Inför nästa års sybingo ...

Det här är årets sybingobricka:

När jag såg den så tänkte jag på min uttjänta kofta och så rutorna: skapa något i återvunnet material, gör en remake, testa en ny teknik, skapa med garn.

Jag vet inte om det syns så bra, men den är lagad på armbågarna och har ett stort hål under ena armen. Och på en del knappar har färgen lossnat.
Dessutom har jag ju gett uttryck för att jag inte är riktigt nöjd med att färgställningen skiftar med vilken av härvorna som jag använt, vilket jag kom på efter en bit på ryggen och sen försökte kompensera för på framstyckena och ärmarna.

Så, vad vore mer passande än att repa upp tröjan, repa upp garnet, blanda om bitarna och spinna nytt garn? Hepp! typ.
Men så insåg jag att det skulle jag inte hinna i sommar. Men jag skulle kunna förbereda för nästa års sybingo! Så jag lade listigt ner det här projektet i sommar för att tjuvstarta på nästa års bingobricka nu i höst! (Nej, naturligtvis har de inte en exakt likadan bricka nästa år, men somliga rutor känns som mer återkommande än andra.)
Häromkvällen satt jag alltså och repade upp hela koftan. Det gick förvånansvärt fort, med tanke på hur lång tid det tar för att skapa en kofta. Det är inte utan att man tänker på entropi och liknande uttryck.

Redan tidigt kollade jag lite på fiberlängden och höjde en del på ögonbrynen. Max 5 cm. När jag började handspinna hade jag ganska kort ull, knappt så kort. Och någon kommenterade att om jag kunde spinna den så skulle jag ju vara väldigt duktig.
Det kan vara så att det är skillnad på vilka fiber man kan använda om man har ett spinneri eller om man handspinner. Inte alls omöjligt. Men med så korta fibrer är det nog inte så konstigt att den där koftan inte blev så hållbar. Det var ett ganska fluffigt garn, vilket alltså inte gör att fibrerna håller ihop så mycket. Så även om "Spinning Jenny":s ättlingar kan spinna med så korta fibrer så blir ju inte resultatet det bästa ändå.

Nå. Jag repade upp lite till av garnet, drog isär fibrerna så att det inte fanns någon garnkänsla kvar nånstans utan det var bara fluff. Jag kardade det och rullade upp det på en pinne och gjorde en puni av den och sen spann jag på min turkiska slända.

Ett försök att visa hur ojämnt garnet blev. Det gick att ha sländan hängande mestadels, men den behövde stödjas en hel del också.

Det räckte till ca 1,5 meter tvåtrådigt garn

Men det blev ju inte alls likt garnet som kom från koftan.

Och garnet från koftan är nött och inte något att bygga något stort av. På en del ställen är det naturligtvis mindre nött, men orka hålla på att kolla upp. 

Nej, det här garnet blir nog inte till någon hjälp i nästa års sybingo. Kanske att nån vill ha det att dreva ett hus med eller nåt. Men var hittar man en sån?

Slutspurt på sybingon

Nio rutor kvar och knappt någon tid (som inte är jobbetid eller sovtid).

Laga ett plagg visste jag ju från början vad det skulle vara. Några små sömmar hade släppt på vinterjackan och de skulle återställas. Nu är det gjort.

 Lägg märke till att jag använde fingerborg! 

Häromdagen var jag på loppis och hittade en bit trikå, förklädd som grytlapp. Den kan man skapa något somrigt av tänkte jag. 

Och hepp!

Det blev en sommarkjol till någon som är betydligt mindre än jag => en gåva!

Igår kom en kompis hem till mig och så hade vi syjunta ute på altanen. Det var Projekt Skjorta som stod mest i fokus och den andra ärmen syddes i och syddes i och syddes i, jag vet inte hur många gånger innan jag bestämde mig(?) för att den blir bra.

Kompisen hade dessutom vänligheten att låta mig prova hennes kallfärgningsfärger. Så idag tog jag en näve gotlandsull och sprutade lite färg på och så får vi hoppas att det blir ohemult vackert där i plastpåsen nu över natten.

