Här är nu de små härvorna som jag gjort. Den kardade härvan är balanserad men de andra vrider sig som sjutton. Antagligen kan man ta bort tvist när man stickar, men det återstår att se. Sen är ju frågan hur hårt vridet singlarna är också. Nå, vi får se.

Gotlandsull!

Nu har jag testat att spinna:
kardad
"kammad" tuss från roten
"kammad" tuss från toppen
"kammad" tuss från vecket.
Alltihop på den bruna rocken och sedan tvinnat tvåtrådigt.

Kardad var nog lättast. Den lilla provhärvan blev balanserad efter tvätt.
Idag härvade jag tuss från roten och det var inte klokt vad den var översnodd! Jag dängde den inte "hela dan" men ordinärt många gånger och den är fortfarande vriden.
Eftersom jag har flera prov igång samtidigt så väntar de andra på härvning och tvätt. Det är svårt att sätta lappar på våta härvor.

Från toppen var svår att spinna såtillvida att ulltussen knörvlade ihop sig till ett kaos bakom bakre handen. Så hur mycket som de facto blev från toppen kan säkert diskuteras.

Det visade sig att jag hade gått lite hårdhänt fram när jag tvättade tussarna. Det blev lätt filtat. Det gjorde att det var rätt "tungt" att "kamma" (med yttersta delen av kardan). Men jag har långt hår själv och är van att trassla ut i all oändlighet så det var inte så konstigt, bara tidsödande. Och jag tror det har tagit på min vänstertumme/-handled.

Men det kan ha varit spinnandet också. Det var lätt att få upp snodden i tussen när jag spann från ändarna så jag fick knipa ordentligt med tummen då.

När jag har tvättat och dängt och torkat alla härvorna ska de dokumenteras här och sen ska jag provsticka små lapppar för att se om det blev någon skillnad och i så fall vilken.

Men ullen då?
Ja man kan bli knäsvag för mindre. Ett sånt silkigt moln som blir när det är kammat eller kardat går inte att beskriva.
Att sådan ull kastas bort i stora berg är skandal!

Nån som har nån idé om hur man ska kunna lansera ullen så den slutar vara "värdelös" för lammbönderna?
Mina spinnkompisar köper ulltops av diverse olika engelska raser och merino och silke i olika blandningar eller rena. Visst blir jag nyfiken på vad de talar om, men varför gå över ån efter vatten?
Vi är mer än 250 medlemmar i "Spinning in Sweden"-gruppen på ravelry. Sen finns det fler grupper, men eftersom man kan vara med i flera grupper kan man inte bara summera antalet i de olika grupperna.
Sen finns det säkert folk utomlands som kan vara lika nyfikna på gotlandsull som folk här är nyfikna på merino.

Och alla de som stickar utan att spinna. De behöver ju också få reda på att man inte behöver köpa merinoull från får som kanske har problem med läskig fluga som gör att man skär i deras skinkor. (Riktigt hur och varför har jag inte fattat, men det finns ett samband. Sök på mulesing) Det finns ljuvligt garn att få härifrån!

Årsberättelse 2011

Jag inser att de här frågorna kanske inte riktigt stämmer med mitt "garnliv". Det innehåller ju inte längre bara stickning utan även garnproducering. Men eftersom dessa frågor har hängt med hela tiden så får de stå kvar och så får jag svara så gott jag kan.

1. Roligaste stickprojekt. Två saker: maevastrumporna för de blev så snygga och hemspunna sjalen just för att jag nån gång började med ull och så slutade det med en sjal.



2. Tråkigaste stickprojekt. Sista babymössan, tror jag.



3. Största garnhändelse. I meningen "mest omfattande" är det helt klart det projekt som innefattar färga ull, kamma, så småningom spinna kambullarna och som redan resulterat i tretrådigt fingerspunnet garn. (Satellitsländetvinnat)



4. Årets bästa läsupplevelse. Jag har tre böcker som är nominerade, men ingen av dem har jag hunnit läsa speciellt mycket. Men mest knollror kommer jag nog få av ullboken som jag fick i julklapp. (Som kommer att redovisas sen nån gång.)


5. Årets tema med variationer. Kan det vara något annat än babymössorna? De flesta gjordes i samma modell, men det blev olika garn i dem.



6. Det klurigaste. Två saker nominerade. Den konstiga bruna toffeln som ännu ej fått någon make (stickad från mitt under foten och utåt). Z-muffen. Först gjorde jag en "inomhusmuff" och sen vidareutvecklade jag den till en utomhusmuff som dottern fick i julklapp.



7. Årets "Äntligen!" Nä, inte svågerns tröja i år heller. Det får istället bli när jag hittade en grupp blodspindelskivlingar.



8. Årets "Det SKA gå!" Någon av alla de gånger när jag slagits med en spinnrock om att tråden inte alls ska gå av utan bara bli fin och fara in på spolen i lagom takt.



9. Årets snopnaste. Den sista babymössan som jag på något konstigt vis fick för mig skulle passa en vuxen när jag lade upp för den. Men den misslyckade framställningen av färg ur avocoadokärnor tror jag tar priset. Det var inte bara snopet utan förtvivlat.



10. Årets träff Återigen kommer spinnrockarna fram och kniper diplomet. Två är nominerade: rockspaet och världsvida spinnaoffentligtdagen. Men mötet med min bruna rock kanske också skulle kunna platsa?



