I lördags var det dagsmeja, precis som lördagen före. Veckan emellan var det kallt. Och nu snöar det... Rejält.
Så idén att sticka alpackatröja känns inte så dum.
Igår kom då mitt Rowan Summer Tweed-garn. Golden. Det känns fett på nåt vis. Nyfiken som en tok är jag förstås på hur det är att sticka med. Men försynen har gjort att båda arbetena ska stickas på nr 5. Så det är bara att härda ut tills stickorna lossnar från alpackan...
I lördags stickade jag upp 50 g och var så nöjd över tempot. I söndags kollade jag masktätheten på arbetet igen. Och det var tur det. Enligt provlappen skulle jag gå ner en ½ storlek. Enligt arbetet var det alldeles totalfel...
Och nu miss-stämmer det fortfarande! På rätt stickor! 20 m/10 cm istället för 17. (Vilken tur att jag skrev så jag fick för mig att jag skulle kontrollmäta!)
Eller hur är det egentligen? Mätte några gånger till och fick 17 m /9 cm. Och då 18½m /10 cm. 37m/20cm...
Tror inte det är lönt att springa ifatt ett par 5,25-or. Och flätstickningen ser inte ut att tåla tjockare stickor.
*räknar en stund* Nä. det får bli att öka stickningen med 12 maskor.
Älskar jag att frogga? Säger min man att jag bara froggar? Svaren är nej resp ja. Nå. Även om han har rätt så brukar det bli bra på slutet.
Hej hopp! Tjockare nystan till Cessi...
Kära Cessi!
SvaraRaderaTrevligt att Du haft nöje av min blogg!
Jag har inte hunnit läsa "från början" men jag förstår att stickning är din passion.
Det slog an en sträng i mitt inre!
Jag är egentligen också en STICKERSKA.
Efter världskriget (1945-) då man återigen kunde köpa yllegarn av god kvalitet, exploderade stickandet i Sverige. ALLA stickade - TV fanns inte gudbevars, både radiolyssnande och vanlig "small talk" kunde ju med fördel bedrivas tillsammans med s.
Jag var ju i mina yngsta tonår men har forfarande kvar prov på de mest intrikata mönstertröjor som kom ur mina händer!
Sedan följde studier, yrkesarbete och föräldraskap så jag lade stickorna åt sidan.
När jag sedan genom ett impulsbesök i en garnbutik köpte material till en tröja, var det ingen i familjen som betrodde mig kompetens att genomföra projektet. Men vad de blev FÖRVÅNADE. Att sticka är ju som att lära sig cykla - en gång förvärvad finns förmågan alltid där.
Omkring 1990 hade jag en andra stickningsperiod då ett antal "lusekoftor" kom till.
Det visade sig dock att konkurrensen från HoM blev för stark.Dvs där kan man ju köpa NY tröja varje år, och som är lättare att tvätta...
Nu ägnar jag mig mest åt att sticka mössor och halsdukar av granrester som mina avdöda stickande mostrar lämnat efter sig!