Fototime!

Tadaa!
Här kommer då de bilder som jag befarade skulle dröja. Men idag var det ljust, ja sen kom solen rent av!

Makens "t-shirt" eller "t-olle" som han kallade den idag är alltså stickad av enkelt garn, samma garn som den tvåändstickade. När jag tänkte ut den här så kände jag starkt att den skulle ha lila slätstickade kanter. De är stickade av Visjögarn från Östergötlands ullspinneri och har använts till kofta och basker att ges bort för några år sedan.
Det garnet är tunnare än det bruna, därför ökade jag en maska i var fjärde maska och hade tunnare stickor. (Dokumenterat hur tjocka/tunna stickor jag använt? Nä ...)
Som vikkant har jag använt ett avigt varv bland det släta.
Naturligtvis stickade jag fast kanterna på baksidan på nåt fiffigt sätt som jag glömde dokumentera.
Den är stickad top-down, som sagt, och för att ytterligare snåla på garnåtgången så att den skulle kunna bli längre gjordes intagningar i sidorna på bålen. Sidorna är också markerade med en maska rätstickning.
Fickan är en påse som hänger på baksidan, helt stickad i Visjögarn.
(Oj, vad många detaljbilder jag inser att jag inte tagit ...)

Så min Kittiwakekofta då. Man kan tydligt se att jag stickade bakstycket först. Jag hade inte lagt märke till att härvorna var lite olika färgade utan stickade med en i taget. Därav den kraftiga randen mitt på ryggen.

Jag tyckte att jag lärt mig lite till framstycket och letade därför fram två liknande härvor att börja med.
Men det blev ändå en tydlig övergång när de härvorna tog slut och nya (som liknade varandra) tog över.

Men skam den som ger sig: när jag gjorde ärmarna tog jag fyra härvor på en gång. Två som liknade varandra (A) och två andra som liknade varandra (B). Sen stickade jag med dem så att A och B tog vartannat varv i vardera ärmen.
Det blev mycket bättre.
Ärmarna blev lite tajtare än jag brukar vilja ha dem, och vi var inte helt överens, ärmkulle, ärmhål och jag, utan det blev lite omstickningar där.
Kittiwake original har en större krage än jag gjorde. Urringningen är ganska stor, så kragen fyller upp in mot halsen.
Och så det där med sy i knapparna ... se tidigare inlägg. Knapparna har jag vunnit en gång i tiden. Många plastknappar med ögla på baksidan och med ett litet relieftryck.
Kanske inte de stiligaste knapparna, men de går bra ihop med den ganska röriga ytan i övrigt.
Hade jag hittat på koftan själv hade jag inte gjort så många knapphål, men även om det är mycket att knäppa så gillar jag nu att de sitter så tätt.
Jag är inte riktigt säker på att jag hade valt det här röriga garnet om jag vetat hur spräckligt det är, till en tröja med flätor. Men nu är det så.
Och den är Varm!

Den store strikkedyst

Kanske är det bara så här långt upp i norr (som ändå inte är sååå långt upp i norr som man kan tro) som det inte har uppmärksammats att Den store strikkedyst har avgjorts.
Kul att förra årets manliga deltagare, Koushi, är den som leder programmet.

årets stickningar

Det märks både att jag jobbar och veckopendlar på den här bloggen. Jo, för den uppdateras alldeles för sällan. Och somliga saker försvinner både från stickorna och ur synhåll utan att de hinner dokumenteras. Som t ex uppföljaren på den här mössan:

Ägaren växer och modern vädjade: finns det möjlighet till en uppföljare? Njae ... det var ju det som var det knepiga. Garnet som blev över räcker inte till en hel mössa. Och garnfärgaren har gått i pension och lagt ner. Men! Om man blandar det här garnet med garnet från den här blå mössan

och stickar ett varv med ena tråden och ett varv med den andra tråden så blir det en blå mössa. Den andra mössan visade sig vara mycket mer grön i sin blåa färg och dessutom finns de lila duttarna. Men det blev jättebra och alla är nöjda.

