Ingen ordning

Det är ingen ordning på den där bloggaren Cessi. Hon tar inte kort på allt hon stickar och hon skriver inget om det heller. Kort sagt: hon bloggar aldrig.Ja, precis så är det. Däremot jobbar hon och jobbar och jobbar. Och så håller hon på att sälja hus så hon städar och kastar och skänker och rotar och rotar och rotar. Så det där med bloggandet ligger lite väl långt ner i prioriteringsordningen så det blir inte gjort.
Trots det så händer det en del på stickorna.

Tidigare i höst, när gula koftan gick i stå och hon rotade fram sin hög med "lite trasiga stickade tröjor och koftor" så fann hon souvernirkoftan hennes man kom hem med från Färöarna ... 1992? Den uppvikta mudden på ärmarna hade slitits ut i vecket och så hade den därmed lagts åt sidan. "Månne man kan laga den?"
 Tanken har varit uppe många gånger, men har inte blivit till handling på grund av fel garn att ersätta muddarna med. (Fel färg, fel tjocklek, fel ...)

Det där är ingen färdig-bild, utan visar bara hur jag stuckit in rundstickan i ett varv innan jag klippte bort den gamla mudden. Tanken fanns att göra en tutorial om att ersätta mudd, men det blev inte mer än så här. Det finns en mudd nu, i något ljusare färg. Men det uppdagades också att garnet som löper på insidan, mellan maskorna av den färgen, är rätt slitet. Så jag spann lite ljus ull för att laga med. Den sitter kvar på härveln. Men jag var smart nog att spara den trasiga mudden för att kunna laga med det garnet också. Tror jag. (Ingen har riktigt koll på vilka bra-att-ha-grejor som finns kvar. Väldigt många har försvunnit iväg här senaste månaderna.)
Så, en halvlagad köpekofta finns det.

När jag stickade senaste babymössan, så började jag med att sticka i mellanraggigarn. Men för att få lite roligare vad gäller färgrapporterna så stickade jag den med två ändar av samma garn, fast med olika färg just där och då. Modellen är samma som tidigare.

Men hur det nu var så blev det inte den här till den lilla flickan.
Så då blev den över. Och så fanns det mer garn kvar. Och så var det lite kul det här att sticka med två ändar (byta garn varje varv, inte varje maska. Således inte tvåändsstickning.)
Så då blev det några till.

Men de är mer i nyföddhetsstorlek. Nu ligger de i en låda och väntar på nyfödingar, och den första har hamnat där med.

Den gula koftan har stickats med ett utdrygande garn: ett garn som är aprikosfärgat av avokado. Två eller tre varv med "rätt" garn och så ett varv med det aprikosa. Så har jag hållit på sedan ärmhålet. Det syns inte att det är ett enfärgat varv här och var, men helhetsintrycket är att det blir lite mer pastelligt än i delen ovanför. Så tog jag mig ner till där jag kan tänka mig att en mudd kan finnas. Och i så fall en grå gotlandsmudd. Sedan tog jag mig an ärmarna och stickade likadant så långt "rätta" garnet räckte. Så nu är den koftan i läge: väntar på mer rätt garn. Och rätt garn kan det bli när jag borstat lockar så att jag kan börja spinna. Just nu är läget: borstar ull som inte är lökfärgad. Men det finns ganska mycket kvar att göra där. Och jag tänker att det är bättre att jag borstar klart allt så att jag kan mixa när jag spinner, istället för att råka göra långa haranger med lika färg som hamnar på var sin ärm ... Been there done that. Eller i alla fall att garnet inte riktigt varit så homogent som jag utgått från.

Dessutom har jag stickat raggsockor. Nu är tredje paret på kort tid på stickorna. Det ena paret for just iväg som nygiven julklapp. Hepp, så blev inte de dokumenterade. Men det var en lite kul julinspirerad färgning.

(Bild från jarbo.se)
Som vanligt stämde inte mönsterrapporterna. Och rätt vad det var så var det en knut, ja rent av två i samma nystan.
Så fastän jag omsorgsfullt letade och fann samma ställe i rapporten för starten så blev det olika vid hälen. Fast den andra knuten gjorde i alla fall så att rapporterna nästan hamnade på samma ställe på foten sedan. Det var några varv "snett" bara. Men det retar mig ... (Jag tycker att Järbos bild är för ljus för att stämma med verkligheten. Det mörkrosa är mer rött.)

