Trämaskiner

Det finns ju en massa trämaskiner, alltså såna som är gjorda i trä: spinnrock, knäpphärvel, garnvinda och vävstol är de som jag har en relation till, men det finns säkert fler.

(Jo, jag har en vävstol efter svärmor som legat nedpackad i femton år ...)

Min gröna spinnrock har ibland fått för sig att den ska kasta av sig drivbandet och det är för att hjulet wobblar. Så idag har jag haft en "konsult" här, en träslöjdlärare. Han har fått virke av mig när jag haft för mycket trä som förut varit på rot här på tomten så jag tyckte jag kunde få en gentjänst.

Naturligtvis skötte sig den gröna exemplariskt och wobblade visserligen, men snöret höll sig på plats. Vi konstaterade tillsammans att det var järnaxeln som var lite sned. Han slog lite på den med en hammare, men den gav inte med sig. Sen vågade han inte slå mer för tänk om den skulle gå av!
Så då nöjde vi oss med det försöket och konstaterade att ska det spinnas på den gröna får det ske på en "bra" dag. Kastar den snöret så får den stå till en annan dag.

Jag visade honom även "kastanjetten från Kalix" och fick reda på att det är antagligen spolen som slår mot tenen på "hitsidan". Nånstans finns det nog en skevhet, men den vågar vi oss inte på. Nu vet jag i alla fall varför den klapprar. (Och lite charmigt är det.)

Knäpphärveln tog jag också fram och han förklarade vilket otroligt arbete det var att få alla kuggarna att bli precis så formade som de måste för att de skulle gå att passa in i gängorna på axeln ovan. För att inte tala om pillerilljobbet att skära till gängorna. Det finns visserligen ett verktyg som gör sånt, men det måste justeras med t ex silkespapper för att hamna rätt och tappar man det i golvet så är det förgjort med inställningen.

"Och gör man inställningen ena dan och kommer tillbaka nästa när det varit omslag i vädret ..." antog jag och han höll med.
Han konstaterade också att det var nån sorts hårt trä som kuggar och gänga var skurna i, och nån mer del var också i o-furu. Men sen var nog det mesta annat i furu.

Han sa också att han inte trodde sig om att kunna göra en knäpphärvel med den konstruktionen. Priset jag betalade, 50 kr, var ett hån mot hantverkaren. I dagens löneläge skulle inte 5000 kr förslå.

Jag frågade om spinnrockarna också. Den gröne från Öje, var det något man kunde anta var en julklapp från make till maka, eller kunde man anta att han kanske hade en liten "fabrik"? Han trodde på det senare, och sen förklarade han hur spinnrockshjul görs. (De snyggt svarvade ekrarna var bara de en indikation på att det var en kunnig man med tillgång till svarv.)

Hjulet började som ett antal klossar som fogats samman med någon sorts enkel laskning. (Heter det väl? Han sa ingen term.) Sen hyvlar man försiktigt så att de börjar likna nån sorts cirkel. Sen ska man ta fram svarven och hitta centrum! Och så svarvar man. "Bara sådär" är nog inte heller det arbetet.
Och nu inser jag att jag inte fattar hur ekrarna och navet kommer dit.

Med tanke på att spinnrockarna i trakten liknar varandra så är det väl inte otänkbart att de är från samma verkstad.

Sen hände en annan sak som jag skäms för.
När jag skulle visa den gröna så stod jag och trampade. Och rätt vad det var vägde jag fel på nåt sätt så att med ett brak gick något i närheten av trampan sönder. Men vi hittade inte vad det var.

Så dagens visdomsord är: STÅ ALDRIG OCH TRAMPA SPINNROCK!