Nya äventyr!

Så var det då dags för start i årets Öppet spår söndag. Armen min har inte hållit mig från att sticka de senaste veckorna, men definitivt från att åka skidor. Så jag fick stå utanför och se hur de svischade förbi. Eller nåt. Ibland var det tvärstopp och ibland flöt det på bra vid starten vid sjutiden på morgonen. Nånstans därute var maken med de nya vantarna och stakade. Jag insåg att hans mössa inte var den mest lättsedda där ute, och hans färger i övrigt var också ganska allmäna.
Men de där som hade neonfärgade mössor i t ex rosa och grönt, de såg man minsann.
Gissa vad som började pyra i min skalle ...

Av olika anledningar kom jag iväg lite hastigt och lustigt till Mora från huset där vi bodde och jag hade tänkt sitta och vänta några timmar till.
När jag kom fram till Mora slog det mig: jag glömde stickningen (den trasiga halsduken) i huset!

Vad det blir för följder av sådant?
En titt in hos Hemslöjden som var den första garnbutik jag såg. Neongröna raggsockor fanns till försäljning, men inte garn. Jag fick "nöja mig" med det här fina gula.
Så gick jag på café och nystade ihop det till dubbelt garn. Solostickcafé. Jättekul. Eller nåt. Men sen kom det en dam från Lidköping som hjälpte mig att hålla garnet när det hade trasslat till under nystningen.





Sen hjälpte hon mig att ta kortet vid spåret strax före målet. Det gick ganska bra att sticka med bara händer och metallstickor om det bara inte blåste på dem. Ett tag iaf. Jag försökte sticka fort så att jag skulle få värma händerna i mössan, men det hanns inte så långt.

Drygt 10½ timme (förlåt förlåt maken att jag skrev fel tid!!) efter jag vinkade av maken i Sälen kom han till Mora. Vantarna hade hållit bra. Lite färgade av korken i stavarna bara. Och sin vasaloppsmössa tänker han minsann inte byta ut till nästa år. Så det så. Nähä. Då får det väl bli jag som kommer med en lysande mössa då.

Den trasiga halsduken ser elegantare ut på skyltdockan än på mig. Jag har hunnit drygt 3 dm nu och - tja ...
Jag kan tänka mig att den blir lite elegantare i grått syntetpälsgarn, typ Tindra eller nåt. Men anar att det garnet inte riktigt ger formen sin rätt.

Nåja. Det är nog så att mamma varken får sin kofta eller nån trasig halsduk i födelsedagspresent.

Göra en Lotten

Lotten bloggar om allt. Inklusive mammografibesök. Inspirerad av detta, och då jag inte tänkte på att ta med mig kameran på gummiverkstan i höstas, kommer här en bild av stickning på bilbesiktningen. Jag är inte riktigt så framfusig som Lotten och skaffar mig externa fotografer, så jag var ju tvungen att fota med ena handen själv.

Arbetet ska helst bli en "trasig" halsduk. Jag har ännu inte jämfört mins proportioner med dem som originalet har (ja, detta är ren idéstöld) så jag vet inte om jag ska fortsätta som jag gör eller göra på något annat sätt.
(Bilbesiktningen gick f ö bra, två små ombesiktningsdetaljer, men inga förfärliga grejer.)

På kvällen trotsade sedan jag och Cina kylan och begav oss till stickcaféet i Sundsvall med den nybesiktigade bilen. Trevlig samvaro med uselt ljus om man pillar med små mörkblå maskor och trevliga sticktidningar att bläddra i.

När vi kom hem visade det sig att min dotter inte hittat någon bra mössa på stan. (Ja, jag är en oortodox stickerska som inte drar mig för att köpa stickade persedlar om inte utrymme finnes för att producera själv. Sa jag att det var drygt tjugo minus på morgonen och hennes öronmuffars båge gick sönder samma dag?)
Så genast förvandlas den oortodoxa stickerskan som egentligen borde vara trött till en varelse som river i sin hylla efter mjukt garn att förvandla till en mössa under natten. Efter en kortare överläggning bestäms det att mössan ska bli samma sorts röd som mina OS-vantar, men enfärgad.
Tjugo upläggningsmaskor senare drar jag mig till minnes en blå mössa stickad efter instruktioner i en julkalender på nätet nu senast.

Förutom knoppen som genast repades upp på dotterns begäran är den nu hennes vintermössa och jag kunde gå och lägga mig som en vanlig kvinna och sova hela natten.
Så nu har ni äntligen fått se något av det sista som blev färdigt förra året.
Men det var löftet om en neongrön blomma som gjorde att den accepterades.
Så, Cina, månne jag kan få det garnet snart?

Ordnung!

Här kommer då änteligen bilden på första färdiga för iår.
Fyrtrådigt svenskullgarn från Kilafors stickat på nr 6 uppifrån och med muddarna (moss-stickning) på nr 5. Som vanligt, för mig iaf, så krullade kroppens nederkant upp sig och jag börjar fundera på om blockning är det enda rätta. Swaggerns likadana kant har ju aldrig kommit på tanken. Eller har det att göra med att den har sydda sidsömmar?

Alla hypoteser är välkomna. Jag provar alla fram tills jag hittar ett system som fungerar.

Garnet till nästa swagger har kommit. Det blir en i antracit-antracit. Ska bara tvätta härvorna först. Sniffar hellre på schampodoft än petroleumoljor.
Samtidigt kom garn till Garntjänsts modell 6155 (förra sommarens katalog, sidan 24 enligt pdf, sidan 46 enligt pappersupplagan). Fast jag ska göra den längre i livet.
OBS! Det är extrapris på både deras svenskullgarn och på lingarnet. (Numera. När jag köpte ullgarnet var det det inte.)