Nu när jag hämtade bilden från Järbo så inser jag att den sidan kunde de ha utskriven på Coop. Så slipper man köpa grisen i säcken om resultatet. Den färgningen jag stickar på nu vet jag inte om jag valt om jag vetat resultatet.

Är jag ifatt mitt rapporterande nu?
Då får jag väl sätta mig och klura på årsredovisningen ...

Tredje gången gillt?

Kampen går vidare.

Efter det som hände på den länken så kom jag så långt som på bilden ovan. Ja, egentligen något längre. Det blev inte riktigt bra över axlarna och till slut bestämde jag mig för att börja om. Men jag behöll första versionen som avskräckande exempel att mäta mot.

Sen kom jag ända hit. Allt flöt på bra och ränderna med gotlandsull lades in. Lite fundersam var jag för det garnet är kardat och luddigare. Tanken en gång i tiden var att jag skulle spinna brun värmlandsull till bålen, men det hade jag ju glömt den där dagen när jag fick lite inspiration att spinna mig lite brun värmlandsull ... Antagligen hade inte kontrasten blivit lika stor mellan gult och brunt som det nu skulle bli mellan gult och grått. Därav den successiva ökningen med gråa ränder.

Slutandet av ärmhålet under armen blev en liten kamp, men så småningom blev jag nöjd.
Sen kom momentet bystkil. Jättebra. MEN! om man gör ränder ovanför, ränder som går runt hela kroppen. Och sen ska fortsätta med ränder under. Då blir det en väldigt bisarr glipa i ränderna på framstyckena.
Och då tappar man sugen som stickare och börjar sucka att den här koftan blir ju ahaldrig klahar ...
Och dessutom. När jag börjar titta i dokumentationen om garnet så inser jag att 290 g är väl inget för en kofta till en dam i sina bästa kilo. (Därav komplementerandet med brunt eller grått garn.)

Och så börjar jag fundera på om det finns något annat sätt att dryga ut garnet på. Och har funnit på två som får hjälpa varandra.

Sticka på något grövre stickor (3½ istället för 2½) och gör mer garn.

Så för två veckor sedan rotade jag reda på en påse gult lökskal och den sortens ull som resten av det gula garnet är gjort av och satte ihop det.

Ullen här är inte allt. Det blev förhoppningsvis några olika nyanser.
Först värmde jag kypen inte ända upp till 60 grader och så hällde jag av den till en annan bytta. Detta för att jag har för mig att det gula kan vara känsligt för värme. Sen hällde jag på mer vatten och värmde på mer. De båda kyparna fick besök av ull i olika tidskombinationer. Kort stund, samtidigt som kort stund och lite längre, och sånt som kom i efter kort stund.

Men det behövs ju färgningar för den andra tråden också. Det finns mycket avokadoskal och -kärnor i skåpet och i en del burkar. Jag befarar bara att kyparna i burkarna är alldeles för basiska för att det ska vara nyttigt för ullen. Men det är en härligt röd färg på dem ...

Så ja. Det lär dröja innan den här gula koftan blir klar ... Speciellt om jag ska invänta att jag blir klar med mer garn.
Kanske borde spinna mer gotlandsull bara och vips ha garn till en kofta i enbart sånt garn?

Välkommen!

En liten flicka har fötts i bekantskapskretsen och har förärats en mössa i Alpalaine, samma garn som mina vantar är stickade i, men den här gången har jag använt enkelt garn.

Ligger lite efter ...

Helt plötsligt tittade jag i spalten här bredvid och upptäckte att en bomullstopp som jag t o m använde förra sommaren stod under "på stickorna".  Helfel jue!

Det är den som fått sin ljust lila/blå färg av den lila lintoppen som jag tvättade.

Jag har gjort en diskret markering av sidan med en avig maska var fjärde varv.

Likaså stod min sjal i gotlandsull som WIP (Work In Progress). Den blev till för att garnet jag spann blev för tunt för att passa ihop med mitt gula koftgarn.
När ni tänker "gotlandsull" så tänker ni säkert som jag: "Nåt så mjukt!" Men inte den här gången. Det här garnet är ganska hårt spunnet så det är faktiskt nästan stickigt! Det känns nästan som helgerån att ha gjort det på det viset, men jag sätter upp det på nybörjarkontot.