På det viset är det bara en broderad projektpåse som det inte verkar som att jag hinner med i år. Det blev en bättre utdelning än vad jag kunde hoppas på för några veckor sedan. 

Sju rader ifyllda, men man får inte fler lotter än fem i alla fall. Men ändå!

Uppdatering av vad som hänt med sybingot

 Det har skapats utomhus med garn. Sockor, det vill säga plagg. (Garnet är tretrådigt ihoptvinnat av olika restgarner av tjockt raggigarn.)

Det har skapats en toille i rutigt gammalt påslakan. Grunden är en Harrison shirt, men jag hade synpunkter på var prinsess-sömmarna satt på min kropp och jag har höjt halsringningen (ännu mer sen än det som är på bilden). Och till slut orkade jag inte modifiera storlekens originalärmar mer utan tog bara helt fräckt ärmarna till en storlek större. Ganska hackad alltså. (Om jag nu förstått det ordets nya betydelse.)

Det har skapats en volang på en sjal, som man väl kan kalla en accessoar?

Då har jag hunnit så här långt i bingon alltså: 

Väldigt många lösa ändar må jag säga. En rad ger en lott. I nuläget har jag en lott. Och en olagad vinterjacka ... och så vore det smart att brodera något. (Och brodera blåsor på tårna tror jag inte gills ... Ingen vill se bilder i alla fall ...)
Att skapa en gåva i trikå av loppismaterial hade varit smart. Men vad?

Jag är inte nöjd

Jag är inte nöjd med min insats den här sommaren. 

När jag gick på semester hägrade en massa hantverk. Jag skulle sy klart toillen och vips skulle jag sen börja på Riktiga Skjortan. Och jag skulle kryssa rutor på sybingon för glatta livet. Typ.

Delvis har det här inte blivit av för att andra bra saker blivit av. Men delvis har de inte blivit av för att jag fastnat i instagram. Och där har det varit så mycket viktigt att läsa att orken inte funnits till annat än att konsumera det. (Ja, det finns viktiga saker där, också. Förutom vackra solnedgångar, härliga bad och söta hundar som folk också visar upp.)

Och det där osyendet har tärt på mig. Och det har varit jobbigt. 

Så där så jag skämts för mig själv och så har jag dragit internet över huvudet och kollat på massa costube. Jag rekommenderar verkligen att nörda ner sig i #cocovid på youtube: en massa intressant om att sy kläder som gick ur modet för några sekler sedan, men också samtal om att vara människa med olika särskildheter: att ha en viss hudfärg, att ha funktionshinder, att vilja klä sig i ovannnämnda omoderna kläder till vardags och hur det tas emot. Och om hur det går till att försörja sig som youtuber.

Läser du det här strax det här inlägget är nytt så rekommenderar jag att du börjar med det som Bernadette Banner lagt upp, eftersom hon tar ner det igen på söndag, 9 augusti.

Men nu har det börja hända lite hantverk här. Och jag ska nog genast återgå till det.

Vi ses sen!

Nu äntligen!

Under alldeles för många år har vår tekanna haft ett handtag som gått mer och mer sönder.

Men det senaste året så har jag verkligen låtit bli att laga det, 

även om jag hade klart för mig hur jag skulle göra. 

(Kanske inte i detalj, men teknik och material i alla fall.) 

Det skulle nämligen säkert bli sybingo den här sommaren också, och då är det ju dumt att inte ha det här projektet att stoppa in i några rutor. (Maken undrar om man verkligen kan vara så "snål". Och det kan man.)

Nu är det kanske inte någon större katastrof eftersom det inte dricks så mycket te i familjen. 

Men nu har Dagen kommit då Tekannan ska Lagas!

Klart jag skulle använda det här garnet. Det har en "rustik känsla" och så är det ganska tjockt.

