Finmotorik, varför då?

Jag var in på bloggen Monas Universum häromdagen och läste ett inlägg som jag blev lite funderande över. Eller ja, själva blogginlägget var väldigt kort men det blev många kommentarer.
Varför har man välskrivning i skolan? Är inte det förlegat?

Jag tycker att det är bra att man övar sig i att skriva för hand. Jag tycker också det är bra att ha koll på en fingersättning på tangentbordet som tillåter en att skriva ungefär lika fort som man tänker.
Man behöver kunna skriva för hand för att ibland är det det enda sättet man kan skriva på. Man behöver också öva finmotoriken och det görs via handskrivning.
Däremot är det inte så bra att kombinera "skriv en berättelse" och "för hand" om handskriften inte är snabb nog för små barns ovana händer. Det leder till frustration. Berättelsen bubblar och far ... och pennan står still.

Finmotorik är bra att ha när man slöjdar på olika sätt. Eller pillrar på skruvar och muttrar. Eller gör något annat hantverksyrke.
Visst är det frustrerande också att skriva fult när det är meningen att man ska skriva vackert. Men jag tror att det går att öva upp. Om man får skriva "i lugn och ro" och inte har en berättelse i huvudet som ska ut genom stiftet.

Jag tänker också att slöjd hamnar lite i "skriv en berättelse"-sitsen. (Liksom bildämnets skapande.) Man har en idé om vad man vill göra, man ser det förhoppningsvis framför sig inuti huvudet. Och så ska man färdas dit. Genom många olika moment. Det är lätt att det blir en frustration om man inte blivit vand vid att ha tålamod. Och jag tror att tålamod inte riktigt är uppövat idag.
Det finns en "tråkighet" inbyggd i välskrivningen. Man kan inte rita bokstäver hur man vill. De måste se ut på ett visst sätt för att andra ska uppfatta dem som just de bokstäver som de är ämnade att vara. Den är alltså inte så fantasibejakande, eller kreativitietsbejakande skulle kanske andra säga. Men det beror på hur man ser det. Fantasi, nä, så mycket ryms inte i att skriva av en text så vackert man kan. Men med bättre motorik kan man ge kreativiteten bättre förutsättningar för att realiseras på ett önskat sätt.

Det kan anses vara dötrist att göra femhundrasjuttiomånga räta maskor, eller aviga för den delen. Men efter så många så blir de mer lika varandra, motoriken hittar sin lunk och man kan börja fantisera om vad man vill kreera för kreationer. Och ska man sticka kreationer så blir det ännu fler maskor.
Den första provlappen har vissa likheter med välskrivningsövningar.

Och kom inte dragande med att pojkar har sämre finmotorik och därför inte kan skriva snyggt.
Kolla på Karin Englunds farfars handstil!
Och det finns en hel del exempel på att män blivit urmakare och annat pilligt.

OT Men väldigt viktigt!

En liten flicka, två år, som inte vet annat än svenska och att hon hör till en svensk familj, ska utvisas ensam till Frankrike för att hennes mamma är fransyska (= från Algeriet med franskt medborgarskap). Den mamma som övergav henne när hon var tjugo dagar och som hörde av sig för ett år sedan till algeriska ambassaden. Man vet nu inte var hon finns.

Är det ett lämpligt sätt att handla mot ett barn?

Skriv på!

(Jag har inget emot en återförening om det är en lämplig mamma som haft konstiga förutsättningar tidigare. Men då måste ju "inskolning" ske!)

Trasig rock

Jag blev väldigt ledsen när jag skulle fotografera min nytäljda pinne in action häromdagen. Jag klarade inte att lägga ut den bilden då, men här kommer den:

En stor spricka ligger i "tröskeln" (eller vad den kan heta, den fasta slå som trampan sitter fast vid/ligger längs).

När man tar bort pinnen och locket och trampans axel och ser bilden uppifrån från andra hållet så ser man mer.

Till på köpet finns det en kvist i tröskeln nära själva trampplattan. Så den är ungefär där man har hälen när man trampar. Och det ser ut som att det finns en spricka där också. (Bilden tagen från undersidan.)

Släng skiten?

Nä! Det är ingen skit. Den är bara i behov av en ny "tröskel".

Den märkning som  spinnrocksmakaren gjort finns delvis på tröskeln.  Så av hänsyn till historien får vi väl be reparatören att montera den på undersidan bordet.

Men vem är reparatören?

God Jul!

Så här ser min julkrubba ut. Porslinsfigurer med porslinskläder som så att säga är själva figuren. (Den lilla virkade ängeln på det låga taket har jag själv lagt till, men det är en bekant som virkat den.)

Häromdagen såg jag i Garntjänsts senaste katalog en virkad julkrubba. Det var en söt idé tycker jag. Även om jag tycker att figurerna ser lite för mycket ut som de i South park, och så var det det där med att virka ...