Sjalen är stickad uppifrån nacken och nedåt/utåt. Mönstringen är lite slätstickningsränder här och var. De följer varven.
Ökningarna har skett vartannat varv vid sidan (kanten upp  mot halsen), på mitten (mitt bak) och efter ett tag även precis framför mitt på axeln. På det viset böjer sig kanten mot halsen något tvärare in mot mitt fram och sjalen ligger snyggare. Jag gjorde likadant på den här sjalen, som är den första jag gjort i eget garn. (2011)

Mer i Barbies garderob

Först ut i den här fotosession är en blå topp och en lika blå kjol.

Kjolen är stickad på tvären med förkortade varv ungefär som en sån där babykofta. (Från rätsidan tänkt: Sticka *alla maskor i varvet, sticka alla utom 3, sticka alla utom 6*. Alla aviga varv går ner till fållen.) Babykoftan brukar stickas i rätstickning, men då blev det här som en grytlapp. Därför stickade jag i slätstickning utom hela aviga varvet tillbaka, då blev det naturligt en "resår" av 3 maskor rätstickning i midjan. *
Vändningen har jag gjort med s k "German short row".
Fållen vill vika in sig lite, så det blev ballongkjol av det. (Om nu inte blockningen har lyckats häva det.) Kanske hade det gått att rädda om jag gjort 3 maskor rätstickning i den kanten också?

Här kombineras toppen med en "kontorskjol" i stadigt bomullsgarn.

Ska man sen iväg på after work kan man byta till den silvriga toppen med den fräcka fyrkantiga knappen vid ena nyckelbenet. Toppen är jättefint glittrig och jag önskade att jag hade en tokvacker knapp som jag antingen drömt eller sett i mormors knappask när jag var liten eller nåt. Tänk blankt glas, nån sorts metall inuti och så skuren som en näckros eller nåt. Lite grand som såna där kristalldjur ... Nu blev det en udda liten knapp i pärlemor och som sagt fyrkantig, med hålet på ett skaft undertill.

Blir det kyligare under kvällen tar hon på sig sin bolero i fluffigt rosa tjockt garn.
Den här är stickad från höger ärm med ökningar under armen (jättemånga ökningar på slutet och sen sticka fram och tillbaka över axeln) och sen stickade jag framsidan och  maskade av för framkanten. (Då hade jag redan maskat av för halsringningen och gjorde nån sorts smygmaskvirkning förbi den för att fortsätta med bakstycket.)
Sen försökte jag göra vänster framstycke likadant, men det blev konstigt vid halsringningen. Dessutom blev jag tvungen att byta till nästan-samma-likadant garn mot slutet av bakstycket och det var lite tunnare. (Månne det har varit stickat tidigare och liksom av-fluffat sig?) Sen avslutade jag med att sticka vänster ärm.

Den här toppen stickade jag som nummer två i ordningen. Den glittriga blev för smal i urringningen för att gå över höfterna (därav knappknepet) så då tog jag det i beaktande när jag gjord den här.
Men den blev lite väl öppen framför axlarna tyckte jag. Så då gjorde jag den blå lite annorlunda.
De här två topparna, nr 2 och 3, har jag stickat uppifrån. Jag har lagt upp så många maskor som det är runt urringningen och sen nästa varv eller några varv senare maskat av för ärmhålen och i varvet därefter lagt upp maskor för under armen.
Den gröna kjolen är av sånt där lite fluffigt tjockt bomullsgarn som man brukade (brukar?) väva grytlappar av i ram på skolslöjden.

Hej och hå inspirationen!

Hos Alicia Sivert hittade jag en länk till kloka ord. Håll till godo.
 

Nu!

Nu kan jag modella för akutstickningen. Den har varit klar ett tag, men det har inte jag.

Det är ett par sockor i miniraggi med Fleegles heel stickade från tån.

Under tiden har jag roat mig med ett nystan Merilla som jag fick nu i sommar (tillsammans med ett par raka stickor av 2½mm modell). 60% merino och 40% akryl. Ett nystan är 50 g och 400 m. Himla mjukt och himla tunt.

Det är alltså vähäldigt frestande att få för sig att sticka spetssjal av det. Men kära kära Ravelry hjälpte mig. En användare sade att hon, liksom en annan, var sur på att garnet inte tog till sig blockning. Alltså att när man spänner ut en våt sjal och låter den torka så ska den behålla den formen. Men det gör inte det här garnet. En utblockad sjal i Merilla skrumpnar lätt ihop och ser inte alls snygg ut, utan nystickad.

