Utvecklad

Utvecklad är inte min simultankapacitet. Trampa, dra ut lagom många fibrer ur kardrullen, släppa efter så att den nya tråden far in på spolen och inte bara blir tvinnad ...

Nä, det funkar inte. Jag måste nog spela mer dataspel för att klara av så mycket på en gång.
(Jag vågar inte i dagsläget skylla på spinrocken offentligt, men jag är inte helt övertygad om att allt snurrar som det ska på den.)

Istället utvecklade jag "pennsländan" till ... jaa, vad ska vi kalla den här skapelsen? Satellitslända?

Den är lagom för mig. Den skrider runt sin bana, den drar inte alltför mycket med sin lätta tyngd, jag hinner med att fördela fram fibrer, det är lätt att sparka på den horisontella delen för att få fart, iaf om den hänger tillräckligt långt ner.
Kort sagt: i nuläget är detta The Slända för mig.

(Men tittar man på verandan och ser papperskasse efter papperskasse med kilovis med ull så kan man undra ...)


På den lila fronten finns det snart ärmar som når till ärmhålet. Sen är det bara resten kvar.

Jag kontrollstickar även de liturgiska halvvantarna. Jag har nu kommit till lillfingeravtaget på den första ...

Svågerns tröja har jag nog bestämt garn till: Rowan felted tweed, midnattsblå. (Alltså den första färgen, nr 133.) Tänk att den kulör jag hade för min inre blick även gick att få tag på med min yttre!
Men jag har inga svågermått än och jag har inte tänkt klart om fläteriet, så det är ännu inte läge att handla. Men då lär jag handla på Cinas garn.

Blog Action Day. Fattigdom. Poverty.

(In English below.)
På vilket sätt berör fattigdom och stickning varandra?
Det beror på vilken tidsepok och vilken geografisk utkikspunkt man har.

Förr i tiden, här i Sverige, kunde nog alla (kvinnor) sticka. Man stickade så fort man hade händerna fria från annat arbete. När man gick kunde man sticka, det var inte allt arbete som kunde utföras då. Man köpte inte strumpor, mössor, vantar, tröjor, man gjorde dem själva. Det var enda sättet att få tag på dem.

Vantar stickade i mönster från Märta-Stinas fälltäcken. Bilden hämtad från Solveigs vantar.

Möjligen att man köpte av grannar och andra i sin närhet. Märta-Stina Abrahamsdotter i Anundsjö socken (1825-1903) stickade åt andra. Det var hennes sätt att hålla svälten borta. Kanske att hon hade glömts bort vid det här laget om hon inte stickat fälltäcken i sin egen teknik och sina egna färgmönster. Fälltäcken vävdes i vanliga fall, men hon hade inte plats för någon vävstol i sin stuga så hon satt på bordet och stickade med egenskurna stickor av rönn istället.

Bohusstickning var från början ett nödhjälpsprojekt där kvinnorna i Bohuslän gavs möjlighet att hjälpa till med familjens försörjning när sten- och fiskeindustrin gick sämre på 1930-talet. 1939 bildades Föreningen Bohus Stickning och det producerades vackra tröjor som såldes dyrt på exklusiva butiker i storstäder. Som mest var det nära 900 stickerskor anslutna.
Bilden kommer från Solsilke

Handstickat tar sig en tur i anseendekurvan: från självklart/nödvändigt, till exklusivt, till förslösad kvinnokraft och är nu en hobby. Det lönar sig inte att sticka själv om man ser till inköpspriset på maskinstickat och trikå.

När Baltikum öppnades kunde man köpa handstickade plagg för en spottstyver. Spetsstickade sjalar från Haapsalu till exempel. Nu lär visst priserna vara högre. Hoppas det märks ända till stickerskorna.

Kan man använda sig av sin stickning för att försörja sig nuförtiden? Nej, inte om man inte blir en duktig designer som kan producera mönster, beskrivningar, tekniker, skriva böcker och hålla work shops för hobbystickare.

Jag räknade nån gång på vad en tämligen enkel rätstickad sjal skulle kunna kosta, eller en kofta, stickad efter färdiguträknad beskrivning. De priserna betalar ingen, och då utgick jag ändå bara från timlön utan sociala avgifter. (Ja, och så material då.)
Samtidigt funderar jag på alla exklusiva garner från hela världen. Kan man verkligen inte göra vackra mjuka garner här hemma? Måste det vara märkeshysteri även i garnbranschen? Ibland verkar man behöva vara rik för att kunna ha råd att sticka. (Och nej, jag avskyr acryl.)

Kanske är det ändå en rikedom att kunna sticka. Att kunna kombinera ihop material och modell eller någon annans beskrivning till ett plagg som är unikt. Fattigdomen nu ligger i att så få tror sig om att kunna. Stickningen har inte så stor plats i skolslöjden.

Vem vet, kanske blir stickningen lika ”konstig” som kardning och spinning är för min generation nu. Sånt som görs nån annanstans på nån fabrik nånstans.
Eller som hemstickning för att hålla fattigdomen stången i ett avlägset land.
 