Mammas kofta håller på att få sista varven på andra manchetten.
Sen blir det knäppkant och matematik på högre nivå.
Eller vad tror ni? (tankehopp från högre matematikakrobatik) Kan jag sticka en nederkant nedifrån, sticka knäppkant och koftliv parallellt och när garnet tar slut knyta ihop nederkanten med resten?
Anar att det minimerar starka känsloyttringar mot slutet ...

Roliga idéer

Nu vet jag inte hur länge en sån här länk kan tänkas hålla. Rätt vad det är byter de kanske innehåll på sidan.

Men idag! Kolla drakhalsduken!
och mössan med lösfläta och en massa andra lattjo idéer.

Jag gillar den lojt sönderfallande grå halsduken som jag tror jag ska provsticka för att se om jag har tänkt som konstruktören.

Men den lite håliga, vita halsduken blir jag inte klok på. Hur har de fått trådarna i hålen att gå lodrätt? Eller är den stickad åt andra hålet fastän jag tycker mig se att den inte är gjord så?

Undrar om inte min man kan behöva en drakhalsduk. Han är den enda (utom möjligen syskonbarnen) som kan tänka sig att visa sig offentligt med en sådan.

Fel.

Hur roligt är det att upptäcka att man gjort ett kännbart fel tre centimeter ner i en stickning? Och när det betyder att man måste repa upp 20 varv? Inte ett dugg. Fråga mig, jag vet.

Därmed vet jag också att man ska inte sticka tjocka täta manchetter i mörkblått garn utan full koncentration och ljus.
Jag känner också en viss ambvivalens för att utföra själva froggandet i dåligt ljus.

Men det är mycket lättare att sticka på strumpstickor än med krångliga rundstickor som hela tiden klagar över att stickningsomkretsen är för snäv. Massa magiska loopar här och var på varvet blir lite påfrestande efter ett tag. Det blir ingen rytm i stickandet.

Mamma är varskodd. Snart behöver jag veta måtten på knapparna så jag kan göra den tjocka täta knappkanten. (Och hur länge måste man vara totalt koncentrerad då??)
Sen får vi se hur mycket garn som finns kvar till att göra koftan lång och vacker.

Dags att tänka på framtiden?

Lördagen den 9 juni är det den världsvida stickaoffentligtdagen.

Dags att börja tänka hur vi ska göra? Första maj stänger hon anmälningskontoret på den officiella hemsidan så det kan vara läge att fundera redan nu.
Händer det något på min ort?
Vem "tar tag i" att det händer något?
Var ska vi vara? (Och om det regnar?)
Vill någon förening eller biblioteket eller någon vara medarrangör?

Vet att biblioteket här i stan har ambitionen att uppmärksamma alla "Grejens Dag" så de vill nog hänga på.

Hoppas vi får lika fint väder som förra året!


Såg när jag hämtade bilden från förra året att jag hade en (nu oanvändbar) länk till en t-shirt med tryck som handlade om wwkipday (som är den engelska förkortningen).
Minns jag inte fel kostade den en förmögenhet.
Kommer någon vilja producera "annonströjor" i år? Borta i USA eller hemma i Sverige/ på orten?
*Fram med tygkritorna och en t-shirt!* Något för varje "stickjunta" att pyssla med i vår på sina träffar?

Kronprinsparet färdigt

Och visst hade jag tur med det beigea garnet? Kolla decimetern som blev över när sista tummen var klar!
Långa vantsvansar är ett attribut som ska vara kvar enligt maken.

(Jo, de gamla vantarna höll faktiskt ända tills nu. Även om de kanske inte använts dagligdags hela vintrarna. Minns det som att det var lovikkagarn.)


Så nu kan jag återgå till att rätta till årets första tröja, den som inte ens hann in på "håller på med"-listan. Det visade sig att jag nog var släkt med Karl Alfred, för mina svällande underarmar (jaså??) hade svårt att få plats i tröjärmarna. Nu är ena ärmen korrigerad och den andra väntar otåligt.
(För att inte tala om vad det jag borde göra - icke-stickrelaterat - väntar...

In memoriam

I december 1985 påbörjades ett par vantar som var tänkta som julklapp till min pojkvän som jag blivit tillsammans med tidigare under hösten. Han hade tydligen en egenhet enligt egen utsago: att tappa högervantar. Jo, för det fanns alltid så mycket i höger ficka så när han lade in vanten överst där så ramlade den tyst ur och försvann.
Vi åkte tåg söderut för att fira jul. Han tittade förälskat på när jag knåpade med stickningen: "Hon stickar till mig!" Det hade ingen annan än hans mamma gjort dittills.

Jag vet inte vad jag gjorde som kunde hålla på så länge med dessa vantar, men jag kommer ihåg att det var ett tag efter vi kommit hem från jullovet som de högtidligen presenterades för honom. De lååånga vantsvansarna (som skulle hjälpa honom att hålla ordning på dem) var förbundna med en tråd av det röda garnet som jag broderat hans initialer med. Tråden, som höll ihop vantarna till ett par, så ingen försvann, fick bara ersättas med honom själv.

Tjugoett år senare säger min man att nej, nu har de gått sönder. Jag lagade insidan på tummarna förra vintern (eller den före?), men nu har de nog tagit slut. Jag tillstyrker inte lagningsskarvar när man ska nöta i dem ett (förhoppningsvis) helt vasalopp.

Vantparet, både höger och vänster vante och stickerskan och hennes pojkvän, har lyckats hålla ihop genom alla dessa år.

Vantarna läggs nu undan och stickerskan har ett par nya på stickorna.
Denna gång i dubbelt raggigarn på nr 4, för slitstyrkans skull. Maken väntar. Men han verkar inte behöva vara lika otålig denna gång. Hur kunde jag stickat så långsamt?