"Men då!" tänkte jag. "Då stickar jag ett par strumpor!" Med 40% akryl borde det kunna bli bra tålighet även om de är tunna. Provlapp stickades och jag konstaterade att det blev inte alls ett så fast tyg som jag tänkt, ens med så tunna stickor. Det gick liksom lätt att dra det snett och vint och jag tänkte att de strumporna kommer att halka runt och korva sig så att jag blir galen.
Så på't igen med sjaltänk.

Citronsjalen var en fluga när den kom för flera år sen. Jag tänker att det är inte så mycket hålmönster i den som kan desavoueras av att blockning kollapsar. Men så är jag ju lite snål ... Så de där tjocka partierna, där man ska sticka med dubbelt så många maskor som i de omgivande, där har jag bara ökat med 50% istället för med 100%. (Delvis för att "receptet" säger att man ska använda ett nystan som är 430m och jag vill att garnet definitivt ska räcka.)

Jag lade upp på tunna stickor, för det blev en himla massa "öglor" som jag inte förstod vilken som var vilken när jag hade större grovlek. Men efter ett tag bytte jag upp mig till 3mm. Jättefint tyg. Men när sjalen växte och behövde utrymme även på kabeln stötte jag på problem. Garnet fastnade ideligen i ett litet hack i övergången mellan kabel och sticka och rätt vad det var gick det av! Så jag bytte till 3½ för att övergången var så slät på den. Antagligen skulle jag kunna byta till 4mm:s, precis som man "ska", men jag tycker det blir lagomt glest redan.
Eftersom jag har tunnare stickor än "man ska" så blir sjalen mindre också. Men jag fortsätter "samma likadant" bortanför receptet. Och ungefär där, när jag gick utanför, så hade jag bara använt 25g. Så det blir nog nåt enormt. Kanske. På vart tionde varv ökar man 24 maskor. Nu är jag uppe i ca 250 maskor per (glest) varv. Jag anar att det går åt rätt mycket garn till avmaskningsvarvet och att jag inte blir förtjust om garnet tar slut innan det varvet ...

små kläder

Små garnnystan upphittades. Akryl tror jag. Nå. Men jag hade för mig att det fanns några barbiedockor som inte hade så många varianter av kläder i en leksakslåda ganska nära mig. Och i de sammanhangen är det nog inte så dumt med akryl.

Först gjorde jag en kort klänning som blev så lång som garnet räckte. Jag började upptill och gjorde en uppläggning som liksom låter 1-1-resåren runda kanten.

Nästa klänning gjordes också uppifrån. Jag hade hoppats att garnet skulle räcka till en hellång balklänning, men den blev inte längre än så här. De första varven är i rätstickning för att det ska se lite sjalkragigt ut. Med hjälp av förkortade varv fick jag en lutning i livet som accentueras av en maska mitt fram och mitt bak.

Bilderna togs före jag fäste trådarna och blockade. Nu har jag fäst trådarna och blockningen väntar.
Därmed blir det en prick på "sticka till någon annan" på bingobrickan.

Det finns fler "konstiga" små nystan. Undrar om det inte ska bli nån rosa fluffig bolero också.

På akuten

Det finns nog många som varit på akuten i timtal och väntat. Ibland är man drabbad, ibland är man anhörig.

Ibland har man hunnit planera sitt besök och ibland hamnar man där utan att passera ... stickningen!

När det finns ett mått av planering så kan man hinna tänka att man ska ta med sig en stickning för att väntan nog kan bli lång. Men om man bara *tjoff!* hamnar där?

Röda Korset, lyssna här!

Det borde gå att ha "terapistickningar" utlagda på akutväntrummen. Det behöver inte vara något krångligt. Det finns väl aldrig för många babyfiltar här i världen?

Syftet är dock inte i första hand för att producera utan för att stödja den som är på akuten, som hjälpsökande eller anhörig.
Den lilla repetitiva rörelsen är lugnande, likaså känslan av garnet eller det stickade. Man "kommer hem till sig själv" i den här (förhoppningsvis) obekanta miljön.

För en skadad ger stickningen en möjlighet att få tankarna att gå någon annanstans än till skadan. Kanske det ger smärtlindring?
För en anhörig kan den ta bort ett ensidigt fokus på den skadade, vilket gör att den får vara lite ifred, inte behöver delta i en dialog som kanske mest förs för den anhöriges skull.

Ja, kanske det finns nån smittoaspekt som jag bortsett från. Mellan successiva stickare av samma filt och sedan gentemot mottagaren.
Men åtminstone det sista steget borde väl kunna ordnas?

Visst är det en bra idé? Visst?

Inte kunde jag hålla mig ...