Och klart att jag skulle göra det med makramé.  Om jag minns rätt så var det i fjärde klass som vi fick prova på det, och jag är inte ens riktigt säker på att jag gjorde något. Så ja, jag tycker det kan räknas som en ny teknik för mig.

Jag visste att det går åt ohemult  mycket snöre i makramé och tänkte knyppling, dvs, jag jobbade med nystanen som knyppelpinnar. Allt för att slippa skarva längs vägen. Youtube bistod mig med instruktioner, men det var lite knepigt, för där gjorde man en rörelse med snöret och så "swop" kunde man sedan göra nästa del.  Där gjordes knoparna runt två mittensnören, den s k "kalven", men jag skulle ju runt handtaget på tekannan. Innan jag hade hunnit dra till första knopen så hade jag glömt vilken av sidornas snöre som gjorde vilken rörelse.

Men en annan film visade på ett annat sätt och jag såg mönstret: Den sidan som hade en bula över snöret var den som man skulle lägga över nästa gång.
När jag kommit upp på nästan halva handtaget insåg jag att jag borde ha börjat längre ner, typ där "pinnarna" började.  Så jag repade upp.
"Om något är värt att göras så är det värt att göras ordentligt", sa pappa.

Och hepp! Det blev klart och det blev bra. Men jag  blev lite fundersam: hur avslutar man det här projektet? Som man ser på de första bilderna så är det rätt mycket kraft som ska tämjas när ståltråd och "pinnar" ska dras tillsammans. Jag hoppas att det räcker med en stadig råbandsknop och att ändarna syddes in under makraméet.
Starten var ungefär likadan: jag gjorde en enkel knop med en lång "bakände" som fick följa med längs "pinnarna" och bli fastlåsta.

De bruna ringarna har tagit sin färg från tekannans terrakotta.

Yes! Bilder!

Jo, så här var det. Jag köpte en klänning för några år sedan som jag nog egentligen tyckte var liiite för kort. Men jag tänkte att jag kan prova att vänja mig. Men det fungerade inte riktigt. 

Då var det så bra att längst ner på klänningen fanns en kant av dubbelt tyg. Alltså, den var förlängd med ett dubbelt tyg.

Om det där dubbla tyget kunde vara enkelt istället så blev det nog bra, tänkte jag. 

Men såg att det var en blekt rand i tygvikningen. Så jag sprättade bort hela kanten. (Vilket var nödvändigt i vilket fall, eftersom tyget var ditsytt med en söm.) Och så sprättade jag även isär sömmarna som var vid klänningens sidsömmar och vände de sömmarna så att den blekta randen hamnade på avigsidan.

Förutom fållen så blev det också en massa sömsmån som jag blev tvungen att göra något åt, för det var väldigt vad det ville fransa sig.

Så jag fällde sömsmånerna för hand. (Utan att klippa bort hälften på den ena. Hade jag tänkt kunde jag ju ha sytt ihop med olika mycket sömsmån på de båda bitarna jag sydde ihop.) 

Det blev inte Bernadette Banner-standard på handsömnaden. Men det blev bra ändå.

Så nu har jag några rutor på bingon: 

Blå ringar för klänningen, grå ring för planeringen jag gjorde förra veckan.

 (Om nu någon har samma problem som jag hade, att det inte går att lägga in bilder: Så var det när jag använde explorer. Det här inlägget har jag skrivit i google chrome. Kanske att det fungerar med Firefox också. Lycka till!)

Jaha. Blogger har problem.  Det går inte att ladda upp bilder och det går inte att skicka feedback till dem för att säga att det inte går att ladda upp bilder. 

Hur hade de tänkt att det skulle gå att blogga om sybingo?

Alla som har någon bra lösning på problemet får kommentera.

Jag hade annars tänkt berätta om mitt första avslutade projekt på bingobrickan. :-((

"Gör en skaparplanering för sommaren"

Skapa något i linne. Här kommer fållen på den blå linklänningen.
Kanske att den kan kallas UFO.
Är det kanske en remake? Jag gör ju om något. Jepp. Det fungerar. Josefin skriver att om man syr om ett plagg så att det passar bättre är en remake.