I somras hade jag ett intressant stickprojekt som semesterstickning. Maken ville ha en tunnare smidig tröja än den härliga tvåändsstickade tröjan. Men det viktigaste var att det skulle finnas en bröstficka på den

Det fanns en del sånt garn kvar. Trots att det har använts till både sjal och mössa och lagning av tröjan. Men inte så väldigt mycket. Så för att inte överraskas så började jag uppifrån, med raglanärmar. Och så gjorde jag bålen klar före jag fortsatte med ärmarna. Och så gjorde jag den så stor som garnet räckte till.
Garnet räckte till en "t-shirt". Den har väldigt flådiga lila kanter.
Men det får ni inte se nu utan sen nån gång när "t-shirt", jag och ljus är på samma ställe som minnet ...

Dessutom har kittiwake fått sina knappar och är i full gång i användning.
Antagligen vet alla det redan, men det kan inte nog understrykas: Sy inte i knappar en i taget uppifrån utan att verkligen kontrollera att de sitter på rätt ställe. Rätt vad det var, när jag varit flitig och sytt i SJU knappar, så var nederkanten på knäppslåarna olika lång med flera centimeter.
Det tog ett tag att hämta sig från besvikelsen, men sen gjorde jag om det. Utan att klippa hål i själva tröjgtyget när jag sprätte upp sytråden.
Och då sydde jag i knapparna lite mer enligt intervallhalveringsmetoden. Först och sist, mittersta, mitterst på de två halvorna, mitterst på de fyra delarna osv. Och så himla bra det blev.
De ganska trånga ärmarna är trängre än jag brukar ha ärmar, men de går bra. Kanske att jag kan rekommendera fem maskor mer på varvet.
Och har vi tur kan även kittiwake fotograferas med makens.

aj aj aj ...

Den tredje swaggern har fått hål på ena armbågen. Och så kan vi ju inte ha det. Så här lagar jag det.

 Jag börjar med att hitta ett "någorlunda" varv, ett varv som verkar ha mycket garn kvar i sig. Där sätter jag in en sticka. Noga. Så att jag håller mig till samma varv hela tiden.

Sen stickar jag. Jag lämnar en ganska lång ände på garnet före första maskan. Den ska jag använda för att fästa stadkanten mot ärmen sedan. Det är väldigt bra om man har rätt stickstorlek, alltså samma som koftan är gjord med.

 När jag stickat upp till ett säkert varv, alltså ett med lika mycket garn i som det första varvet, så börjar det vara dags att sluta. Jag tar en sticka och markerar motsvarande varv på koftan.

Ta av garnet med en lång ände. Den ska räcka både till att sy överkant och sidokant. Det är alltså bra att få de båda ändarna vid var sin sidokant. Sen gör jag maskstygn mellan mina levande maskor och de som finns i tyget.

Och sen syr jag fast sidokanterna med resten av de långa ändarna. Sen fäster jag i det täckta tyget.
Voilà!

Hur jag stickar med tre färger

I podden Nördic knittings tolfte avsnitt efterlyste Heléne och Johanne hur vi stickar med tre färger. Och nu äntligen har jag kommit till skott för att redovisa min teknik.


Nu ska det bli ett varv med tre färger. Den rosa ska bara vara med en maska per rapport, så den behöver bindas in.


Jag brukar slå trådarna om varandra vid var tredje maska, men inte så att jag gjort det på samma ställe förra varvet. I så fall blir det bara efter två maskor det här varvet. Nu är det dags igen. Jag ska fortsätta sticka med det grå. Istället för att lägga både den svarta och den rosa om det grå så lägger jag ...


... först det garn som ser ut att sitta fast längst bak (det rosa) om det garn som sitter fast i mitten (det svarta) ...


... och sen det mittersta om det främsta (det grå) om det är det främsta som ska stickas.

Här syns att nu är det det grå som ska stickas.
Naturligtvis är det här pedagogiskt utdraget så att det ska vara tydligt.
Hade det varit det svarta som skulle stickats så hade jag "stannat" vid förra bilden.

Men hade det varit det rosa som jag skulle sticka med så hade jag slagit det runt det svarta (som det ligger nu på senaste två bilderna) och stickat så att det svarta hade varit bundet.