Jag började titta på bingobrickan, frågade om "/spinna" kunde anslutas till "sticka/virka/sy" och det gick bra.
Nu spann jag ju på Högbonden utan att känna till bingot, men jag gjorde det ju i juli som ingår i perioden.

 Här sitter jag på cafét och spinner

 och den här bilden visar att jag tidigare även satt i solen och spann. (Ja, helt tydlig är den ju inte, men det var under tiden jag satt där i solen och spann som jag tog bilden.)

Kanske man även kan kalla den här garnproduktionen för "gör klart ett ufo", för det här var sista delen av luddet som blev garn.

Och så är det här ett ypperligt tillfälle att få ändan ur och sy den där påsen som jag köpte tyg till förra året i Strömstad.
Jag tittade lite på brickan och fann "använd en teknik du inte brukar skapa i" och så kom jag på att det finns en teknik som heter slynga. Med den gör man snöre/band. Så passande för min påse!
Jag googlade upp hur det fungerar. Slynggaffel har jag ju ett minne av att jag hört.
Jodå, så här ser en sån ut:

Jag hittade hur man gör en också. Men bestämde mig för att gå ut i trädgården och leta istället. Och si!
I syrenen hittade jag min! (0kr, 5 min ansträngning)

Så nu har jag ett snöre i påsen. Men det tog en evig tid. Jag förstår varför vi fick snodda(?) garn till dubbelt i slöjden. Ja alltså, vi fick ett lång bit bomullsgarn och ställdes två och två att öka snodden i den och så småningom vika den dubbel och låta den sno ihop sig till en bit som var sisådär hälften så lång. Det var ju mycket enklare och snabbare för nioåringar.

Färdig påse!

Så nu ser min bingoruta ut så här:

Det verkar fiffigt att återbruka något rött för att tillverka något till hemmet ...
Man kan göra en mönsterpassad nåldyna med ett litet broderi också - kanske i ett rött återanvänt material!
Men nu är semestern slut så jag får väl fundera på det.

Sybingo!

En skojig sak som jag inte tror jag lyckas skrapa ihop nån lott i. Men det är en skoj idé som jag gärna sprider.
Varje rad ger en lott. Säger de här!

TdF x semester

 Vad är nu detta? Pinne med garn på?

Jaha, ludd också? Kan man verkligen spinna på denna där?
Ja och nej. Pinnen är inte en vanlig slända. Jag rullar den längs låret. Antagligen gjorde man så innan man kom på "riktiga" sländor.
Det går inte att spinna genom att sätta fart på den och låta den hänga i garnet. Den har för liten massa för att klara att hålla emot snodden som (borde) bildas.

Det syns inte riktigt på bilden, men fönsterkarmen som boken och garnet ligger i är samma som i boken! Inget "Bullen-syndrom" här inte.

33 meter tvåtrådigt blir min "prestation" på TdF i år.
Luddet är det som jag köpte på en busshållplats i Uppsala vintern 2013.

Caminon

Varför satt jag i Pamplona?
Jo, för att jag var på caminon, vandringsleden till Santiago de Compostela. Nu är det ju så att precis som att alla vägar sägs bära till Rom, så finns det även flera vägar att gå till Santiago. Vi gick den som kallas Camino Français. I Frankrike finns det fyra leder, och om jag förstått saken rätt strålar tre av dem samman i Saint Jean Pied de Port nära den västra änden på fransk-spanska gränsen och bildar Camino Français.

Bilden är en gif om man går till den här sidan.

Det finns mycket att säga om att gå caminon så det är svårt att veta var man ska börja. Så jag börjar med lite fakta från mitt perspektiv.
Vi var en grupp på fyra personer som reste tillsammans.
Vi startade i Saint Jean Pied de Port och gick till Pamplona. Sen tog vi tåget till Sarria för att gå de sista tio milen till Santiago. Tydligen är det så att utan de där sista milen får man inget diplom. Det kan vara bra att veta.
Vi var borta två veckor från Sverige. Vi åkte 9 juni (flög till Biarritz från Skavsta) och kom hem 23 juni (flög från Vigo till Barcelona till Arlanda).
Vädret var ... alla väder man kan ha en svensk midsommar, både de man får och de man vill ha.
Det är en väldigt utbyggd infrastruktur runt leden. Det finns vandrarhem och restauranger i bekväm mängd och täthet. Vägen är tydligt utmärkt med gula pilar och/eller betongrösen med snäckan på.

 Inne i städer var det utmärkt med metallmusslor i gatan.

