Äsch då ...

Jag antar att det här är en artikel jag skulle läst tidigare. Inte bara tidigare på dygnet utan minst för en månad sen.

Nåja. Svågertröjan är KLAR!
Och jag har stickat ärmkullar av alla möjliga dimensjanger. Nå, de flesta var inte möjliga utan omöjliga. Därför repade jag upp dem efter att ha funderat en stund på hur jag skulle gjort istället. Men till slut tror jag att jag fick till en bra form. Hoppas svågern också tycker det.
Förhoppningsvis har jag lärt mig något av varianterna (t ex är jag ganska övertygad om hur man formar en fårbogskulle). Men mest borde jag ha läst den där artikeln.

(Bild kommer senare när den har landat på rätt ställe.)

Att tänka

... är inte alltid det lättaste.

Jubilaren som fick en kofta där denna ärm var isydd var inte helt nöjd med storleken. Och eftersom jag tycker det är bättre med koftor som värmer kroppar istället för hyllor så såg jag inget hinder att göra om alltihopa. Speciellt som det stundar ny högtid i sommar för samma person. Då blir det en present fast två, på någe vis.

Bl a var ärmarna för trånga. Och det kan jag ju hålla med om när jag provar. Undrar hur originaltänkaren tänkt där egentligen ...

Mycket tänkande gjordes på papper, men det fanns ändå en ovisshet: när ska jag börja öka egentligen? Hur mycket/ofta då? Måste jag starta med fler maskor än förra gången?

Till slut gjorde jag så här!


(Bilden är en rekonstruktion då kameran inte höll sig hemma den dagen.)

Jag tejpade upp ärmskrället på köksbordet och sen började jag mäta hur långt in i den hopsydda ärmen min arm ville krypa innan det så att säga tog stopp. Och så jämförde jag höjden på ärmen med höjden på armen och så ritade jag fina linjer och förklarande texter.
Till slut ritade jag raka linjer vid sidorna mellan de punkter som jag kommit fram till.

För ärmkullen har jag helt enkelt litat till att göra en ärmkulle som hör till en större storlek.