Genom att alltid slå garnet om varandra åt samma håll så blir det ett mönster av snodd åt samma håll på baksidan.
Ja, det blir trassligt efter ett tag mellan stickningen och nystanen, men det får man reda upp. Det är det värt.
Det kan också vara bra att töja lite på det stickade både nu och då så att man inte råkar dra åt trådarna för hårt.
Ett tips från Latinamerika som jag sett någonstans är att sticka med avigsidan utåt, fast sticka från rätsidan.
(Istället för att sticka på hitsidan av det runda varvet så stickar man på bortsidan av det runda varvet, men den är ju rät på insidan så det är ändå räta maskor. Men avigsidan får yttervarv och därmed är det kanske lättare att få flotteringarna att bli tillräckligt ospända.)

Heureka!

Koka sylt ...
Hälla upp kokhet sylt på varma burkar med tillräckligt stor slev för att det inte ska ta "hela dan", med risk för spill.

Känner ni igen?

Igår uppfann jag en metod för liten risk för brännskador!

Jag ställde burken i ena hörnet av en tvåliters glasskartong och så höll jag i den andra delen. Eventuellt spill kan man återanvända.

Emma Frost

Emma Frost är en klok ung kvinna med mycket texilt kunnande, enligt vad jag kan bedöma.

Häromdagen skrev hon ett inlägg som jag fick syn på idag som jag bara kan instämma i.

souvenirer

Ibland köper man en liten pryl som det står "Östersund" på, om man är i Östersund. Eller "Strömstad" om man är i Strömstad. Antagligen är den då också prydd med en räka ...

Det händer kanske inte riktigt lika ofta nuförtiden, det var nog en större åtgång på målade smörknivar, trätallrikar, nyckelringar och askkoppar tidigare under 1900-talet när vi fått en eller annan semestervecka att turista på.

Fast ibland kan det vara kul att köpa nånting från en viss plats ändå.

För ett tag sen var jag i Strömstad och jag förstod på vägen dit det som jag egentligen har vetat om i rätt många år: Min slöjdpåse från när vi gick i trean bör pensioneras.

Från början hade den ju förstås en ljust ärtgrönt snodd också, matchande med broderiet, men den har bytts ut ett flertal gånger under livet.

En gång på en Gotlandsfärja bestämde sig en schäfer på bildäck som vi gick förbi att den behövde attackera påsen. Jag var förstås glad att den nöjde sig med påsen och inte fortsatte till våra då ganska små barn som gick bredvid, men bithålet är onödigt. Fast än så länge har nog inget viktigt tappats ut genom det.

Men slitaget är nu monumentalt även i dragskon.

Så när jag nu var i Strömstad, som inte kan stoltsera med någon lokal garnaffär (LYS på bloggspråk), så tänkte jag istället gynna den söta lilla tygaffären nere på Södra Hamngatan, nära museet, och köpa en bit tyg att sy en ny slöjdpåse av.
Konstruktionen av påsen är att stadkanterna är ovankanten. Det betyder att tyget inte kan vara mönstrat med t ex blommor som växer. För stjälkarna kommer att vara horisontella på den färdiga påsen. Mönstringen måste alltså vara 90-graders-kompatibel.
Jo, det fanns ett tyg fullt med räkor, men jag kände nästan lukten av räkor och bestämde mig för att den inte gick ihop med stickningar. Så istället blev det det här med trådrulleblommor.

Antagligen skulle jag ha slagit till på ett snyggt satinband också, men det fattade jag inte förrän jag hade betalat och då kändes det konstigt att börja om igen.
Så nu ska jag bara hitta symaskinen och någonstans att ställa den.

Mer nörderi

Jag var med maken på en butik ämnad för fiskeutrustning.



Har ni sett vilka fantastiska fibrer de använder, de som binder flugor?
Det är neon, det är glitter, det är allt! Det är små paket, men visst kan man bli lite frestad att ta med lite glitter när man spinner? Eller göra neontweed?

Däremot tror jag att de speciellt framavlade tuppbrösten inte hör till något som blir särskilt bra garn.

Nörderi

När jag hade tappat bort maken på Coop idag så väntade jag vid garnhyllan. Det är liksom ett säkert ställe att hitta mig på om man tappat bort mig.

