torsdag, april 29, 2010

Att tänka

... är inte alltid det lättaste.

Jubilaren som fick en kofta där denna ärm var isydd var inte helt nöjd med storleken. Och eftersom jag tycker det är bättre med koftor som värmer kroppar istället för hyllor så såg jag inget hinder att göra om alltihopa. Speciellt som det stundar ny högtid i sommar för samma person. Då blir det en present fast två, på någe vis.

Bl a var ärmarna för trånga. Och det kan jag ju hålla med om när jag provar. Undrar hur originaltänkaren tänkt där egentligen ...

Mycket tänkande gjordes på papper, men det fanns ändå en ovisshet: när ska jag börja öka egentligen? Hur mycket/ofta då? Måste jag starta med fler maskor än förra gången?

Till slut gjorde jag så här!


(Bilden är en rekonstruktion då kameran inte höll sig hemma den dagen.)

Jag tejpade upp ärmskrället på köksbordet och sen började jag mäta hur långt in i den hopsydda ärmen min arm ville krypa innan det så att säga tog stopp. Och så jämförde jag höjden på ärmen med höjden på armen och så ritade jag fina linjer och förklarande texter.
Till slut ritade jag raka linjer vid sidorna mellan de punkter som jag kommit fram till.

För ärmkullen har jag helt enkelt litat till att göra en ärmkulle som hör till en större storlek.

3 kommentarer:

  1. Jag är grymt impad! Om saker jag gör inte passar, ska det mycket till för att jag ska börja om nästan från början. Oftast hamnar det i högen: det var roligt så länge det varade...

    Kanske därför jag instinktivt håller mig till sjalar och muddar... inte så mycket kan bli fel där.

    SvaraRadera
  2. Hej Cecilia!
    Efter mycket detektivarbete har jag hittat din blogg. Du har lagt in dig som följare på min blogg men inte skrivit vad din blogg heter. Jag såg dig i en annan blogg (vilken ???) och nu är jag här.
    Nu måste jag titta in till dig och se om du kan inspirera mig till stickning. Läste du om mina stickningsfunderingar?
    Nu ska jag läsa lite mer hos dig.
    På återseende.
    Viola

    SvaraRadera