Inför nästa års sybingo ...

Det här är årets sybingobricka:

När jag såg den så tänkte jag på min uttjänta kofta och så rutorna: skapa något i återvunnet material, gör en remake, testa en ny teknik, skapa med garn.

Jag vet inte om det syns så bra, men den är lagad på armbågarna och har ett stort hål under ena armen. Och på en del knappar har färgen lossnat.
Dessutom har jag ju gett uttryck för att jag inte är riktigt nöjd med att färgställningen skiftar med vilken av härvorna som jag använt, vilket jag kom på efter en bit på ryggen och sen försökte kompensera för på framstyckena och ärmarna.

Så, vad vore mer passande än att repa upp tröjan, repa upp garnet, blanda om bitarna och spinna nytt garn? Hepp! typ.
Men så insåg jag att det skulle jag inte hinna i sommar. Men jag skulle kunna förbereda för nästa års sybingo! Så jag lade listigt ner det här projektet i sommar för att tjuvstarta på nästa års bingobricka nu i höst! (Nej, naturligtvis har de inte en exakt likadan bricka nästa år, men somliga rutor känns som mer återkommande än andra.)
Häromkvällen satt jag alltså och repade upp hela koftan. Det gick förvånansvärt fort, med tanke på hur lång tid det tar för att skapa en kofta. Det är inte utan att man tänker på entropi och liknande uttryck.

Redan tidigt kollade jag lite på fiberlängden och höjde en del på ögonbrynen. Max 5 cm. När jag började handspinna hade jag ganska kort ull, knappt så kort. Och någon kommenterade att om jag kunde spinna den så skulle jag ju vara väldigt duktig.
Det kan vara så att det är skillnad på vilka fiber man kan använda om man har ett spinneri eller om man handspinner. Inte alls omöjligt. Men med så korta fibrer är det nog inte så konstigt att den där koftan inte blev så hållbar. Det var ett ganska fluffigt garn, vilket alltså inte gör att fibrerna håller ihop så mycket. Så även om "Spinning Jenny":s ättlingar kan spinna med så korta fibrer så blir ju inte resultatet det bästa ändå.

Nå. Jag repade upp lite till av garnet, drog isär fibrerna så att det inte fanns någon garnkänsla kvar nånstans utan det var bara fluff. Jag kardade det och rullade upp det på en pinne och gjorde en puni av den och sen spann jag på min turkiska slända.

Ett försök att visa hur ojämnt garnet blev. Det gick att ha sländan hängande mestadels, men den behövde stödjas en hel del också.

Det räckte till ca 1,5 meter tvåtrådigt garn

Men det blev ju inte alls likt garnet som kom från koftan.

Och garnet från koftan är nött och inte något att bygga något stort av. På en del ställen är det naturligtvis mindre nött, men orka hålla på att kolla upp. 

Nej, det här garnet blir nog inte till någon hjälp i nästa års sybingo. Kanske att nån vill ha det att dreva ett hus med eller nåt. Men var hittar man en sån?

reklamation!

För några år sedan beställde maken ett par halvvantar att ha när han fiskar.
Idag fick jag en reklamation. När han använde dem igår så hade de blivit så ihoptovade runt fingrarna att de hade krympt där och stasade.

Men se så sött lockarna har krupit ut ur garnet och fram i handflatan!

På ovansidan är de ganska opåverkade.

Men reklamation. Hm. Hur gör man fiskehalvvantar 2.0?
Jag anar att man nog inte ska göra fingrar, utan bara som avklippta tumvantar.
Eller ska man göra ett garn som man sedan valkar, innan man stickar? Men grymt jobbigt och trassligt anar jag ...

Just nu umgås jag med idén att bara klippa upp fingrarna mitt på på insidan handen. Där är det så tovat att det nog inte repar upp sig … nog ...