Testa en ny detalj

Testa en ny teknik (Om jag provade för sisådär 47 år sen så tycker jag inte att den gången gills.)

Skapa något till hemmet

Skapa med garn

Med material från stashen. Det blir tekannans handtag som jag tänker laga i makramé med garnet ”Lin” (samma som virkade hatten).

Så tråkigt att en tekanna inte är något plagg.

Laga ett plagg. Det får bli den gula vinterjackan som är lite trasig vid fickorna och dragkedjan.

Skapa en projektpåse. Men det kan ju inte vara så svårt att få till.

Planeringen är jag ju i full fart med just nu.

Delta i en syjunta. Ja men det har vi ju bestämt Att.

Skapa utomhus. Välj valfritt projekt och sätt mig ute. Syjunta ute t ex.

Skapa ett plagg. Månne Projekt Skjorta kan bli färdigtställt?

SÅÅÅÅ långt har jag färdiga projekt för rutorna.

Så då är det bara den här resten kvar då:

Skapa i återvunnet material. Hm. Det behöver ju inte vara gamla kaffepåsar, eller så. Det borde gå lika bra med ett tyg som tidigare varit något annat. (Eller garn. Hm. Det finns en kofta bortom räddning. Nja, det tar för lång tid. Men däremot kan man förbereda det garnet så att det är redo som ”återvunnet material till nästa år. Men det får jag göra ”sen nån gång” när jag hinner.)

Kanske detta är inhandlat på loppis?

Kanske det blir en accessoar?

Kanske den kan ges bort?

Skapa något rutigt.

Textilfärga. Men hur kul vore det att göra ett tygtryck, ett rutigt!

Hacka ett mönster?

Brodera?

Skapa en volang? (Men jag och volanger! Vi är ju inte riktigt kompatibla tycker jag.)

Skapa något somrigt?

Kanske i trikå?

Vi får se hur jag kombinerar ihop de här slutrutorna. Så här dags ska jag inte tänka utan sova.

Sybingon har startat!

Årets sybingo har startat!

Så här ser brickan ut i år:



Så nu ska här planeras och funderas ...

Garnet Tjorven

Det här är Tjorven-garn från Tant Kofta. Det är sockgarn utan polyamid/akryl/superwash. Istället är ullen blandad med mohair från vuxna djur. Vuxen mohair är tydligen väldigt slitstarkt.
Jag tycker det är ett bra initiativ att utveckla naturliga strumpgarn/sockgarn och jag har råd att köpa en strumpmängd (numera).
Som ni ser på den väldigt mörkblå lilla garntussen i mitten så är det här från den första utgivningen.
Jag har precis kommit upp i fullt maskantal till varven runt fötterna och funderar på om jag ska ta mig för att sticka ett par maeva-strumpor till eller bara mata på. De tidigare maevastrumporna har ju varit i väldigt randigt/spräckligt garn och  när man ser på fotona vid beskrivningen så ser man ju att de är så snygga i enfärgat garn.

Garnet är i alla fall väldigt lent och har en halo och kommer att bli kanonbra. Och så hoppas jag att det är precis lika hållbart som vanligt mellanraggi eller dylikt.

En gång stickade jag ju ett par strumpor med silke i av anledningen att silke ju (väl?) är slitstarkt. Men jag anar att det inte var långa fibrer. Rätt vad det var en dag så *poff!* försvann hälarna.

Numera är de strumpskaften vantmuddar på ett par vantar som jag gett bort.

Färdig, som sagt!

Det där sybingo:andet för med sig en massa färdiga saker. (Fast ännu ingen städning av stashen. Jag blir lite avis på dem som postar snygga bilder på God Ordning. Det kommer aldrig se ut som de bilderna hemma hos mig.)

Nu kan vi presentera bilder på gardinbyxorna som blev en topp (med två vänsterärmar), maken som klickar och jag som modellar. De skulle varit med i förra inlägget, men det kom förbi lite liv, och en dotter med sambo och sånt.

