How shall I compare thee ...?

Det finns olika genrer även i bloggskrivandet.
En sort som jag läser är Elisabets. Det är mycket "underbart!" i de formuleringarna, vilket hon nogsamt påpekar om man skulle råka missa det. Det är frestande att falla in i hennes språk när jag nu tänker redovisa lite av det senaste dryga dygnet.

Jag har varit i ett gult hus med

röd matta utomhus och

blå matta inomhus.

 Mat fanns i överflödande mängd och i alla möjliga smaker och former. Somligt gjordes på plats och somligt medfördes av de pratglada gästerna.

Jo, för prata, det kan vi, i muntlig eller skriftlig form. Och precis som i Lottens bås så spretade samtalet både momentant och successivt. Det här var alltså Lottens bloggbåsfest!  Äntligen kan man säga, då det löst talats om att träffas geografiskt i flera år.

 

Vi försågs med stickade grejer i början, saker som sades vara bloggtofsar, men som ganska snart identifierades som stickade bindor.

Dessa applicerades på mångahanda sätt:

t ex som skepparkrans à la fiskargubben eller som nån sorts stiliserad rödluva.

 (När festen närmade sig sitt slut samlades tofsarna in igen för att återgå till att vänta på att skickas till bättre behövande.)

 

Naturligtvis kan man inte resa iväg så långt utan att ha med sig en stickning. Eftersom min huvudsakliga stickning just nu verkar vara en lömsk sak som då och då får maskantalet att miss-stämma tog jag även med mig en strumpstickning som konversationsstickning. Två räta två aviga har liksom inte riktigt samma potential att kunna trilskas. Men inte förrän sista timmen på resan insåg jag att sockorna också skulle kunna tjäna som mer beständigt mitbringsel än mat.

 

Jag anar att Lotten har lite att växa i ...

Det här var första gången jag stickade hälarna enligt den här beskrivningen. För tillfället minns jag inte mer om den än att den var tydlig och lätt att följa. Lite bekymrad var jag dock när hälen var klar och jag tyckte att överkanten lutade bakåt. Men det var något som rättade till sig med höjden.

Må de värma Lottens fötter länge, de började i god stil.

 

Tack Lotten, familjen Bergman och båskamrater för en himla trevlig fest! Underbar!

 

O ve! Jag har gjort en Lotten!

Vad är nu det den här gången?
Jo, jag kom till rätt destination inte helt fullständigt ekiperad.

Hon glömmer kassar med julklappar, medan jag tappade bort min mössa på något sätt.



Nån som har sett den? Den ramlade nog ur fickan. Frågan är om det skedde på hatthyllan eller någonstans utanför bussen när jag bara var fokuserad på att få med mig mitt bagage och hinna med nästa buss.

Till Lottens kommentatorsbås

Det har under en tid förekommit ett "tvättskåp" i båset som väntade på transport. Nu är det färdigtransporterat för den här gången.

Ja, det är förfärligt rosa invändigt men det skyller min mor på sin far så då gör jag det också. En gång i tiden stod det hemma hos min mormorsmor så det är antagligen ruskigt gammalt. (Redan mormor skulle vara en bit över hundra om hon hade levat idag.)

På väg för att hämta skåpet infann sig en lottensk mission.  Vid gotlandsfärjans färjeläge i Nynäshamn behövde jag gå på toaletten. Men kan ni tänka så knasigt de tänkt: Toastolen stod en braa bit ut från väggen ...

...vilket fick till följd att det inte var så speciellt rymligt framför stolen. Vaffö gör di på dette viset?

(Dock siktades inget mögel. Å andra sidan var det inte en hotelltoalett.)

som sagt ...

Lite Lotten-inspirerad är jag ju. Så när punkadäckbytet drog ut på tiden hos däckfirman när vi skulle iväg och äta födelsedags-tårta så drog jag fram stickningen och lyckades övertyga en fotograf om lämpligheten att föreviga det hela.

Stickningen är en provlapp för att finna den ultimata tröjkompositionen istället för Sherwood. Då hade jag ännu inte sett Ullas komentar. Jag befarar att hon har rätt. Hjälp. Vad ska jag då göra av 1½ kg ryagarn?

Nya äventyr!

Så var det då dags för start i årets Öppet spår söndag. Armen min har inte hållit mig från att sticka de senaste veckorna, men definitivt från att åka skidor. Så jag fick stå utanför och se hur de svischade förbi. Eller nåt. Ibland var det tvärstopp och ibland flöt det på bra vid starten vid sjutiden på morgonen. Nånstans därute var maken med de nya vantarna och stakade. Jag insåg att hans mössa inte var den mest lättsedda där ute, och hans färger i övrigt var också ganska allmäna.
Men de där som hade neonfärgade mössor i t ex rosa och grönt, de såg man minsann.
Gissa vad som började pyra i min skalle ...

Av olika anledningar kom jag iväg lite hastigt och lustigt till Mora från huset där vi bodde och jag hade tänkt sitta och vänta några timmar till.
När jag kom fram till Mora slog det mig: jag glömde stickningen (den trasiga halsduken) i huset!

Vad det blir för följder av sådant?
En titt in hos Hemslöjden som var den första garnbutik jag såg. Neongröna raggsockor fanns till försäljning, men inte garn. Jag fick "nöja mig" med det här fina gula.
Så gick jag på café och nystade ihop det till dubbelt garn. Solostickcafé. Jättekul. Eller nåt. Men sen kom det en dam från Lidköping som hjälpte mig att hålla garnet när det hade trasslat till under nystningen.