Det kan ju vara värt att försöka med i alla fall. För som de är nu så går de inte att använda. Möjligen om  man är tio år. Men vi har inte någon tioåring i närheten att lämpa dem på.

obloggad julklapp

Kommer ni ihåg den tecknade serien på tv Monsterskolan? Innan jag gjorde den rosa kanten uppe vid fingrarna tyckte jag att de här halvvantarna/handledsvantarna var ganska lika Oblina.

Ett helt hemmagjort projekt, om man bortser från att ullen är fådd. Gotlandsull och rosa fina lockar som jag fick i julklapp för en del år sen, köpta hos Limmo Design.
Garnet spann jag på Louëten, också en julklapp för en del (fler) år sen.

Bonusbild:

Man är nog ganska nördig när man snabbt läser ULLGARNER på den där fina skylten i december …

Jag hann faktiskt fundera över i vilken riktning affären skulle ligga innan jag läste noggrannare ...

KLAAAAR!!!

http://cessistickar.blogspot.com/2011/11/varfor-det-tar-san-evinnerlig-tid.html
Berättar om hur ullen färgas och förbereds för att spinnas.

https://cessistickar.blogspot.com/2012/07/jag-har-alltsa-bestamt-mig-for-att.html

Berättar om att jag behöver mer lölkfärgad ull.

https://cessistickar.blogspot.com/2012/12/long-time-no-see.html
Berättar om hur spinnandet av den lökgula tråden har börjat.

https://cessistickar.blogspot.com/2013/06/blir-klar.html
Berättar om hur den andra tråden spunnits och tvinnats med den första.

https://cessistickar.blogspot.com/2013/07/fardig.html
Berättar om att det nu finns 290 gram färdigt garn och att det finns planer på att kombinera det med garn spunnet av nougatfärgad ull av värmlandsfår. (Det gick åt skogen med de planerna för rätt vad det var satte jag mig och nöjesspann den ullen i helt fel tjocklek utan att tänka på det här projektet.)

https://cessistickar.blogspot.com/2016/04/prova.html
Berättar om det första försöket och den första provningen. Tack och lov inte ens ner till armhålan.

https://cessistickar.blogspot.com/2016/05/gula-koftan.html
Berättar att det går framåt och det framskymtar också att den nougatfärgade värmlandsullen fått en stand-in i tanken av grå gotlandsull.

https://cessistickar.blogspot.com/2016/10/tredje-gangen-gillt.html
Berättar om hur tanken på gotlandsullen överges när den prövats i verkligheten och hur jag inser att jag behöver mer garn av den sort jag har 290 gram av.

https://cessistickar.blogspot.com/2017/06/nu-ar-jag-har.html
Berättar om väldigt många andra saker än denna kofta, men också om att färgandet av ull fortskrider.

https://cessistickar.blogspot.com/2017/07/tdf.html
Berättar om att det återigen färgas ull med gul lök till den här koftan …

Det har inte berättats om att garnet drygats ut med avocadofärgat garn istället för det grå. Eller att
stickningen avstannat för att jag behövde koncentrera mig för att ta beslut om ärmlängd och midjelängd. Inte heller att olika varianter av kanter så småningom provats.

Den här bloggposten berättar att det nu även finns knappar!

Tack Sybingon för att det finns en ufo-ruta och en knapp-ruta.
Tack värmen för att mutan "stor godispåse" med lätthet har kunnat ersättas av "vattenflaska" vid isyandet av alla dessa knappar och några dessutom två gånger då de hamnat lite fel.

Tack maken som tog sig an uppdraget att fotografera koftan på mig.

Lupingrönt (mer bilder nu)

Minns ni att jag färgade med lupiner förra sommaren? Jag hade hört att det skulle bli grönt, men jag fick en brungul färg. Snygg, men väldigt ogrön.

Jag testade vidare i år. Ryktet sade ju "blå blommor, men ta det gröna också". Den här gången tog jag bara blå blommor. Möjligen att stammen bakom blommorna kom med också.