Det går rätt bra att klara sig på engelska längs leden. Och skulle man stöta på patrull i det avseendet så kan det finnas någon annan med fler språk i närheten som kan hjälpa till.
Min ryggsäck vägde 5-6 kg, lite beroende på våg eller vad det kan ha varit. Jag bar allt själv hela vägen utom sista tre etapperna. Då var mina fötter så arga på mig att jag skickade en större del av packningen med bil. Det kostade €3 per etapp och det var väl värda pengar! (Sovsäck och annat som inte behövdes under dagen, alltså det mesta, åkte bil.)

Min första souvenir var en rejäl kasse och den kom nu åter väl till pass.

Fötterna ja. Jag har förstått att bilder på fötter kan vara motbjudande för en del, redan när de är hela. Så jag besparar omvärlden bilderna på mina fötter. Men jag kan berätta att jag hade stora blåsor på lilltårna, speciellt på höger. Dessutom blev det några blåsor på andra ställen på framfoten. Det kunde komma en blåsa precis vägg i vägg med en gammal, som radhus eller för den delen höghus. Lösningen när man har en blåsa är inte comped eller plåster. Då blir den bara värre. Lösningen är att sy den. Trä en tråd på en nål. Ta alsolsprit eller annan handsprit och tvätta nål, tråd, blåsa och händer. Stick nålen rätt genom blåsan (det känns lika mycket som när man klipper håret) och låt tråden sitta kvar genom de båda hålen. Mycket broderier blev det ...
Comped och andra plåster kan vara bra för att från början förhindra blåsor.

Lärdomar?
Ha kondition. Ha vältränade fötter. Mitt resesällskap som brukar motionera genom att gå upp och ner för slalombacken var bra förberedd, så som jag skulle vilja vara. Men som sagt, fötterna ska vara tränade också, inte bara konditionen. Och gärna backträning, både upp och ner, för knänas skull.

Jag tror att det är bra att göra etapper utifrån sin förmåga. Nu blev flera etapper nära gränsen av min förmåga och då handlade det inte om att kontemplera så mycket som att orka och hinna fram innan orken tog slut. (Det fanns flera rösen längs vägen som markerade var olika pilgrimer hade avlidit. Ett var fem minuter innan man kom fram till nästa härbärge ... Med tanke på att ca tusen kommer fram till Santiago varje dag, så är det inte många rösen, dock, de finns.)
Så nästa gång (Hör hur fötterna skriker "NEJ!") ska jag inte "hinna fram" utan jag ska gå så långt eller kort som jag vill, och som fötterna vill. De ska få bestämma mycket mer nästa gång.
Det betyder att jag då vill ha tid till förfogande, utan bokad returbiljett eller någon tid att passa hemma. Kanske det också betyder att jag inte vill höra till någon arrangerad grupp. På caminon blir man en del av en helhet. De som man ömsom går om, ömsom blir omgådd av, blir ens sammanhang.

Jag tycker att min packning stämde ganska bra överens med behoven.
Men den långa regnrocken ska ut. In ska istället ett lätt regnställ med jacka och byxor.
Antimyggmedel behövdes inte. (En kvinna som hade gått hela sträckan berättade att hon hade bara besvärats av mygg under en enda halvtimme.)
Jag upplevde aldrig behov av mjölksyrebakterietabletterna jag tog med mig. Å andra sidan åt jag inte bläckfisk i Melide (som är en stad långt från havet och som trots detta är berömd för sina pulperior).
Mina "springskor" var för trånga för mina blåsiga fötter, i alla fall med sulorna i. Kanske att de inte får följa med en annan gång. Eller så får de det. Men kängor rekommenderas för alla kuperade partier, dvs där vi gick, och lite till. Underlaget var av olika kvaliteter. Ibland var det "trottoar", ibland var det asfalt, ibland grusväg. Ibland var grusvägen av typen uttorkad bäck med bara stenarna kvar. Och den blötaste dagen var det lervälling.

Mina fårskinnstofflor var däremot precis det som fötterna längtade efter!
Dock mådde de inte så bra av att användas på stan ...
Viskossjalen var skön att svepa in sig i när vi reste, och om kvällen.
Den vikarierade också som badhandduk.
Men baddräkten var onödig packning.