Då upptäckte jag Järbos nya garn Luva. Förutom att det var häftiga neonfärger som drar till sig ögonen så såg jag något annat: tvinningen.
Om ni tittar på tråden så är den nästan "tvärrandig" av trådarna som ingår. Så tvärrandiga brukar inte garner vara.

Ett "ideal" är mer 45 graders lutning. Jämför t ex:

Så då blir jag ju nyfiken: varför är Luva tvinnat på detta sätt? Vad är det man uppnår som man inte uppnår med ett "45gradersgarn"?

Framsteg ...

eller nåt.
Kittiwake ligger och väntar på att få knapparna isydda.

Bomullstoppen har hel kropp. Den hade nästan färdiga ärmar också. Men så sydde jag i den ena lite provisoriskt och hela toppen gled över på den sidan kroppen. Viftade jag lite med ärmen så stretade det väldigt i kroppen.
Hur det skulle bli med två ärmar blev en mardröm för mitt inre.
Så nu har den mycket mindre ärmar, men de är 15 maskor vidare. Förhoppningsvis är problemet därmed avhjälpt.

Så snart(?) har jag ingen stickning!
I många år har jag haft en idé att jag skulle sticka spetssjalar på somrarna.
Jag köpte en gång ett gult garn på kon för den sakens skull. Men så var det det där med "den ultimata spetssjalen". Vilken ska jag sticka?

Sedan dess har det dykt upp mängder av spetskoftor som flickorna stickar. (Ja, ibland förstår jag att jag är tant när jag läser alla stickbloggar av söta flickor.) Men de stickar så korta koftor. Jag brukar inte ha nån vid kjol som sen tar vid så jag tänker att koftor är längre. Och då är jag inte säker på att den där konens garn räcker. Och börja på nåt som sen blir abrupt avbrutet för att garnet tog slut känns som att jag borde ha hunnit växa ifrån. Så då är det bättre att inte börja. Fegt.
(Antagligen går det alldeles utmärkt att vinda upp garnet på knäpphärveln och därmed få veta hur mycket det är och då få en uppfattning om det räcker. Men det har jag inte orkat än.)
Så det gula granna garnet ligger där det ligger.
Ett fått marinblått också. Det är också ett spetsgarn och ska man sticka med så mörkt garn är det verkligen högsäsong att sticka! Tantögon måste ha sommarljus till mörk spetsstickning.

Det fattas lite grått gotlandsullsgarn tror jag. För jag tror ju att jag ska sticka en kofta uppifrån i mitt hemspunna hemfärgade kombinerat med grått. Å andra sidan har jag ju tänkt hemfärgade överst, så det går ju att spinna ifatt. Eller hade jag tänkt nåt mönstrat upptill?
Nej, det har jag inte tänkt klart på, det är tydligt ...

Men så var det det där med Projektet. Fortfarande är inte all ull tvättad. Och en del av den tvättade är fortfarande lite gul. Frågan är om det går att få bort eller jag måste köpa mer? I så fall köper jag färdigtvättad den här gången.

Jag undrar vad jag egentligen vill. Nästa vecka börjar min semester. Kanske jag kan använda hela huvudet till att fundera på det då.
Det konstiga är att de här stickbloggflickorna inspirerar mig till att vilja sy också. Det kanske blir nåt sånt?

För övrigt ...

... har jag blockat kittywake och det visade sig att det fattades ca 1 dm ärmkullekant för att fylla ärmhålet. Så nu stickar jag om ärmkullen.
I min knappburk har jag hittat några ljusbruna plastknappar som kanske skämmer koftan med sitt material, men de är 1) lagom stora, 2) tillräckligt många, 3) rätt snygga i färg mot koftan.

Och så har jag plockat fram bomullstoppen som så plötsligt blev tvungen att bli till förra året för att den lila lintoppen fällde så förbaskat med färg när den tvättades. Snart är jag klar med kroppen (och när jag skrev det så kom jag att tänka på att jag bara mäter ärmhålet - inte när det är dags att göra urringningen ...)