Men först måste man ju ha ett garn att färga. Så då tog jag fram min påse med nordviksull. Tänk att det fortfarande finns kvar av den där ullen! Och så kardade jag och spann och tvinnade ett tvåtrådigt garn. Det kändes lite stressigt, för lupinerna hade blommat i flera veckor och frökapslar hade börjat ta över. Jag kör förbi läskigt mycket lupiner när jag far på jobbet.

Men så var garnet klart och dessutom betat med alun.

I med blommor och i med garn.

Och det blev grönt!
Ivern slog till och jag letade i gömmorna. Hittade ett garn av samma ull som det stod: "kanske betat" på. I med det också. Och några meter vitt bomullsgarn med en viskostråd fick fara i också.

Det första garnet hade kokat en timme när jag slängde i de andra också och stängde av och lät det stå över natten.

När jag sen tog upp härvorna nästa morgon så fanns det ju kulör kvar i vattnet.
Vad gör snåla Cessi då? Åker på Coop och köper ofärgat raggigarn, tvättar det, betar det med alun och stoppar ner det i färgresten! Förstås. Inte hade jag tid att spinna. Badet hade ju säkert hinna mögla innan jag var klar.

Men ack och ve. Det var bara nåt grått kvar till de härvorna. Så då jag gick jag ut och hämtade mer lupinblommor och stoppade ner dem i det avsvalnade vattnet. Nästa dag kokade jag upp badet igen, med blommor och garn i.
Det blev inte samma färg som första härvan, men det är i varje fall inte ullvitt längre.

Här syns då från vänster: det nyspunna garnet som färgades först, betat med alun; det gamla garnet som "troligen är betat", vilket kanske var bara alun eller i en kombination med vinsten; raggigarnet som fick sistslurken och lite påtår. Längst ner ligger bomull-viskos-garnet, obetat.

Vad jag fått ut av det här?

Tre olika gröna garner.

Frustration över alla blåa lupiner som bara står där och snart fröar av sig och det är inte utkommenderat några trupper som använder all den här slösande resursen. Själv ska jag ju jobba och har inte möjlighet att ta hand om mer nu.

(Frustration på Vägverket som förra året sade att de skulle bekämpa lupinerna och ta bort dem innan de fröade av sig. Förra året hann de inte. I år är de hopplöst efter också. Menar de allvar måste de ju klippa ner plantorna strax de tittat upp! Jättemånga gånger! Det är ju hopplösa rötter.)

Sen noterade jag att de två hemspunna garnhärvorna var kortare än raggihärvorna, trots att jag har använt samma härvel. Jag anar att de hemspunna krympt i tvätten.

bilder!

Äntligen befann sig allting på rätt plats! Vi börjar med tröjan i egenspunnet garn som stickades uppifrån och ner.

Det är inte lätt att hålla sig diskret som fotograf ...

Det gröna är färgat med Kool Aid, det mörkgula med (blåa) lupiner (om det gör nån skillnad). Övriga garner är av olika ullkvaliteter som jag hittat i gömmorna.
Förkortade varv så den blev högre i nacken.

För säkerhets skull, för att det skulle räcka bättre, så har jag valt att vara snål med storleken och gjort mycket intagningar på kroppen, om än jag, efter att ha gjort ärmarna, stickade om kroppen lite mer generöst. Men jag kunde ha varit mer generös vid avmaskningen på nederkanten.

Först en solskensbild på alafosslopi-koftan för den är mest rättvisande vad gäller färgen. Den är också stickad uppifrån och ner.

För ovanlighets skull blev det en v-ringning som jag inte alls uppskattar annars. Men kanske det fanns en snålhetstanke i det den här gången också. Det fanns inte obegränsat med garn på butiken. Jag har inte "efterbehandlat" halskanten med ytterligare stickning, utan det är stadkanten som är kant.
Eftersom jag gillade knappkanten på kittiwake så blev det en sån den här gången också.