Sen hjälpte hon mig att ta kortet vid spåret strax före målet. Det gick ganska bra att sticka med bara händer och metallstickor om det bara inte blåste på dem. Ett tag iaf. Jag försökte sticka fort så att jag skulle få värma händerna i mössan, men det hanns inte så långt.

Drygt 10½ timme (förlåt förlåt maken att jag skrev fel tid!!) efter jag vinkade av maken i Sälen kom han till Mora. Vantarna hade hållit bra. Lite färgade av korken i stavarna bara. Och sin vasaloppsmössa tänker han minsann inte byta ut till nästa år. Så det så. Nähä. Då får det väl bli jag som kommer med en lysande mössa då.

Den trasiga halsduken ser elegantare ut på skyltdockan än på mig. Jag har hunnit drygt 3 dm nu och - tja ...
Jag kan tänka mig att den blir lite elegantare i grått syntetpälsgarn, typ Tindra eller nåt. Men anar att det garnet inte riktigt ger formen sin rätt.

Nåja. Det är nog så att mamma varken får sin kofta eller nån trasig halsduk i födelsedagspresent.

Göra en Lotten

Lotten bloggar om allt. Inklusive mammografibesök. Inspirerad av detta, och då jag inte tänkte på att ta med mig kameran på gummiverkstan i höstas, kommer här en bild av stickning på bilbesiktningen. Jag är inte riktigt så framfusig som Lotten och skaffar mig externa fotografer, så jag var ju tvungen att fota med ena handen själv.

Arbetet ska helst bli en "trasig" halsduk. Jag har ännu inte jämfört mins proportioner med dem som originalet har (ja, detta är ren idéstöld) så jag vet inte om jag ska fortsätta som jag gör eller göra på något annat sätt.
(Bilbesiktningen gick f ö bra, två små ombesiktningsdetaljer, men inga förfärliga grejer.)

På kvällen trotsade sedan jag och Cina kylan och begav oss till stickcaféet i Sundsvall med den nybesiktigade bilen. Trevlig samvaro med uselt ljus om man pillar med små mörkblå maskor och trevliga sticktidningar att bläddra i.

När vi kom hem visade det sig att min dotter inte hittat någon bra mössa på stan. (Ja, jag är en oortodox stickerska som inte drar mig för att köpa stickade persedlar om inte utrymme finnes för att producera själv. Sa jag att det var drygt tjugo minus på morgonen och hennes öronmuffars båge gick sönder samma dag?)
Så genast förvandlas den oortodoxa stickerskan som egentligen borde vara trött till en varelse som river i sin hylla efter mjukt garn att förvandla till en mössa under natten. Efter en kortare överläggning bestäms det att mössan ska bli samma sorts röd som mina OS-vantar, men enfärgad.
Tjugo upläggningsmaskor senare drar jag mig till minnes en blå mössa stickad efter instruktioner i en julkalender på nätet nu senast.

Förutom knoppen som genast repades upp på dotterns begäran är den nu hennes vintermössa och jag kunde gå och lägga mig som en vanlig kvinna och sova hela natten.
Så nu har ni äntligen fått se något av det sista som blev färdigt förra året.
Men det var löftet om en neongrön blomma som gjorde att den accepterades.
Så, Cina, månne jag kan få det garnet snart?

Stephanie, Lotten och jag

Jag är inte riktigt så fanatisk på att blogga som Lotten. Att ta med mig kamera, och dessutom ha mage till att be någon fotografera hade inte slagit mig. Men det hade varit lite skoj att ha bildbevis.
Idag var jag och fick vinterdäck först på fälgar och sen på bilen. Under tiden stod jag och stickade raggsockor. Huruvida det var för att efter tre blev det lite för kyligt även för de kroppsarbetande däckarbetarna eller om det var om omsorg för mina bara stickehänder vet jag inte. Men chefen (som vinkade in min bil) drog ner porten efter mig och sa åt en av de anställda att dra ner porten när han också bytte bil.

Så där rullade de däck, satte fast dem på fälgar, balanserade i balansmaskinen och skruvade av och på med tryckluftsskruvdragaren i en miljö dem inte främmande. I den stod jag med två lilaspräckliga nystan under armen och stickade ett par strumpor.

Lite komiskt var det och jag associerade både till Lotten och till YarnHarlot-Stephanie som frenetiskt stickade på sin OS-stickning även i bankkön.

Jag gillar magic loop. Och så gillar jag timglashäl. Vet ni hur många gånger snabbare det går att sticka en timglashäl (bara förkortade varv) jämfört med traditionell skolhäl med hällapp och förkortade varv och ihoptagningar och upptagningar och ihoptagningar?
Jag har inte svaret i siffror, men det är kraftigt mycket fortare!
Jag gjorde min första på ett par vanliga sockor idag.

Tidigare har jag gjort sådana på två par toe-up-strumpor med dubbla lager just i hälen. Då var det knepigt att veta var man skulle börja eftersom "hälhörnet" kommer "sen nån gång" och det inte är så lätt att beräkna hur långt från tån man ska börja.
När man börjar uppifrån så "hamnar hälhörnet där det hamnar" lite mer tillåtande. Skaftet kanske hamnar högre eller lägre än där man kanske tänkt. Men det är en petitess jämfört med om foten mellan häl och tå blir för lång eller kort.

Nu spurtar jag med fotlängden. Tur det bara är storlek 40-41 och inte kraftiga46 -or...