Inatt kom jag på en alldeles underbar galen idé. Att spinna och färga garn för att göra en alldeles egen unik krubba. Tänk grovt stickigt garn till herdarnas klädsel, silkegarn till de vise männens och mohair till änglarna ...
Då är ju frågan ... ska man sticka dockor enligt samma princip som i de två krubborna ovan, figurerna är kläderna, eller ska man klä dockor gjorda på annat sätt?

De här dockorna tycker jag är så fina.*  De har inga ansikten vilket gör att man kan använda dem i olika situationer. (Och ja, de är inga dockor! De är bibliska figurer. De köps inte nånstans utan man går en kurs och gör dem. )

Vilken storlek ska det vara på hela krubban?

Sen tillkommer frågan: ska man sticka, som jag ju gillar, men som inte var uppfunnet än på den tiden, eller ska man slå sig på vävning?

Det finns mycket som kan hindra en från att sova. Att tänka på såna här kreativa saker är en ...

*På bilden är det nog Bergspredikan som illustreras.

existentiella funderingar

... eller nåt. Jag blev häromdagen tipsad om det här blogginlägget som jag vill dela med mig kunskap om.

I ett närliggande härad hamnar det här blogginlägget.

Pregen som jag nämner i min kommentar hos Emma Frost är den här:

(Skryt skryt)

Nå. Vad nördar ni med? Berätta i kommentarsbåset.

wwsipday, rapport

" En sån dag ... ", som han sa, Oll-E i Pistvakt.

Det börjar inte bra med att jag vaknar 40 min före jag ska vara på biblioteket. Med en rejäl trollfrisyr ...
När klockan var dags att lasta ur höll jag på och lastade i. Tur nog har jag bara 1½ km att åka så det var väl inte såå mycket att orda om.
Otrevligare då att det var broöppning närmaste vägen ... Så då "sladdade" jag in på ön över den andra bron istället.

I dörren (som egentligen så dags ska vara låst) mötte mig E som redan hade fått sina saker på plats.
Och så började jag försöka få ur rockarna som inte var så komplicerade att "kasta in" i bilen. Men ut ville de inte. Och rätt vad det var hörde jag ett knak från den grönas trampa och där får det inte knaka! En närmare besiktning senare visade att locket på trampfästet hade gått sönder. Så nu limmar jag själva locket och när det är ordentligt torkat ska jag prova den nytäljda pinnen att låsa med.

Den bruna rocken skötte sig exemplariskt. Tills vi skulle sätta igång den: då gick vevstaken sönder på ena sidan vid ögat som veven sitter i.
Då insåg jag att den här dagen var ingen bra dag ...
Kan man inte få börja om?
(Nu torkar den limningen också.)

Förutom jag och E var även Å och F där med sina rockar. Alla de andra hade moderna rockar som inte gick sönder. Ibland känner jag mig som den där som snubblar och inte alls verkar passa in. (Tänk Peter Sellers på birdie-nam-nam-festen ...) Inte för att de andra hade den attityden till mig utan det var alldeles självpåhittat.

Den bruna rocken ställdes undan men den gröna fick lite mörkgrå ull på sig och fick även vara övningsrock en stund.  Till vänster syns även en av pinnsländorna i aktion.

En besökare mindes att hon hade kardat en gång i tiden och att det var skoj. Så då var det ju roligt att vi kunde erbjuda henne att återuppliva den erfarenheten.

Och jag fick pröva att spinna på modern dubbeltrampad rock. (Louet Julia tror jag, men rättas gärna.)  Det var ... annorlunda. Men efter den erfarenheten utnämnde jag den till provrock.

Och det gick ju bra, men det var svårt att få till när benen var för korta för att kunna sitta långt borta med tussen. (Om man har en lång "färdig" tråd mellan tuss och spinnrock så hinner det komma mer snodd in i den vilket gör den starkare. Utan snodd blir det mer "parallellt ludd" vilket har en förmåga att gå av hela tiden.)

En liten spinnare som gav upp fick med sig ludd hem till stor förtjusning.

F hade en väldans snurr på sin rock. Hon trampade mycket snabbare på den än E på sin. Men det såg inte ut att vara plågsamt att hinna med med händerna ändå.

Å hade lärt sig en läxa från förra året då en slända tappades i stengolvet och gick sönder: hon spann slända över en tjockvikt filt.

E provade sin nya julgransslända.

 Den här färggranna högen av spinnfibrer tror jag fick många att stanna till. Men det var en del som inte hängde med på att det var material utan trodde de var resultat.

På bordet låg det andra fibrer och lite hemgjorda sländor: den bruna fibern är alpacka, i lådan är det gotlandsull i olika stadier mellan tvättad tuss och stickad provlapp. (Den kammade tussen med rosa snodd är dock kid mohair.) De ljusa garnerna/fibrerna är min blandrasull. (finull/texel).

Mitt på bilden finns det två små små provlappar. Den ena är texel och den andra kid mohair. Tydliga exempel på att olika ull har olika användningsområden.

Å hade bullat upp med redskap, färdiga garner, stickade sjalar och annat på ett annat bord.