En liten diskret rand i "sidsömmen" (och "ärmsömmen") av 1 avig maska vart fjärde varv. Hjälper till att hålla räkningen så att knapphålen blir jämnt fördelade.
Muddarna är inte fullständig resår utan är 1 rät-1 avig-resår ena varvet och räta maskor andra varvet. Jag minns inte om jag gick ner någon storlek på stickor.

När jag gick in och bytte plagg såg jag julklappshalsduken på hatthyllan och tog ut den för dokumentation också. Den är alltså kardad mohair spunnen på turkisk slända och stickad 1r 1a. Men första och sista varven rätstickade över en tredjedel så många maskor. De snygga(?) hålen i stadkanterna bara blev. Någon trodde att jag designat dem, men inte så.
(Varför jag inte kan få ha bilden åt rätt håll vet jag inte.)

Medan vi ändå är inne på "stickning till maken" så kan vi ju visa fiskehalvvantarna som varit klara ca ett år nu. Fortfarande väldigt lurviga, men man kan se tendenser till ihoptovning i handflatorna nu.
Det är alltså sländspunnen gotlandsull.

Färdig!

Om nu blogspot hade kunnat låta mig plocka bilder direkt från telefonen så hade ni kunnat få se... eh ... nä just det, man måste ta bilderna också.

Ja, men när det är gjort så får ni se en kofta i alafoss-lopi som jag började på för cirka ett år sen, men som kom på skam när jag bröt handleden. Sen när jag återupptog den och började på ärmarna så visade det sig att hag fick gå upp från nr 5 till nr 7, tror jag det var. 5 blev ett mysigt tyg när jag stickade fram och åter, men sen tätnade masktätheten betydligt när jag skulle sticka runt. Mysko.
Igår kväll fick den äntligen knappar. Eller ja, själva knapparna fick den för några månader sedan när jag handlade dem i den braiga knappaffären i Övik. Men så var det slutfinishen ... Men nu har det varit så otroligt kallt några dagar (efter att vi fått absurt mycket snö!) så nu kändes det nödvändigt.
Bara därför(?) har det nu blivit ca tio grader mindre kallt. Kanske spelad det in att jag köpte ett par Dobsom-byxor idag också. (Såna där täckbyxor med dragkedja längs hela benen som man kan öppna i midjan.)

Ni skulle också få se min olle!
Den är stickad av hemspunnet tjockt garn. Minns jag inte fel har ni sett härvorna som till vikten borde räcka. Men somligt garn skulle man nog kunnat göra en mysig matta av ... tjockt och starkt.
Nu är den inte bara stickad -- trådarna är fästa idag.

I väntan på att få ändan ur och avsluta dessa projekt har jag stickat strumpor.
För en del år sen köpte jag boken Sockinnovation av Cookie A. Jag hade då sett strumporna Rick, men de har aldrig blivit av. Istället har jag nu gjort en och en halv Kai-mei. Förutom att jag gjort resår även på spetspanelen. Jag använder ett ljusblått mellanraggigarn med en viss melering. Fast jag hade inte förstått att det fanns tunna mörkblå ränder på dem. Jag trodde det bara var spräckel.
Jag tog kort på den färdiga på foten häromdagen. Men som sagt: blogspot vill inte samarbeta med mig om jag inte lägger mina bilder i ett moln, "nån annanstans". Men det är en idé som jag inte tilltalas av så vi får lösa det en annan gång.

TdF

Nu ska vi se om jag kan blogga från telefonen.
Tour de France - och således även Tour de Fleece - har startat.
Jag flisar på i min egen takt och efter eget gottfinnande.

Jag började med att tvinna ihop ett tvåtrådigt garn jag gjort på Louëten.
Sedan hörde jag talas om att färga med lupiner.
Så då betade jag det garnet (150g)

och sen gick jag ut och röck i lupiner i trädgården som var på fel ställe. Företrädesvis mörkblå.

Det blev jättemycket.

Så jag kokade två kok som jag sedan slog ihop och stoppade garnet i.

