Det här med att karda … det är så konstigt …

Alltså, det är inte så konstigt att tufsig ull blir som luftigt sockervadd, men hur går det till?

Vi börjar med att titta på kardorna. Man har två. De benämns undre och övre. Den undre hålls med skaftet uppåt och den övre med skaftet nedåt under tiden man kardar. Hur man än sen viftar med kardorna så behåller de sina respektive namn genom hela kardningen.

Vi sätter på lite ull för att se hur den förflyttar sig på kardorna. I vanliga fall sätter man ju ull längs hela kanten mellan C och D på underkardan, men vi gör så här för syns skull idag. Man sätter ullen med rotänden (där som den är avklippt från fåret) upp mot linjen A-B och låter topparna hänga ut över kanten.

Nu ”borstar” man med den övre kardan på den undre: lägg kardorna på varandra och dra isär dem i skaftriktningarna. (Fast den undre ligger stadigt mot benet.) Då fastnar en del av ullen på den övre istället.

Sen vänder man den undre och byter riktning på den övre.  Kolla youtube för en mer visuell beskrivning … Då föser man över ullen från den övre till den undre. Ull som har sitt ursprung på A-C-kanten hamnar då längs B-D-kanten och vice versa. Fortfarande har ullen riktningen rotänden upp mot A-B-linjen. Man gör så här för att i praktiken så blir ullen närmast botten i kardan inte så mycket ”borstad” som den närmare ”ytan”.

Avfösningen gör att ytullen från övre kardan hamnar som översta lager på underkardan. Men, när man sen börjar karda igen så hamnar den närmast botten på överkardan. Man kan göra jämförelsen med att grädda pannkakor: ullen i överkardan har blivit vänd.

En liknande pannkaksvändning görs också för underkardans ull.

När sen all ull är genomkardad och fluffig, det kan gå åt flera vändningar, föser man över all ull till underkardan och börjar rulla ihop den, som en rulltårta fast utan sylt, från C-D-kanten upp mot A-B.

 

Et voilà! En kardrulle!