Lite stora projekt att släpa på, men det får jag ta. Nån måtta på sockstickandet får det ju vara.
(Däremot finns det anledning att gå igenom somliga hemstickade tunnare sockor fram på  stortån. Någon eller någon annan har en skarp stortånagel som sliter hårt.)

grytlappar

För några veckor sen blev jag helt plötsligt utan stickning där jag var! Vilken tur att Coop Forum har en rätt bra garnhylla (Järbo soft cotton) även på denna ort och jag hade en virknål i necessären.
Jo, för somliga grytlappar är nu så grisiga att det vore trevligt att ersätta dem. Men köpe i tyg är väldigt stela och trista, därför(?) tänkte jag nu göra egna.

Som vanligt så hinner jag glömma bort hur man våffelvirkar, men duröret tillhandahåller instruktionsfilmer så problemet finns nästan inte.

Men ett litet problem är att få dem lika stora ... Längst ner är den första grytlappen som nästan inte fick någon hank för att garnet tog slut. Uppe till höger var nästa försök: konstiga kanter.
Den uppe till vänster blev så fin att jag bestämde mig för att ge bort den.

Men skulle jag våga mig på att virka en till efter det här äventyret? Nej, det fick bli en dominostickad som blev partner till den. Jag använde stickor 2½. Inte så knepigt som man skulle kunna tro (tunna stickor och tjockt garn) och lappen blev tät och fin. Dess hank är i-cord-stickad.

Egentligen hade jag tänkt försöka utröna hur den här grytlappen är gjord, men jag har inte haft någon framgång. Nån som vet?

Hurra! Hurra!

Bekantskapskretsen har begåvats med två små flickor i vår, i var sin familj. Och nu har jag äntligen både köpt garn, stickat, fäst trådar och fotograferat. (När det här visas ska de dessutom ha hunnit fram till respektive jänta.)

Garnet är Regnbågsgarn. Jag blev varse att det görs inte mer sånt garn. Ja, folk får gå i pension, det är bra. Men det är tråkigt att det här trevliga garnet med spännande färgningar nu inte görs längre, att det inte finns någon som tar över.

Den röda mössan är stickad på stickor 2, den blå på 2½ som "man ska" enligt receptet. Men när jag provade med 2½-or så kom de gula fälten mer rakt över varandra, ungefär så som man kan se att det blir ett rosa streck på diagonalen på den blå. Jag tyckte inte det blev bra på den röda, och eftersom den flickan startade lite tidigare i livet än vad som var tänkt så gör det nog inte så mycket att hennes mössa är 1-2 cm mindre vid.
Den blå mössan påminner om norrsken i sin färgsättning så där stör det inte att färgerna sjokar ihop sig lite.

Jag tycker det är så spännande att bara en sån liten förändring som ett halvt nummer på stickorna kan göra skillnad i hur färgerna lägger sig

strumpredovisning!

Först två bilder på makens gröna sockor. I vanliga fall stickar jag ju i Raggigarn, men de här  är gjorda i Svarta fårets raggsocksgarn, limited edition. Det verkar vara en gnutta tunnare/smidigare för när jag först gjorde en häl i raggigarn så blev den lite kraftigare. Hela berättelsen om dessa strumpors tillblivelse kan man läsa om här.

"Ta på hälen också för där har du gjort så fint" sa maken. Om det precis blev en detaljbild på hälen vet jag inte, men bilden är väl klickbar.

Mina strumpor är av tretrådigt garn som jag gjort av raggigarnrester. Det är inte helt konsekvent taggat om de inläggen, men jag gjorde det förra sommaren i alla fall. Det är s+z-spunnet och s-tvinnat.
Jag har lekt lite med "spår" på slätstickningen, som telemarksvängar ungefär.
Jag är imponerad av konstiga sockkonstruktioner och "hälkilar" ("gusssets" på engelska) som inte sitter där ordet hälkilar antyder. Så jag gjorde nån sorts ökning i samband med att jag övergick till resår, först mitt fram och sedan sprider den sig.
Konstruktionen bort mot hälen ... nej, den gåtan som står i mina anteckningar är alltför svår. Men det finns en wrap&turn-period inblandad i vristen, vilket gör att resåren viker av uppåt istället för att fortsätta bara rakt bakåt..
Men resåren blev väldigt väldigt lös så en bit upp på benet gör jag två minskningar där tre maskor blir en maska.

Kontentan är i alla fall ett par sockor, och ett par sockor som inte kan anklagas för att sitta hårt åt vristen. Och dessutom är de lika snygga med avigsidan utåt.