Jag har en prudentlig kokplatta inköpt på Media Markt vars termostat slår på och av värmen lite för mycket enligt min smak. (Inte reklam alltså.) Så det tog en evighet och lite till att komma upp i 100 grader. Till slut tillsatte jag vatten uppkokt i köket.

Nå. Så himla grönt vet jag inte om det blev precis. Någon menade att jag måste tillsätta kopparjoner men jag vet inte jag. Så himla viktigt att få det grönt är det inte. Men nu är det inte vitullsfärgat längre.

I väntan på det gröna garnet slutförde jag kamningen av mohairfibrer jag fick 2011.
Ull hakar i vartannat när man spinner. Men mohair saknar den förmågan. Så jag övade mig att spinna med "blånan" som for loss. Först på turkiska sländan. Och sen lite till på min första spinnrock, den gröna. Det gick bra.

Den fina kammade fibern tänker jag spinna "from the fold", men jag vet inte än med vilket redskap. Kamningen är alltså inte utförd med ullkammar utan med alldeles vanlig billig hårkam i plast.

Sen har jag plockat fram den andra påsen med mohair. Den försöker jag karda med växlande resultat. Den är väldigt hårt ihopkletad. Kanske den borde kammas också.

Ikväll tog jag också och kokade lök och resten av den betade nordviksullen. Jag lyfte ur en del ull före annan för att de skulle få olika nyanser. Förhoppningsvis håller de i sig.
Ullen ska jag sedan borsta med hundborste och spinna och tvinna ihop med resten av det "övrigtfärgade". Sen får vi se om det blir ordning på koftstickningen. Ack ja den koftan ...

Så den lökfärgade ullen är det enda som jag har någon plan med. Det andra är för skojs skull.

Nu är jag här

Hur börjar man när man varit frånvarande så länge? Var börjar man?

Man kan kolla i kameran och blogga efter bilderna. Jättebra. Om man inte har en iphone och en ubuntudator. De är inte riktigt sams.

Så, här kommer texten och så får bilderna komma sen nån gång kanske.

Jag färgade mer ull till min gula kofta. Några burkar med gammal bark och grejer kom till användning (= Tömdes! Tog slut! Sparades inte längre!) Nu har jag mer garn att göra klar koftan med. Men jag tycker att det ser himla blekt ut. Så jag ska göra en ny raid med lökfärgad ull. Om den blir mörkare så tänker jag randa de olika garnerna på nåt sätt tror jag.

Maken frös om händerna vid isfisket och önskade sig något för det. Gärna något som valkar till sig. Jag tänkte att gotlandsull tovar ju bara man blänger på det, och så tog jag fram min stora påse med gotlandsull, kardade lite, spann lite, provstickade lite och fick godkänt. Fast sen blev det inte slätstickning i alla fall utan 1r, 1a. Och så en liten krage på varje finger. Det blev resår för att då var det lite flexibelt med passformen tänkte jag. Kanske hade slätstickning varit bättre med tanke på små krokar och sånt som man pysslar med när man fiskar. Men jag har inte hört några klagomål.
(Lite kul med en bild som visar stadierna mellan ulltuss och stickning.)

Sen stickade jag några raggsockor. Ett par hade ett trist garn som både poolade och blev randigt mellan varje varv. Så på fotens ovansida lyfte jag var åttonde maska med förskjutning fyra maskor mellan varv 1 och 2.
Alltså lyfte nr 1, 9, 17, 23 på ena varvet och nr 5, 13, 21 på andra varvet. Då blev det en ruteffekt som förlät garnet.