Ja, det finns snyggare sätt att visa upp den gula infodringen, men orka. Gul är den i alla fall!

När det här skrivs är det sista dagen på semestern. Det är lite varmt och skönt igen. Lite mysigt att sitta i "kuvösen" och sticka och lyssna på poddar. Behöver bruka allvar med M:s tröja innan han växer ur den.

Det där med underkläder och rådda stashen blir inte idag. Tror jag …

Det var kul att planera. Men det är ju en hel del som har ändrats längs vägen. Det har varit lite jobbigt. Men det har också blivit ett tillfälle att öva i att släppa taget, flyta med, ta ett simtag och komma på nåt annat. En övning i att inte ta på allvar, att mantra "jag gör det här för att det är roligt" och inte sätta sig på tvären mot mantrat utan istället bli påmind. En övning i att komma ihåg att det är JAG som är chefen -- inte planen ...

Öva sig i att inte snöa in och fokusera, utan göra bredvid det som är "att ha semester". Att komma ihåg att det är NU jag har semester, inte sen när jag har sybingo:at klart.

Är det bra eller inte att ha en plan?

Det var spännande att skriva ihop en plan. Det gav en startpunkt, även om saker sen kom på ända. 

Jag anar att jag inte fyller brickan i år heller. (Även om det är tre veckor kvar.)

Men jag ser redan fram emot nästa sommars bingobricka.

Hurra för symaskinen!

Äntligen blev den klar och betald och hämtad och använd. Ett bystsnitt och två axelsömmar hann det bli för hand. Och fyra "sicksackningar" av axelkanter. När jag var mitt på den tredje så insåg jag att jag var dum/oerfaren.

Jag skulle naturligtvis sytt sömmen och fällt ihop sömsmånerna. Mycket enklare stygn och dessutom bara längs halva sträckan!

Jag har också konstaterat att jag klippt ut två vänsterärmar.

Ärmar är inte så symmetriska i tyg som de är i stickat. Det fanns ingen möjlighet att abrovinka till den ena till att bli en höger.
Nåja. Den får sitta som en högerärm ändå, tänkte jag och det verkar gå bra.

Lite abrovinkande blev det ändå. En av ärmarna hade gluggar i ärmkanten nederst på det tillklippta. Det var lite för kort tyg för att det skulle gå att undvika. Hur skulle det gå?
Det gick alldeles utmärkt. Jag bara vek in kanten med det tyg jag hade, istället för det tyg som konstruktören tyckte att jag borde ha. (Som en nödlösning tänkte jag att jag kunde göra en gul infodring där precis som i halsen.)

Till slut blev den i alla fall klar, toppen som jag sydde av de två tygstyckena jag köpte på loppis. De hade varit gardiner, men nu är de det inte längre.

Jag blev lite på gott humör när toppen var klar och funderar på om jag ska sätta fickor på den. Den är rätt styv för att vara en överdel. Jag kom att tänka på mammas ord "målarrock" som hon använde ibland om olika kläder. Det känns som att en sådan nog borde ha fickor.
Det finns lite lite tyg över som kanske kan räcka. Men jag har inte funderat klart på det än.

Under förutsättning att "stuvbit" går att definiera som "kortare tygstycke, inte avklippt från tygrullen med avsikt att göra detta föremål" så borde jag kunna få pluppa den rutan också. Loppismaterial är i alla fall använt. Hepp!

Lin för hemmet

Eftersom symaskinen var på service (tjatar jag?) så blev jag inte så förtjust i idén att sy grytlappar. Dessutom behövde jag ju använda lin också nånstans.
I mina gömmor fanns restgarn som består av 40% lin. Det måste väl ändå räcka?

Jag funderade på att virka grytlappar, sån standardmodell i våfflig virkning som jag gjort tidigare. Men då hade jag behövt lära mig det igen och nu ville jag ha lite tempo i det hela. Men ändå utan att bara vara tråkigt rakt fram.

