Fattar ni?

I somras hörde jag som sagt talas om att man kunde färga garn/ull med avocadokärnor. Men det behövs många kärnor, så jag började samla. Varje gång jag ätit en avocado så skar jag kärnan i mindre bitar och frös in i en gammal halvlitersförpackning som innehållit grädde. (Himla praktiskt med en stor öppning med skruvlock.) Och när den var full tömde jag ut den i en gammal brödpåse som fick ligga bakom gräddpaketet som fylldes än en gång.
Och oj vad jag längtade. Varje gång jag hackade en kärna och frös in så tänkte jag på den fina färgen som skulle hamna på min ull.

Så igår eftermiddag fick jag för mig att nu när jag har en liter kärnor ... nu är det dags!

För att jag skulle få maximal yta av kärnorna för färgen att tränga ut genom körde jag dem genom "morotsrivarjärnet" på matberedaren. Sen hällde jag på 1½ liter vatten och det blev en vacker färg på vattnet med en gång.

Sen vet inte jag hur det kom sig att vettet for ut. För jag var som vanligt alldeles nykter.
Men jag kokade badet i en timme. (Jo, för det har man ju gjort med alla andra bad hittills. Fråga mig inte varför jag inte läste några instruktioner. Det kan ha att göra med att de var på internet och det fanns inget internet i köket.)

När jag kom ut i köket mötte mig en förfärlig syn! Det hade bildats en korvstroganoff-färgad avocadokärngröt. En slemmig gröt.
Ingenting som på något sätt får en att hänfört hoppa jämfota och stoppa ner en massa ull i det.

Tre månaders drömmar och förväntningar åt fanders på bara en eftermiddag.

Så nu väntar tre nya månader innan jag kan göra om det. NEJ! Inte göra om det! Göra som pappa brukade säga: "om inget annat hjälper - läs instruktionerna!"

Så gör nu inte som musikläraren envist hävdar: Följ Alltid Cecilias Exempel. För ibland blir det så eländigt att man kan gråta åt det. Det gjorde jag.