Ullunderställ var bra att ha som pyjamas kombinerad med den tunna inomhussovsäcken. Ulltröjan var också skön att ha under skjortan dagar då det inte var så himla varmt.
Ett ombyte skjorta och underkläder räcker. Dock är det bra att kunna byta sockar mitt på dagen. Jag hade tunna strumpor av bambuviskos och ett par ullstrumpor utanpå, hemmastickade på 2½:or. (Öglorna på skaften gjorde jag för att kunna hänga upp dem på ett snöre för vädring. Det var bra.)

Det torkar bedrövligt dåligt, så det är smart att duscha och tvätta så fort man kommit fram (och att bara tvätta ullstrumpor om man måste och vädret tillåter torkning).
Ryggsäcken var rätt bra. Den hade resårstroppar på utsidan som man kunde klämma fast ännu inte torkade strumpor med på ett säkert sätt. Men sidofickorna för vattenflaskan var lite för grunda.

Stickkurs I Pamplona

Strandsatta av en konstig tågstrejk som verkar varannan dag blev det ett dygn längre tid i Pamplona än vi tänkt. Vad gör man då kanske någon tänker? Sightseeing? Shopping?
Sade jag att fötterna har blåsor och jag måste bära allt i flera mil till?
Kompisen nämnde att hon skulle vilja lära sig sticka.
Ett nystan väger ca 50 g och så en uppsättning strumpstickor på det. Dessutom slipper jag bära annat än ansvaret som lärare. Och det är en lätt börda.
Tänk om bara mobilen kunde dela med sig av bilden jag tog.

(Av viktskäl lever jag alltså utan stickning i två veckor. Men jag fick abstinenssticka lite från andra änden av nystanet som lärare. Vilken lättnad.)

gula koftan

Nej.

Det här går inte.
Det måste ändras:

1. en rundning av bakstycket så att mittbakkanten kan gå över manken och ändå låta axelmaskorna nå mitt på axeln.

2. En längre axelökning. Det bidrar till ett bredare bakstycke och ett bredare framstycke.

Men att det är 15 cm mellan axelstarten och att urringningen fram sluter sig är bra. Och att det är 28 cm ner till föreningen av fram- och bakstycke under armarna. 67 maskor på ovansidan av ärmen när föreningen sker är nog också bra.

Och så måste jag göra mer gotlandsullsgarn.

Prova

En sak som är bra med att sticka uppifrån och ner är att man kan prova plagget längs vägen och korrigera.
Men det är ju himla svårt när rundstickan är kortare än varvet och alltihop dessutom försöker krulla ihop sig.

Lösning:
Trä upp maskorna på stickan på en tjock bomullstråd istället. I alla fall i så stor utsträckning att stickningen kan ta de mått som den har. (Alla maskor som hamnar på tråden måste man sen trä tillbaka på stickan för att fortsätta. Så 50 maskor kvar på stickan betyder 50 maskor färre att trä tillbaka.)

Nåla upp stickningen på en t-shirt. Använd gärna säkerhetsnålar.

Sätt på dig (om plagget är till dig/ i din storlek) t-shirten med vidhängande stickning.
(Konstatera att du ökat 13 gånger mer än du behöver i varje ärmsida ...)

Garnet är mitt hemfärgade hemspunna och alldeles gratis sånär som på vatten och el till spisen.

nyheter från nabolandet

Nu har det hänt: en kvinna i Norge blev av med körkortet för att hon stickade när hon körde. Jag undrar om hon hade en deadline för stickningen?
Nej, det är alls inte att rekommendera att sticka när man kör.

Men man kan sticka när man åker, bil, tåg, whatever. (Dessvärre är väl flygstickning inte något som man kan räkna med att flygbolaget godkänner.)

"Nu är hon fotgängare" avslutar den norska polistalesmannen. Man kan gå och sticka också.

Nästa nyhet är ingen nyhet, den är sisådär tre månader gammal, men jag fann en länk om det på den förra länken.
Det är en bokrecension om stickböcker - skriven av en man som inte stickar. Och himmel vilket liv det tydligen blev.
Här finns länkar till en del reaktioner.

Tro't den som vill

I och för sig tycker jag att "Träna med Kalle"-Kalle är kul. (Därav att jag klickade på den boken i annonsen.) Men att folk som köpt den boken också ofta köper stickbok ... nej den går jag inte på! Det är ett trick av kakorna i burken. [cookies i datorn]

Jag är ju unik, ju ...

Poddar!

Karin och Elin i Kalmar startade ju Stickpodden för några år sen. De var flitiga och jag njöt varje torsdag jag skulle ta tåget hem från utbildningen. Då hade jag laddat ner veckans avsnitt och satt och fnissade och stickade. Sen blev det glesare ... och glesare ... och ännu glesare.