Påskdag

Solen värmde och havet var öppet och hunden badade och maken fiskade. Jag stickade frenetiskt för att sockorna skulle bli klara. Det blev de -- klockan två på natten. Just då var jag lite irriterad över att det hade kommit datapatiens emellan under dagen. Varje minut mindre patiens hade kunnat lägga mig en minut tidigare. Å andra sidan kanske jag behövde de pauserna då ... Och jag konstaterade nöjt att nattstickningen skedde utan några som helst misstag.

Nu är de klara i alla fall och sitter på rätt fötter.
På den högra strumpan i bild ser man att rapporten är längre än strumporna. Jag är inte helt övertygad om att det är en bra sak för strumpgarn.

Present

En vän har fyllt år. En gemensam vän har får. Jag kardade och spann ull från dem och tvinnade tvåtrådigt och stickade en halsduk på grova stickor.

I efterhand kan jag nog tänka att jag skulle kunna ha nöjt mig med entrådigt garn, att den inte blivit så tung då. Den blev inte våldsamt lång, men ligger snyggt över axlar och kan dras upp över hakan.

Och så inser jag att de gröna sockorna som jag stickade till maken, de som trilskades både lite här och var, är färdiga men inte omnämnda på bloggen som så.

mellanraggi

Asså ... Jag gillar Järbos raggigarner. Mitt Coop Forum har mycket garn (vilket jag häpet upptäckt inte gäller alla CF). I slutet av vintern brukar det vara rea på raggigarn och jag köper på mig. Ska man "hoppsan" iväg på en resa och inte har någon lämplig stickning så kan man sno med sig två nystan och en rundsticka och så är man rustad. Enkel akutlåda där alltså. Man kan väl inte få för många raggsockar? Och får man det så kan man vara generös.

Jag gillar också idén mellanraggi. Sockstickningstrenden är stor i stickvärlden har jag förstått och varför inte gynna ett mer lokalt företag än tyska och amerikanska? Mellanraggisockar kan man ha istället för köpesockar och när vintern är så mild som den som snart är slut så behöver man inte ha mer än såna, istället för tunna köpe plus raggsockar.

MEN, jag gillar inte att rapporterna inte är lika i nystanen.

Med så här långa rapporter så tar det ju hur lång tid som helst att hitta samma del i det andra nystanet. (Här ser det ut som att jag har frångått mitt vanliga två-på-en-rundsticka-stickande. Och det är för tillfället sant. När jag kom till hälen var kabeln för kort för att det skulle vara bekvämt att sticka två på samma gång. Been there done that och man kan ju lära sig av sina misstag.)

Och när det gula kom på skaftet till höger började jag tro att jag återigen fått två nystan som var nystade åt olika håll. Så där satt jag och stickade och var arg lite grand i förväg för säkerhets skull. (Om det nu var så som jag misstänkte alltså.)
Ska man repa upp och göra om och vilken av sockorna då?

Sen när jag kom ner på sulan så började jag fundera på om det här mönsterstickade egentligen är speciellt snyggt i det här garnet. För det såg så snyggt ut med det här garnet i slätstickning.

Nåja, jag sammanstrålade med den tilltänkta sockbäraren (i varje fall tänkte jag på henne när jag såg garnet, men det kan ha varit mig själv jag tänkte på när jag började på den här stickningen) och hon gillade strukturmönstret så då fortsatte jag.

Men så kom jag hit!

Nej! Så kan man ju bara inte göra! Man kan inte bara knyta ihop två tåtar som har precis hur mycket rapport som helst mellan sig!

Så jag lindade upp kvarvarande nystan runt en möbel och letade efter ett ungefärligt samma ställe i nästa rapport och återupptog stickandet där.

Under min frustration om färgrapporterna i den här stickningen har det kliat i fingrarna på mig om att tänka spinnare. Spinnvänner som spinner från färgade topsband brukar ibland riva isär topsband för att slippa såna färger de inte vill ha eller få dem i en annan ordning. Med erfarenheten av mina omgjorda garner (4-trådiga raggigarner splittras och tvinnas om till 3-trådiga) så känns det inte helt främmande. Om det inte vore för att nu pratar vi 6-trådigt garn ...