 

 Den gula aeolian-sjalen har hunnit stickats klart och bli blockad, men ännu inte fått trådarna fästade, fyra stycken, eftersom den skulle maskas av i dubbelt garn. Jag blev tvungen att lägga ifrån mig den under några veckor då jag befarade att min stickfasthet skulle vara helt förändrad. Det var lite knepigt att ta fram den igen och förstå var jag var i diagrammen då det var i de sista diagrammen jag var. Men jag klurade ut det och slutförde stickandet. Det blev en knapp tennisboll över av garnet. Ett litet tag på sicksack-bården hann jag bli lite brydd. Under blockningen hände det saker! Först blötte jag ner den fullständigt och spände ut den. När jag sedan skulle ta loss den, när den var torr, insåg jag att jag kunde nog spänna ut den en tum till längs avmaskningskanten. Så då gjorde jag det och lade på ett blött lakan.
Den ritualen upprepades några gånger. Till slut var den mer än två meter längs övre kanten och mer än en meter mellan nacken och rakt ner.
Frågan är bara när jag ska ha ett sånt skrytbygge. Den är så vacker att den inte går att undgå att se och beundra. Jag ville sticka den för att jag ville sticka något vackert och vill ju inte ha den för att dra åt mig komplimanger.
Nåja, det går nog att klura ut nåt.

Kittiwake-koftan annonserade i mars plötsligt stora hål under ärmarna.  Panik utbröt och jag kastade mig in på Panduro(!) och kom ut med Alafosslopi i någon grönblå nyans. En topdown sisådärungefär-kofta blev till. Men ännu har vi inte hittat åt några knappar till den.
Jag försökte sticka den lite kort. Mest för att vara säker på att garnet skulle räcka till ärmarna. Men efter att ha haft den en dag så insåg jag att den behövde vara längre för att jag skulle känna mig bekväm i den. Så då repade jag upp nederkanten och fyllde på med så mycket slätstickning jag vågade innan jag gjorde en nederkant. Den är inte grann uppe i halsen, men det kanske blir bättre om man blockar. Och nu är ju blockningssängen ledig igen.
Koftan stickades på 5½mm och fram och tillbaka. Men sen när jag skulle sticka ärmarna runt runt så behövde jag gå över till 7mm! för att det inte skulle se ihopsnört ut.  Jättekonstigt. För samtidigt som det såg bra ut då, så känns det ändå lite sladdrigare, med all rätta. Men det räckte inte med att byta till 6mm. Jag provade.

Men först hade jag fått stora hål på hälarna på mina svarta tunna raggsockor. Så på en resa klippte jag bort foten och återanvände skaften. Inte helt tokenkelt då de var stickade nerifrån och upp. Det tog hela resan på fem timmar att komma fram till slätstickningen ...
Tur nog skulle vi ju tillbaka också efter helgen. (Kanske jag skulle kunna ta och klippa av trådarna och sy ihop tån nu? Det där var ju i februari!)

Ett av de där grönaktiga raggsocksparen gav jag bort till en vän som jag tänkte behövde såna. Det gjorde att jag fick en beställning på några andra. Ett par är klart, men inte levererat eller betalt eller heller efterfrågat. Vi får väl se hur det går med det.

För att få ordning på mitt stickhandlag igen så övade jag mig på att sticka en babymössa. En ny världsmedborgare såg dagens ljus i april några veckor före beräknad ankomst. Den är presentförpackad men ännu inte levererad.

Det senaste är att jag bedömt mig så rehabiliterad i armen att jag återigen kan karda. (Armen tycker att det kostar Ipren, men det är det värt.) Innan jag bröt mig började jag lattjolajbanspinna nordviksull på Louëten. Nu finns det mer kardrullar så jag kan göra den andra tråden.

Jag har också avslutat kamningen av mohairfibern som jag fick för jättemånga år sen. Alltså den första påsen av det jag fick då. Fulfibrerna som jag kammat bort har jag nu kardat och spinner ihop på turkiska sländan. Alltså, jag har inte ullkammat-kammat mohairen utan kammat med vanlig hårkam. Lite knöligt och lite mjälligt och lite fröigt blir det. Och jag vet inte alls vad jag ska ha det till. Men jag övar mig i att nöjesspinna och inte tänka nytta med allt hela tiden.