Jag säger ingenting om det. De poddar på sin fritid. Den har förändrats för deras liv har förändrats. Så det får jag som lyssnare ta. Att få ett avsnitt att lyssna på är att få en gåva. Jag är inte betalande prenumerant för det fungerar inte så.

Men jag saknar dem!

Nu har jag hittat Norges motsvarighet: Marthe och Marthe. De kommer ut med en sändning i månaden, hittills 14 stycken. Det är inte så svårt att hänga med i norskan, de har ingen speciellt knepig dialekt. (Minns när jag och maken for till Norge för att fiska. Jag fattade I-n-g-e-n-t-i-n-g!)

Länkar till andra poddar om stickning hittar du om du klickar på "podcast" under det här inlägget. Då kommer alla inlägg upp som jag har skrivit något om poddar.
Fast en podd fattas: En podd om slöjd. Den är inte bara om stickning utan om alla möjliga slöjdslag. Och det kan ju också vara intressant.

Genom ett missförstånd hamnade jag också på podden Återskapat. Den handlar om "göra som de gjorde förr i tiden" å det nördigaste. Jag fick tipset när de hade gjort avsnittet om textil (nu finns det två sådana avsnitt), men började lyssna från början. Intressant. Ungefär som när man läser en papperstidning och råkar börja läsa en artikel som man inte visste att man var intresserad av. Jag har ännu inte kommit fram till textilavsnitten. Men de tog upp en intressant sak i ett av de första avsnitten:olika sällskaps regler för hur mycket "fusk" man får ta till när man producerar sina kläder.
"Bara synliga sömmar behöver sys för hand" verkar ju vara en rimlig regel. Att få börna på med symaskinen där det liks inte syns sen verkar rimligt i vår tid. (Att man sydde allt för hand "då" för att man bara hade den metoden är ju en sak, men vi har ju vår tid att leva i också ...)
Men de sa att det som ett nybörjaröga inte ser, det ser ett tränat öga. Ett tränat öga ser att "den där osynliga sömmen" är sydd på maskin.
Mm. Så är det nog.
Samtidigt konstaterade man att "handvävt" på den tiden nog var mer likt "maskinvävt" än "handvävt idag", eftersom vi är lite klåpigare än man var då.

Har du läst ända hit och börjar få högt blodtryck för att inte "podd" eller "podcast" är definierat? Det är som radioprogram. Fast inte sänt via radio utan via internet. Man behöver ingen licens för att lägga ut på nätet.
Hur hittar man poddar då?
Jaa ... ett sätt är om man har en smart telefon. Då finns det appar som man kan använda för att lyssna med. De ger förslag på poddar och där kan man söka också.

hampakasse

För ett drygt år sen vaknade jag med en idé om en stickad kasse. Den påbörjades ganska pronto, men det framgår inte av bloggen att den är klar. Förrän nu då. Den är stickad uppifrån och ned:
Först gjorde jag ett handtag, sen lade jag upp maskor bort till nästa handtag. Så stickade jag det handtaget och sen lade jag upp maskor bort till där det första handtaget började. Så stickade jag de maskorna och så lade jag upp maskor till kassen mellan att handtaget går upp och ner. Stickade bort till nästa handtag och lade upp maskor mellan det handtagets ändar också. Sen var det bara att sticka på.

För att markera gränsen mellan kortsida och långsida gjorde jag lyfta maskor vartannat varv.

Den blev rätt rymlig på bredden, men djupet kommer inte fram förrän man börjar bära den.

När jag började sticka så såg jag att med en annan stickfasthet skulle den dra sig. Hoppsan. Det gällde visst även med den här.
Bottnen är stickad med lyfta maskor vartannat varv och med omväxlande jämna och udda maskor på varvet.Detta för att försöka skapa en stabilitet. Jag vet inte om det hjälper. Jag tycker mest det är lite ihopkrullat när man ska packa kassen.
Jag tänkte att den här kassen skulle vara lätt att ta med sig, men den är ganska otymplig. Dessutom fäller den, så det är inte bra att bära textilier i den.
Det gick åt många hundra meter snöre.

I podden Nördic knitting tog de upp olika fibrer i ett avsnitt. Hampan fick mycket beröm.
Ibland kändes det här snöret väldigt lent att sticka med, men ibland var det stickigt. Jag tror det har att göra med hur väl varje sträckning var preparerad. Producenten hade nog heller inte tänkt sig det här användningsområdet.