11. 2012 års planerade stickprojekt Jag har fått i uppdrag att sticka en fårbasker. Jag ska bara... först. Sen har jag två presenter inplanerade varav jag börjat på en. Den andra ska inte vara klar förrän om knappt ett år. Svågertröjan bör väl få ett avslut nån gång - varför inte iår? Sen tycker jag att något av de garn som jag hoppas göra borde få bli mer än garn. Men än har jag inte fått några visioner i ärendet.


12. Angående planerade projekt inför 2011: revision Jag skrev att jag väl skulle göra något av julklappsgarnet. Det ligger orört. Däremot blev födelsedagsgarnet en julklappsmössa, men odokumenterad.


Kvar från 2010 års planering är: svågertröjan. Som alltid.


13. Sandi på Knitting Daily ville att vi skulle vara Fearless Knitters år 2008. Har jag varit det 2011? Tja. Fearless dyer snarare. "Allt" som jag har tittat på i höst har bedömts i termer av "kunna avge färg". Somligt har jag prövat och en del har jag förkastat.

Årets tacksammaste är en kategori som inte funnits tidigare. Det är en knepig sak att skilja i detta. Jag låter nog diplomet gå till alla tre som nominerats: den grå gotlandsullen, mohair-ullen(heter det ull?) och ullboken som jag fick av maken i julklapp.

Äntligen!

I flera månader har jag varit hård mot mig själv och sagt att jag inte får hålla på med ullandet förrän jag är klar med det viktiga utanför ull-livet som jag måste bli klar med.

Nu har den deadlinen varit och det finns bara "kompletterande åtgärder" kvar. Men jag lovade mig själv under processens gång att jag den här veckan ska ulla. Jo, det är ett verb numera. Ett verb som handlar om allt som har med ull, spinna, färga, garn, kamma osv att göra. (Det kan alltså t ex betyda spinna, men det kan också betyda karda eller färga eller sticka.) Så "kompletterande åtgärder" får vänta, eller i varje fall se sig omsprungna i prioritet den här veckan.



Eftersom ullen som stått i valnötsbad en tid inte nämnvärt hade fått någon färg tömde jag den hinken i en kastrull i förmiddags. Andra saker har tillstött i livet idag så värmningen har inte fått den uppmärksamhet som den borde ha haft idag. Jag värmde en hel del, sen svalnade det. Sen värmde jag till 90 grader igen, men fick avbryta. Nyss kom jag återigen upp till 90 grader men nu får det stå på en timme.
Jag är lite häpen över att vattnet står alldeles stilla. Jag har någon gång mätt vattentemperatur när en kastrull får stå på och då började det bubbla sådär som det sägs göra vid hundra grader redan före 90 grader. Men det här står still som en sörja, fast jag inte skulle vilja beskriva det som sörjigt.

Bilden visar hur det såg ut vid lunchtid. Nu liknar det mer bruna bönor, fast klarare.
Eftersom jag tyckte det såg ut att ha fastnat alldeles för lite färg på ullen nu i kväll så tillsatte jag 3 g alun. (Hur jag väger upp så lite? Det finns en krutvåg i hushållet och jag har blivit instruerad att 3 g är samma som "45" på den. Liten och exakt.)

Och medan jag skrivit detta så har temperaturen sjunkit från 90 till 86 igen. *morr* Och så inser jag att 3 g var ju inte det jag skulle ha utan 20! Men nu är den biten korrigerad.
Istället påstår nu termometern att det som nyss var sisådär 86-92 grader numera är 145. Vi talar om något som till största delen är vatten ... Det är säkert jättebra med digitala termometrar som kan pipa. Men när de tappar bort sig så blir man lika borttappad. En analog med röd vätska som stiger eller sjunker i ett rör med streck runt är liksom lite mer pålitlig. Känns det som. Den här termometern gjorde sin jungfrumätning i förmiddags. Jag tycker det är lite dåligt om den har mätt klart i sitt liv nu.



Och så har jag "satt" de frusna avocadokärnorna plus fem teskedar 25%-ig ammoniaklösning och hett vatten i en glasburk. Jag såg att Färghäxan hade haft garn i från detta stadiet, men när jag hällde och grejade så hade jag ingen ren ull att stoppa i.

Jag gjorde en rockad och hällde de sedan länge fermenterade(?) lavarna i en mindre burk för att komma åt den större som de stått i länge. (Maken måste fås att äta mer oliver. Och så måste vi spara burkarna.)

Färghäxan, jag har ett problem just nu med bloggar som din. När inställningen i tekniken är sådan att man klickar på "kommentarer" så ska inlägget komma med kommentaren nederst, då blir det bara vitt.

Men ser du att jag länkat till dig härifrån så kommentera gärna: Jag tyckte det var läskigt att kombinera avocadokärnor med varmt vatten med tanke på min hemska upplevelse i höstas. Men frusna kärnor plus hett vatten från vattenkokaren borde ju inte bli så hemskt varmt för kärnorna, så jag körde på det. (Och så hoppades jag att glasburken inte skulle spricka och det gjorde den inte heller.)
Räcker det med den temperaturen för att få den där "mögla-inte"-effekten?

Man vet att man är nördig när man ...

sitter och väntar på att solisterna ska sjunga klart så man som körsångare får göra rätt för sig ...

och upptäcker att man funderar på ett tretrådigt garn med en grå singel och två melerade orangea när man ser på kyrkans tegelpelare ...

(Ja, det har blivit nytt år. Årsberättelse kommer. Sen.)