sticka, stack, stuckit

När Lotten var och vaccinerade sig så var allt över på en kvart. Och det var i början på säsongen. Vid det här laget borde man alltså ha hunnit få rutin på hur massorna väller in och bör organiseras för att de snabbt ska kunna välla tillbaka ut på stadens gator och torg och arbetsplatser och hem och varhelst folk plägar (vilja) befinna sig.

Med hennes berättelse och mina höga tankar om landstingets organisationsförmåga i åtanke tog jag alltså inte med mig skolboken då jag bara skulle bli störd och inte få något läst ändå.

Nej, första halvtimmen hade jag inte kunnat läsa. Då stod jag utanför den gamla vårdcentralen på ett led i regnet ihop med andra daglediga: pensionärer, småbarnsföräldrar och arbetslösa kan jag tro. (Och så studentjag dårå.)

Efter prick en halvtimme hade jag hunnit innanför dörrarna. Där möttes jag inte av en hög blanketter som man ska fylla i eller en bunt pennor att fylla i dem med. (Visst uppmanades man på hemsidan att fylla i blanketten i förväg, men vadå, alla har väl inte internet och varför ska jag slita på skrivaren, pappersförrådet och bläckpatronerna i onödan? Jag skulle ju bara kryssa nej hela raddan, det kollade jag upp.)

Några meter in stod det däremot en sköterska som samlade in de påskrivna blanketterna och kollade att var och en var den som de sade. (Jo, på hennes lilla bord fanns det tomma blanketter, men nu fick det ju gå undan. Hade man fått skriva i några meter tidigare så hade det varit smidigare.)

Hon lade de ifyllda blanketterna i en uppochnedvänd hög och sen fick man gå och sätta sig.
Vad som sen hände är höljt i dunkel.

Ibland ropades det upp ett namn i en megafon. Ja, rent av några stycken i taget.
Då skulle man gå fram till en annan sköterska (som hämtat den uppochnedvända högen och ibland blandat blanketterna lite) och hämta sin lapp.

Då var man nära sticket!
Det fanns fem ordinarie stickplatser och eftersom säsongsvaccieringen inte var så populär fanns även tillgång till två stolar där.

Fem stycken köade för två stolar, oklart hur många sekunder, jag kom först i vår kull.

När de var stuckna alla gick någon iväg och hämtade nya patienter ...

Kära landstinget!
Det tar inte många sekunder att sticka en patient. Låt oss dra till med att det tar en minut. (Jag tror det är överdrivet, men inte mycket.)

Låt tanten med megafonen se till att det finns en ständig påfyllning framför stolarna. Hon kan säga ett namn ungefär lika ofta som en bingoutropare. (Sju stolar som ska fyllas varje minut, säg att hon ropar ett namn var tionde sekund?)

I den lilla kön framför stolen får man instruktioner om att klä av överarmen. Det hinner man gott göra på tre minuter.

Fem till sju stolar används, låt oss säga 6 eftersom det är en trevlig siffra när man håller på med tidsräkning. En spruta - en minut. 6 stolar - 6 sprutor per minut - 360 sprutor på en timme.
Jag kan inte tänka mig att det stod 360 personer före mig i kön och det tog mig 1½ timme att bli klar. De borde hunnit 540 sprutor på den tiden.


Nå. För att lätt komma åt att bli stucken hade jag denna dagens outfit.


Och som tröst för att det tog så lång tid (och för att sysselsätta händerna när jag sen kom hem till min föreläsning) köpte jag raggigarn på ica på vägen hem.