Spinnrocksproblem

Det började låta väldigt slamrigt om spinnrocken. Nåt satt inte fast och det blev värre och värre.
Till slut hade vevstaken lossnat från hjulet.

Det såg alltså inte ut som på bilden. Den bruna ploppen satt på vevstaken, men inte fast i hjulet. Ur ploppen stack en träskruv, men det fanns ingen möjlighet att få tag på huvudet av skruven, för det satt inuti ploppen och ploppen satt som löst runt skruven. Hur i hela friden?!

Se nu på dessa två bilder: de två över denna text. Se skillnaden. På den första ser ploppen ut som en liten cylinderhatt med brättet mot hjulet. På den andra ser man att brättet är en ring som kan flyttas uppåt, mot hattens översida, mot vevstaken.

 
Placerad längst från hjulet, ger ringen fritt fram för att cylinderns andra sida, som är flikad, kan expandera och …

… låta innehållet gå fritt. Den där metallcylindern skruvar man lätt fast mot hjulet, då skruvhuvudet lätt nås, där i mitten.
Sen trär man över plastploppen och makar ner ringen mot hjulet.
Och vips har man en hel spinnrock igen!

För övrigt kan meddelas

• att det där med ärmhål tar vi och struntar i ett tag. Jag anar att jag skulle behöva sätta mig ner och studera ärmkonstruktion på riktigt och sluta chansa. Eller behöva ... jag skulle vilja göra det för att jag är nyfiken. Undrar om man kan tubba nåt studieförbund till att hålla en kurs som passar mina krokiga arbetstider. Dessutom har vi i natt haft frost och det lär inte bli sommar än på ett tag.
• att jag inte kunde låta bli att köpa två nystan mellanraggi på Coop häromdagen för det var så grann karamellvitaminfärg på dem. Kanske skulle ett nystan kunna räcka till ett par strumpor men varför chansa?
• att jag inte alls behöver mer strumpgarn och att jag nu håller på med ett par tå-upp-sockar av mitt andra omgjorda tretrådiga garn. (Jag började med 10 maskor sådär virade runt sticka och vajer. Det här är till mig själv och mina anteckningar.) 40 maskor på ett varv syntes vara lagom, men sen började foten få större omkrets och jag fick för mig att göra ökningarna mitt på ovansidan foten. Sådär som jag anar att jag minns att Maevastrumporna ökades. Men om det blir bra vet jag inte. Allt sker i slätstickning och garnet är så sobert spräckligt (än så länge) så jag är så nöjd med att jag bara tog två kulörta trådar och därtill en vit. 
• Den fina strumpboken som jag beställde onödigt långt bort ifrån och onödigt dyrt har anlänt, men det är så in i baljan många maskor på deras varv, typ 60 maskor och 2mm tunna stickor. Sånt garn tror jag inte att jag har. Eller så menar de att man ska använda sånt garn jag använder fast på väldigt tunna stickor. Nu använder jag 3mm:s till strumporna i punkten ovan. När jag stickade strumpor i entrådigt raggigarn (en kardel ur raggigarn alltså) för en del år sen (prebloggtid) tror jag att jag hade så tunna stickor. Så frågan är hur jag ska räkna om för att få allt att harmoniera med mina fötter. (Och så är alla strumporna i boken stickade uppifrån så det blir jätteknasigt att försöka tillämpa den på de här strumporna.)
• ytterligare en liten härva natthimmelsblått garn finns.Nu är det bara 30 gram fluff kvar.
• min älskade svagger den tredje har fått förslitningsskador på ärmkanten. Varför kan inte bara kläder hålla? Nu börjar jag känna att jag är onödigt enjängd som "bara" stickar svaggern och har börjat jag titta efter andra koftmönster. Men i väntan på att komma till skott så borde jag antagligen göra nåt åt ärmkanten ... En sån här gång hade det varit skönt med uppifrånstickade ärmar: bara att repa upp och byta ut garn.

Trasig rock

Jag blev väldigt ledsen när jag skulle fotografera min nytäljda pinne in action häromdagen. Jag klarade inte att lägga ut den bilden då, men här kommer den:

En stor spricka ligger i "tröskeln" (eller vad den kan heta, den fasta slå som trampan sitter fast vid/ligger längs).

När man tar bort pinnen och locket och trampans axel och ser bilden uppifrån från andra hållet så ser man mer.

Till på köpet finns det en kvist i tröskeln nära själva trampplattan. Så den är ungefär där man har hälen när man trampar. Och det ser ut som att det finns en spricka där också. (Bilden tagen från undersidan.)

Släng skiten?

Nä! Det är ingen skit. Den är bara i behov av en ny "tröskel".

Den märkning som  spinnrocksmakaren gjort finns delvis på tröskeln.  Så av hänsyn till historien får vi väl be reparatören att montera den på undersidan bordet.

Men vem är reparatören?