Utöver det här så har jag jobbat, brutit armen, sålt hus, köpt hus och flyttat i vår.
I höjd med armbryterierna hade det varit lämpligt att tänka på en present. Men då gick det ju inte att påbörja den och sen har det varit för mycket fullt upp för att ha ett huvud som villigt vill tänka inspirerat. Så den presenten får vänta och se om det blir bättre under semestern.

Ingen ordning

Det är ingen ordning på den där bloggaren Cessi. Hon tar inte kort på allt hon stickar och hon skriver inget om det heller. Kort sagt: hon bloggar aldrig.Ja, precis så är det. Däremot jobbar hon och jobbar och jobbar. Och så håller hon på att sälja hus så hon städar och kastar och skänker och rotar och rotar och rotar. Så det där med bloggandet ligger lite väl långt ner i prioriteringsordningen så det blir inte gjort.
Trots det så händer det en del på stickorna.

Tidigare i höst, när gula koftan gick i stå och hon rotade fram sin hög med "lite trasiga stickade tröjor och koftor" så fann hon souvernirkoftan hennes man kom hem med från Färöarna ... 1992? Den uppvikta mudden på ärmarna hade slitits ut i vecket och så hade den därmed lagts åt sidan. "Månne man kan laga den?"
 Tanken har varit uppe många gånger, men har inte blivit till handling på grund av fel garn att ersätta muddarna med. (Fel färg, fel tjocklek, fel ...)

Det där är ingen färdig-bild, utan visar bara hur jag stuckit in rundstickan i ett varv innan jag klippte bort den gamla mudden. Tanken fanns att göra en tutorial om att ersätta mudd, men det blev inte mer än så här. Det finns en mudd nu, i något ljusare färg. Men det uppdagades också att garnet som löper på insidan, mellan maskorna av den färgen, är rätt slitet. Så jag spann lite ljus ull för att laga med. Den sitter kvar på härveln. Men jag var smart nog att spara den trasiga mudden för att kunna laga med det garnet också. Tror jag. (Ingen har riktigt koll på vilka bra-att-ha-grejor som finns kvar. Väldigt många har försvunnit iväg här senaste månaderna.)
Så, en halvlagad köpekofta finns det.

När jag stickade senaste babymössan, så började jag med att sticka i mellanraggigarn. Men för att få lite roligare vad gäller färgrapporterna så stickade jag den med två ändar av samma garn, fast med olika färg just där och då. Modellen är samma som tidigare.

Men hur det nu var så blev det inte den här till den lilla flickan.
Så då blev den över. Och så fanns det mer garn kvar. Och så var det lite kul det här att sticka med två ändar (byta garn varje varv, inte varje maska. Således inte tvåändsstickning.)
Så då blev det några till.

Men de är mer i nyföddhetsstorlek. Nu ligger de i en låda och väntar på nyfödingar, och den första har hamnat där med.

Den gula koftan har stickats med ett utdrygande garn: ett garn som är aprikosfärgat av avokado. Två eller tre varv med "rätt" garn och så ett varv med det aprikosa. Så har jag hållit på sedan ärmhålet. Det syns inte att det är ett enfärgat varv här och var, men helhetsintrycket är att det blir lite mer pastelligt än i delen ovanför. Så tog jag mig ner till där jag kan tänka mig att en mudd kan finnas. Och i så fall en grå gotlandsmudd. Sedan tog jag mig an ärmarna och stickade likadant så långt "rätta" garnet räckte. Så nu är den koftan i läge: väntar på mer rätt garn. Och rätt garn kan det bli när jag borstat lockar så att jag kan börja spinna. Just nu är läget: borstar ull som inte är lökfärgad. Men det finns ganska mycket kvar att göra där. Och jag tänker att det är bättre att jag borstar klart allt så att jag kan mixa när jag spinner, istället för att råka göra långa haranger med lika färg som hamnar på var sin ärm ... Been there done that. Eller i alla fall att garnet inte riktigt varit så homogent som jag utgått från.