Det blev dominostickning. Jag lade upp 67 maskor och satte igång. Mittenmaskan gjorde jag avig från avigsidan. Det blev snyggt från framsidan, men det gör också att de viker sig naturligt längs den. Om det är bra eller inte vet jag inte. Jag tror att vikningen stås emot bättre om alla maskor är räta så att det blir en avig maska på framsidan mellan minskningsmaskorna.

Hanken gjorde jag som en I-cord över de tre sista maskorna och så stickade jag fast dem på baksidan.

Handsömnad

Jag har som sagt lite grand snöat in på Bernadette Banner. Kolla hennes youtubekanal och instagram. Det är en entusiastisk energisk kvinna, 

jag tror under 30, som bor i New York och som ägnar sig åt historisk sömnad. Inte bara åt att tillverka plagg utan hon använder dem också i vardagen.

Det senaste halvåret har hon tillverkat en outfit (från särk via korsett till mössa) värdig en kvinnlig Sherlock Holmes. Och hon älskar att handsy! (Även om många långa sömmar i den här outfiten görs med en handvevad Singer symaskin från 1895. Men det är mer av tidsbesparing förstår jag det som.)

Handen på hjärtat. Hur många av oss överväger ens att handsy en söm? 

Jag tror att fler än jag är så modernt hjärntvättade att vi automatiskt tänker ”symaskin!” när vi tänker klädsömnad.

Men samtidigt sitter jag glatt och gör maska efter maska efter maska efter maska efter maska.

Egentligen så gör vi ju samma sak. Jag som stickar och Bernadette om syr. Små handrörelser som lugnar och skapar. Skillnaden är att hon har ett färdigt tyg som hon bearbetar. Jag formar själva tyget. Handstickning är vedertaget och accepterat. Handsömnad anses konstigt.

Men med medvetenheten om Bernadette så blir jag nyfiken på alternativa lösningar när symaskinen är på lagning. Omlottkjolen behövde fållas. För hand. 

Sommarklänningen som hade förlorat sin fållning lagades. För hand. 

Det urgamla UFO:t syddes för hand. (Och blev dessutom lagat med en lapp. För hand.) 

Toppen som också ska kryssa en eller annan ruta i sybingon börjar också få sömmar för hand. Och det är inte dumt! Stygnen blir än så länge inte jämna och regelbundna för mig. Men vad sjutton. Jag har inte sytt så långt än, och dessutom varierat mellan fyra stygnsorter.

Handsömnad är också fiffigt jämfört med symaskinssömnad genom att man kan utföra den lite som stickning. Inte bara vid maskinen.

Men det finns ”risker” med handsömnad också. Jag tänker att det är lätt att man böjer tygerna bredvid varandra. Så att det ena går i ytterkurva och det andra i innerkurva. Så att de färdigihopsydda inte ligger helt platt mot varandra.

Jag tror att Bernadettes trick, som hon sett i gamla instruktioner: att nåla fast ena änden på en kudde och så sträcka tygen därifrån, kan vara ett sätt att undvika det.

När jag tänker efter så har jag gjort en sak i handsömnad för några år sedan. En liten ficka att förvara hårnålar i.

Yttertyg i smalspårig manchester, innertyg i bomullstyg. Mellanlägg av vaxduk eftersom jag tänkte att nålarna annars snabbt kan slita hål i botten. Knytband i smalt ”sidenband”. Allt utom bandet är rester från när jag klädde om barnvagnen för sisådär 30 år sen.

Nytt UFO! Nytt FO!

Jag har övergett Klimttröjan som UFO i sybingon. Den kräver för mycket bearbetning. Men är inte den det enda UFO jag har? Nej, jag hittade ett urgammalt UFO i tygkorgen! En tygkasse som jag haft körnoterna i från 1994 fram till att handtagen bara blev trådar. 

Då bestämde jag mig för att byta ut handtagen. Remsor av jeanstyg klipptes ut och nålades ihop. Och sen hände ingenting på … jättemånga år.

