Att tänka

... är inte alltid det lättaste.

Jubilaren som fick en kofta där denna ärm var isydd var inte helt nöjd med storleken. Och eftersom jag tycker det är bättre med koftor som värmer kroppar istället för hyllor så såg jag inget hinder att göra om alltihopa. Speciellt som det stundar ny högtid i sommar för samma person. Då blir det en present fast två, på någe vis.

Bl a var ärmarna för trånga. Och det kan jag ju hålla med om när jag provar. Undrar hur originaltänkaren tänkt där egentligen ...

Mycket tänkande gjordes på papper, men det fanns ändå en ovisshet: när ska jag börja öka egentligen? Hur mycket/ofta då? Måste jag starta med fler maskor än förra gången?

Till slut gjorde jag så här!


(Bilden är en rekonstruktion då kameran inte höll sig hemma den dagen.)

Jag tejpade upp ärmskrället på köksbordet och sen började jag mäta hur långt in i den hopsydda ärmen min arm ville krypa innan det så att säga tog stopp. Och så jämförde jag höjden på ärmen med höjden på armen och så ritade jag fina linjer och förklarande texter.
Till slut ritade jag raka linjer vid sidorna mellan de punkter som jag kommit fram till.

För ärmkullen har jag helt enkelt litat till att göra en ärmkulle som hör till en större storlek.

Efter bussen före spegeln

I detta mellanrum hann jag ju med en sak till: jag svischade in till Cinas garn för att köpa "rött yllegarn". Den inre bildens önskemål gick inte att uppfylla, men jag kom ut med ett nystan ändå.


Och inte förrän jag nu skulle fotografera det så ser jag att det var superwash. Jaha. Nå, det blir nog bra med det med.

Helt plötsligt insåg jag att Lotten skulle vara i grannstaden och lyckades pricka in den vistelsen när jag var hemma utan en massa inbokade åtaganden.

Eftersom jag för att hinna med bussen såg lite hippsomhapp ut vid anländandet så slank jag in på toaletten/garderoben på det flotta hotellet för att ordna till mig. Spegeln verkade inte vara uppsatt av någon lång person. Eller så kanske det är själva bålen som är intressant?

Nå, jag fick sen lära mig att man inte ska gå på de mjuka mattorna i trappan. Jo, om man vill motionera och vara anfådd när man kommit upp till översta våningen.

Efter att ha inspekterat omöglet i badrummet gick vi iväg och såg till att hon fick äta. Efter ett tag hade servitören sprungit fram till vårt bord också. Sen fick jag hälsa på Jonas Hallberg och så lyssnade vi på vad han och Mark Levengood hade att säga.
Efter det gick jag med "hem" till Lotten för att hämta min kofta innan jag gick ut på vårpromenad med picknicklunch.

*HÄR borde det nu finnas en liten film à la Elisabet-i-Ystad, men när jag kom hem så sa kameran att den inte alls hade någon sådan film. Och nu är det ju så dags att komma på det, så den blir ni utan.*

Efter frisk luft och många fönster fångade (kommer så småningom att visas hos nämnda Elisabet, var så säkra) gick jag tillbaka till huset med stora lejon och lyssnade på Lotten, och lite Jonas också i början. En rosa(?)citronsjal i vardande blev jag också lite bekant med, iaf stickerskan. (Ljuset var inte så bra så jag troor den var rosa.)

Ja, och sen var det nästan dags att säga hejdå och åka hem. Så då gjorde jag det.

Hon är precis så trevlig som i bloggen, Lotten. Men jag hade gärna pratat med henne i två dar till utan en massa trixiga avbrott. Det får bli en annan gång.

Glad Påsk;

Ursäkta!

Det är knepigt med det tekniska om man inte har tungan rätt i mun.

För ett tag sen satt jag och letade något på min blogg och fann kommentarer av trist natur på gamla inlägg. Så kan jag ju inte ha det, resonerade jag och gjorde nya inställningar.
Alla inlägg äldre än 14 dagar skulle jag granska nya kommentarer på. Att det även skulle kunna gälla det senaste inlägget om man inte passar sig, det tänkte jag aldrig på.

Och nu avslöjas att jag inte brukar börja min runtnosning bland bloggarna hemma hos mig själv med att jag loggar in. Helt tydligt måste jag göra det i fortstättningen, för det låg en massa ogranskade kommentarer här när jag gjorde så.

Så förlåt ni som undrat vad det varit för fel på era kommentarer. Det är det inte. Det är bloggmadamen som inte vet vad hon håller på med.

Angående dotterns godkännande. Jo, det har jag inhämtat. Men det lär dröja ett tag till innan den kommer igång.
Jubilarpresenten som stickades för 1½ år sen sitter återigen på stickorna. Den här gången hoppas både jag och jubilaren att den passar för nu har vi mätt tillsammans.
Sen finns det andra presenter som också behöver färdigställas. Men om dem tala vi tyst då vi icke veta vilka som läsa denna blogg.