Dessutom har jag stickat raggsockor. Nu är tredje paret på kort tid på stickorna. Det ena paret for just iväg som nygiven julklapp. Hepp, så blev inte de dokumenterade. Men det var en lite kul julinspirerad färgning.

(Bild från jarbo.se)
Som vanligt stämde inte mönsterrapporterna. Och rätt vad det var så var det en knut, ja rent av två i samma nystan.
Så fastän jag omsorgsfullt letade och fann samma ställe i rapporten för starten så blev det olika vid hälen. Fast den andra knuten gjorde i alla fall så att rapporterna nästan hamnade på samma ställe på foten sedan. Det var några varv "snett" bara. Men det retar mig ... (Jag tycker att Järbos bild är för ljus för att stämma med verkligheten. Det mörkrosa är mer rött.)

Nu när jag hämtade bilden från Järbo så inser jag att den sidan kunde de ha utskriven på Coop. Så slipper man köpa grisen i säcken om resultatet. Den färgningen jag stickar på nu vet jag inte om jag valt om jag vetat resultatet.

Är jag ifatt mitt rapporterande nu?
Då får jag väl sätta mig och klura på årsredovisningen ...

Tredje gången gillt?

Kampen går vidare.

Efter det som hände på den länken så kom jag så långt som på bilden ovan. Ja, egentligen något längre. Det blev inte riktigt bra över axlarna och till slut bestämde jag mig för att börja om. Men jag behöll första versionen som avskräckande exempel att mäta mot.

Sen kom jag ända hit. Allt flöt på bra och ränderna med gotlandsull lades in. Lite fundersam var jag för det garnet är kardat och luddigare. Tanken en gång i tiden var att jag skulle spinna brun värmlandsull till bålen, men det hade jag ju glömt den där dagen när jag fick lite inspiration att spinna mig lite brun värmlandsull ... Antagligen hade inte kontrasten blivit lika stor mellan gult och brunt som det nu skulle bli mellan gult och grått. Därav den successiva ökningen med gråa ränder.

Slutandet av ärmhålet under armen blev en liten kamp, men så småningom blev jag nöjd.
Sen kom momentet bystkil. Jättebra. MEN! om man gör ränder ovanför, ränder som går runt hela kroppen. Och sen ska fortsätta med ränder under. Då blir det en väldigt bisarr glipa i ränderna på framstyckena.
Och då tappar man sugen som stickare och börjar sucka att den här koftan blir ju ahaldrig klahar ...
Och dessutom. När jag börjar titta i dokumentationen om garnet så inser jag att 290 g är väl inget för en kofta till en dam i sina bästa kilo. (Därav komplementerandet med brunt eller grått garn.)

Och så börjar jag fundera på om det finns något annat sätt att dryga ut garnet på. Och har funnit på två som får hjälpa varandra.

Sticka på något grövre stickor (3½ istället för 2½) och gör mer garn.

Så för två veckor sedan rotade jag reda på en påse gult lökskal och den sortens ull som resten av det gula garnet är gjort av och satte ihop det.

Ullen här är inte allt. Det blev förhoppningsvis några olika nyanser.
Först värmde jag kypen inte ända upp till 60 grader och så hällde jag av den till en annan bytta. Detta för att jag har för mig att det gula kan vara känsligt för värme. Sen hällde jag på mer vatten och värmde på mer. De båda kyparna fick besök av ull i olika tidskombinationer. Kort stund, samtidigt som kort stund och lite längre, och sånt som kom i efter kort stund.

Men det behövs ju färgningar för den andra tråden också. Det finns mycket avokadoskal och -kärnor i skåpet och i en del burkar. Jag befarar bara att kyparna i burkarna är alldeles för basiska för att det ska vara nyttigt för ullen. Men det är en härligt röd färg på dem ...

Så ja. Det lär dröja innan den här gula koftan blir klar ... Speciellt om jag ska invänta att jag blir klar med mer garn.
Kanske borde spinna mer gotlandsull bara och vips ha garn till en kofta i enbart sånt garn?