Och nu när jag tar fram det igen så har jag ingen symaskin. Längtan efter att sy fyra lager jeans för hand är obefintlig.

Men jag håller ju på att slakta ett gammalt påslakan. Kanten längst ner, vid öppningen ser ganska osliten ut. Jag sprätter upp sömmen närmast hörnen och inser hur jag ska planera arbetet.

Jag sprätter bort hela sömmen. Men eftersom den suttit där länge finns det perforerade spåret efter den kvar. Vikningen också. Jag klipper loss hela den gamla fållen med en sömsmån på sisådär 1cm. Den viker jag in (har god hjälp av perforeringen) och sen kastsyr jag ihop den igen.

Först vek jag in ändarna på remsorna, men sedan klippte jag bort det. Ändarna skulle ju stoppas långt in i nedviket på påskanten och behövde inte vara säkrade. Det blev de automatiskt i och med att de stoppades in i kanten.

Instoppade och sedan vikta uppåt. Fastsydda med förstygn. Tänker att det räcker då det är rätt många stygn där.

Så, då var själva UFO:t klart. Men väskan var ju trasig också.

En bit till av lakansfållen räcker för att täcka hålet. Här använder jag efterstygn när jag syr fast lappen.

Hepp!

Här tänker jag faktiskt pluppa för "skapa en väska" också. Ety det som fattades för att den lilla gröna med blixtlås skulle kunna uppfattas som väska är nån sorts rem/bärhandtag. Och nu har jag gjort bärhandtag för att UFO:t ska kunna bli en väska (igen).

UFO ...

Jag inser att jag får ge upp UFO-rutan. I alla fall om jag har tänkt att Klimttröjan ska vara det ofärdiga objektet som ska bli klart.

Det är roligt att göra saker på frihand. Men det innebär också att andras erfarenheter inte tas till vara när man ”kan själv”. Det kan då betyda att man inte alls kunde själv utan det finns en del saker som man ”inte tänkte på”.

Runda ok till exempel. Jag har mer tänkt på att oket ska bli cirkulärt när det ligger platt, innan ärmar och kropp kopplas in. (Tänk rundskuren kjol.)

Det betyder att den omkrets som föreligger när ärmar och kropp ska börja formas är betydande. Det är bra mycket mer tyg i framstycke och bakstycke än vad som behövs. I alla fall eftersom jag ”nypt av” lagom mycket för ärmarna.

Ett bättre format ok skulle vara mer ”skålformat”, om man ställer stickningen med halsringningen nedåt. Inte så mycket ökningar mot slutet av okdelen alltså.

För att få bort en massa onödigt tyg i bålen behöver jag alltså minska antal maskor på varvet.
Ett misslyckat försök har jag bloggat om här, och ett efterfrågat råd om alternativ minskning har jag fått här. IRL har jag pratat med en sykunnig som rekommenderade att inte bara minska i sidorna (”för då blir det två platta bitar”) utan också som insnitt under bysten och motsvarande på ryggen (”för då blir tröjan mer rund”). Dessa båda råd kombinerade jag så att jag minskade ca 30 maskor ner mot midjan: varannan gång i sidorna, varannan gång som insnitt.

Och vad blev det av det?

En bylsig tröja över skuldrorna som ”snördes åt”. Inte snyggt. Dessutom skulle jag lätt kunna ta bort ytterligare 30 maskor på varvet utan att det blir trångt.

Nä. Nu får jag bruka allvar och ta tag i själva felet och inte bara i symptomen.

Det vill säga: ta bort en massa ökning i oket.

Det vill säga ta bort inte bara bålen utan också ärmarna …

Men först kolla hur mycket tyg som ärmarna kräver.

Och så räkna på hur oket ska fördelas på ärmar och bål så att ärmarna får som nu och bålen får ca 30 maskor mindre i vardera stycket.

Som tur är har jag hittat ett urgammalt UFO i tygerna. Som nu är FO.

Men det blir ett eget inlägg.

(Nej, jag får inte till ett normalt typsnitt med normalt radavstånd!)