Exclusively for today, the blog action day: I translate to English.
In what way are poverty and knitting connected?
I think it depends on what era or what geographical area you study.

Some hundred years ago I think every woman in Sweden knew how to knit. You knitted as soon other doings didn’t occupy your hands. You could even walk and knit, not everything has that quality. You didn’t buy hats, mittens, scarves, sweaters, you produced them yourself. That is how you got them.

Or maybe you could buy from someone else in the neighbourhood. Märta-Stina Abrahamsdotter lived in Anundsjö parish 1825-1903. (That is in the northern area of Sweden, close to Örnsköldsvik) She knitted for others to keep away starvation. If she hadn’t done that in her own particular design and technique she probably would be forgotten nowadays. Instead she is represented at the local museum and has inspired designers of today. She knitted big works that normally were woven, but she couldn’t have a loom in her small cottage. So she sat on the table and knitted with pins she made herself out of rowan.

Bohus knitting was an aid project when the men couldn’t support their families on their own in the north area of the Swedish west coast in the 1930’s. Very nice sweaters were crafted in the homes and were sold in boutiques rather expensively. At most almost 900 knitters were involved.

Hand knitting evolves from necessary to exclusive to a waste of time and power and now to hobby. During the last century we came so well off that we can well afford to buy knitted items, especially if they are knitted by machine or abroad. There are no economical reasons to knit yourself.

When the Baltic States were available for tourists the souvenirs often were nice hand knitted items, specially lace shawls from Haapsalu. And it was cheap! Now the prices are adjusted and I hope it comes all the way to the knitters.

Can you make a living on knitting nowadays? Hardly if you are not a famous designer making new models, writing books and having work shops with hobby knitters.

I once calculated the price for a simple shawl and for a cardigan and I realized no one would buy for that price (using a common hour wage and the material costs).
I also think about all the exclusive yarns from all over the world. Do we need to import yarn? Couldn’t we do neat soft yarns in Sweden? Are the brands so important? Sometimes I think you need to be well off to afford to knit. (I hate acrylics!)

In the same time: it is a richness to have the ability to make your own knitted item, to know how to combine material and technique to get a sweater unique to all others. The poverty nowadays is that so many doesn’t see themselves able to knit. Knitting is not a big thing in the handicraft subject in school.

Who knows, knitting might be as peculiar in the future as carding and spinning is for my generation, those things that were common knowledge for not so many generations ago. Knitting might be something that is done somehow on a plant somewhere, or something done in homes in a foreign world to keep starvation away.


(Edit: jag märkte den här bloggen med Blog Action-länk, men naturligtvis var det 2008 års tema på den länken. Då. Tyvärr blev det inget inlägg 2009.)

Ni kommer väl ihåg ...

att det är Blog Action Day på onsdag?

Iår är temat fattigdom.

Nödslända?

Jag undrar om det inte är det nedslående resultatet av mitt försök att spinna på spinnrock som gort mig så "lat" vad gäller ullhanteringen.

Eller så är det vetskapen att "vips så är vi i slutet av november och då ska presenten vara klar så kanske lite mer energi där istället tack!"

Hur som helst. Kardorna har legat orörda ett tag.

Men så häromdagen träffade jag en fårfarmare i ett helt annat sammanhang. Och jag förstod att min lilla besvikelse över att ullen inte var lång och hämningslöst flödade över kardornas kanter var obefogad. Rent av skulle det tydligen gå att spinna även av de korta tottarna som kom från ett lamm.
Så igårkväll kardade jag lite, rullade ihop, kardade igen och gjorde långa kardrullar som jag satte lite snodd på, för det tyckte jag mig ha sett på youtube nånstans.

Och sen gick det inte bara! Jag var tvungen att spinna NU!
Men var fortfarande rädd för spinnrocken. (Klockan var dessutom så pass mycket att säng nog var något jag skulle tänka mer på.)
Så jag gjorde mig en slända: en pinne, med en blyertspenna på tvären ganska långt ner. Pennan sitter fast med en "scoutsurrning" (ungefär) med ett gummiband. I toppen en liten kabelklämma. (Eller vad det heter, en liten krok att lägga kabeln i innan man spikar fast kroken på en list t ex.)

Det blev ett synnerligen "guppigt" garn. Rätt som det är trådtunnt så kommer det en tjockare period. Men då och då är det ju modernt med så ojämnt garn så jag försöker se glad ut ändå. Och det gick ju inte av såå många gånger ...
Det är lite konstigt att ett parti (vi talar om ca en tum) kan vara tunt och tokmycket snott och bredvid finns ett mer lovikkalikt parti som inte alls är någe intresserat av att ha någon snodd. Jämlikhet och broderskap är inget som garn kommer på av sig själv ...
(Kan någon tipsa om hur jag ska kunna påtvinga garnet något av detta så tar jag gärna emot det.)

Dessvärre hade jag en stark smärta i vänster handled i morse. En sådan då det svartnar till för ögonen. Den enda anledningen jag kan komma på är sländspinnandet. jag hoppas verkligen inte att det är sant.