"Vad är det för sockbeskrivning då?!" hör jag nu hojtas från längre bak i publiken. Jo, det är Rick ur den där boken jag köpte förra året. Det visade sig att Rick, som är det mönster som jag spanade in och är anledningen till att jag köpte boken, stickas med garn som är lika långt per vikt som mellanraggi. Tocken tur.

påskpyssel

Vanligt påskpyssel brukar innefatta påskkärringar och kycklingar, en och annan tupp och så dekorerade ägg.

Men hallå, det där själva påskandet då? Gud och Jesus och grejer?
Nu ska det påskpysslas med konfirmander och jag inser att det här är inte lätt.
Men så pratade jag med en som pratade om gula garnbollar som blir kycklingar.
Och då tänkte jag "Jippi! Man kan använda garn!" och fortsatte att tänka i de gängse fjäderfägängorna ... men blev lite fundersam ... höns har inte ull/päls. De har fjädrar ...

Innan jag kom på att det här med lamm är ganska påskigt och "kyrkiskt" och insåg att naturligtvis ska vi pyssla lamm! Göra lamm som vi kan hänga upp i fastlagsris.

Nå, hur gör man lamm?
Nålfiltning/nåltovning, föreslog någon. Fiffigt! Men hur gör man? En tur ut på youtube gjorde att jag tänkte att det där kanske vi kan greja. Men jag vet inte om det finns nålar att tillgå. Jag har inga i alla fall. Så jag tog en vanlig stoppnål som under årens lopp blivit misshandlad med en tång och därför inte är riktigt slät. Men det dög inte. Så, i väntan på att eventuellt få besked om att det kryllar av tovnålar på pysselavdelningen i församlingen (hoppas kan man ju) så tänker jag vidare och funderar ut något annat pyssel.

Det ska vara något som är lite pyssligt, kan bli någorlunda trevligt även om man har en tumme centralt placerad, inte ta hela träffens tid i anspråk, men ändå inte något som är "tjoff tjoff färdigt".

Någon nämnde piprensare och det är ju ett himla trevligt material ... även om jag varken har såna hemma eller någon större vana vid att hantera sådana.

Jag gjorde som mamsell Warg och tog vad jag hava kunde.

Sen funderade jag på vad som händer om man lindar den där stommen med ull ...

Sen tänkte jag i andra banor ...

Tänk om det skulle gå att få in lite spinnande i det hela!

Så en väldigt svintolik ull kardades och spanns på turkisk slända. Det var fel kombination. Ullen var för styv och sländan för lätt. Men kanske det är en kombination som fungerar för ovana. Den får följa med i alla fall, tillsammans med min tunga slända. Den borde fungera bättre. Kanske spinnpinnen kan fungera också. Den hanterar man ju väldigt påtagligt och borde inte råka ut för så mycket tillbakasväng.

Det entrådiga garnet som mycket gärna får vara ojämnt spunnet och ha övertvist dras sen genom en mall av ett får.

Mallen har jag klippt ur en bit kartong. Hålen har jag först markerat med stoppnålen innan jag perforerade ordentligt. Tidningen är för att få stöd utan att förstöra bord och nål.

Öglor av garnet dras igenom med en tunn virknål.

Och det gäller att lämna en liknande ögla på baksidan.
Delar med övertvist blir det lite krull av.

Mina erfarenheter säger att det är inte fel att ha många täta hål. Men förstås inte så tätt mellan att stommen försvagas och mellanväggarna mellan hålen brister.
Försök gärna ta tag i garnet med virknålen en god tum ifrån stommen och försök dra rätt ände genom hålet, alltså hellre försöka få den sidan i öglan som kommer från nystanet att komma över till framsidan än den sidan som är själva öglan på baksidan.
Ändarna på garnet pular man in lite diskret så att det ser ulligt ut.
Kanske att man ska göra något för att skyla "ryggraden" på stommen, så att lammet är ulligt inte bara på två sidor utan även längs ryggprofilen. Eller bara vara mer våghalsig med att sätta hål nära kanten.
Måla dit ett öga eller två.
Och så försök hitta i vilket hål man behöver sätta en sytråd igenom för att få jämvikt när man hänger upp lammet i riset.

Jamen det här blir trevligt!