Trämaskiner

Det finns ju en massa trämaskiner, alltså såna som är gjorda i trä: spinnrock, knäpphärvel, garnvinda och vävstol är de som jag har en relation till, men det finns säkert fler.

(Jo, jag har en vävstol efter svärmor som legat nedpackad i femton år ...)

Min gröna spinnrock har ibland fått för sig att den ska kasta av sig drivbandet och det är för att hjulet wobblar. Så idag har jag haft en "konsult" här, en träslöjdlärare. Han har fått virke av mig när jag haft för mycket trä som förut varit på rot här på tomten så jag tyckte jag kunde få en gentjänst.

Naturligtvis skötte sig den gröna exemplariskt och wobblade visserligen, men snöret höll sig på plats. Vi konstaterade tillsammans att det var järnaxeln som var lite sned. Han slog lite på den med en hammare, men den gav inte med sig. Sen vågade han inte slå mer för tänk om den skulle gå av!
Så då nöjde vi oss med det försöket och konstaterade att ska det spinnas på den gröna får det ske på en "bra" dag. Kastar den snöret så får den stå till en annan dag.

Jag visade honom även "kastanjetten från Kalix" och fick reda på att det är antagligen spolen som slår mot tenen på "hitsidan". Nånstans finns det nog en skevhet, men den vågar vi oss inte på. Nu vet jag i alla fall varför den klapprar. (Och lite charmigt är det.)

Knäpphärveln tog jag också fram och han förklarade vilket otroligt arbete det var att få alla kuggarna att bli precis så formade som de måste för att de skulle gå att passa in i gängorna på axeln ovan. För att inte tala om pillerilljobbet att skära till gängorna. Det finns visserligen ett verktyg som gör sånt, men det måste justeras med t ex silkespapper för att hamna rätt och tappar man det i golvet så är det förgjort med inställningen.

"Och gör man inställningen ena dan och kommer tillbaka nästa när det varit omslag i vädret ..." antog jag och han höll med.
Han konstaterade också att det var nån sorts hårt trä som kuggar och gänga var skurna i, och nån mer del var också i o-furu. Men sen var nog det mesta annat i furu.

Han sa också att han inte trodde sig om att kunna göra en knäpphärvel med den konstruktionen. Priset jag betalade, 50 kr, var ett hån mot hantverkaren. I dagens löneläge skulle inte 5000 kr förslå.

Jag frågade om spinnrockarna också. Den gröne från Öje, var det något man kunde anta var en julklapp från make till maka, eller kunde man anta att han kanske hade en liten "fabrik"? Han trodde på det senare, och sen förklarade han hur spinnrockshjul görs. (De snyggt svarvade ekrarna var bara de en indikation på att det var en kunnig man med tillgång till svarv.)

Hjulet började som ett antal klossar som fogats samman med någon sorts enkel laskning. (Heter det väl? Han sa ingen term.) Sen hyvlar man försiktigt så att de börjar likna nån sorts cirkel. Sen ska man ta fram svarven och hitta centrum! Och så svarvar man. "Bara sådär" är nog inte heller det arbetet.
Och nu inser jag att jag inte fattar hur ekrarna och navet kommer dit.

Med tanke på att spinnrockarna i trakten liknar varandra så är det väl inte otänkbart att de är från samma verkstad.

Sen hände en annan sak som jag skäms för.
När jag skulle visa den gröna så stod jag och trampade. Och rätt vad det var vägde jag fel på nåt sätt så att med ett brak gick något i närheten av trampan sönder. Men vi hittade inte vad det var.

Så dagens visdomsord är: STÅ ALDRIG OCH TRAMPA SPINNROCK!

Nu är det gjort!

Operationen gick bra.

Den utfördes medan jag var hemifrån.

Maken slog ut pluggen som var hemtäljd. Sen slog han in den igen, på ett något annorlunda sätt och grejerna satt ihop som om de var limmade.

Vi var dock inte riktigt överens när jag skulle tvinna ihop två trådar dock, så det problemet kvarstår. (Av någon anledning är den mindre samarbetsvillig när jag tvinnar än när jag spinner.) Drivtråden hoppade av flera gånger.

Och så hade den börjat knattra. Inte lika ljudligt som den bruna, men lite. Maken fingrade lite på den och så blev den tyst igen. Det får mig att hysa hopp om att det ska gå att få tyst på den bruna också. Det känns som att den inte skulle vara så populär att ta med sig på en spinnträff där folk skulle vilja prata ...
Den brunas spinnvinge plus spole väger förresten 190 gram. (Jag bara behöver notera det nånstans.)

Innan jag gör nåt ...

Trots att spinnrocken for på spa i augusti så är den inte riktigt kry. I den vinkeln som jag pekar på på bilderna är den rapplig. Det vill säga stativet går att rucka på så att det inte alltid är så rätvinkligt riktat mot stora drivhjulet som det borde. Och då ramlar drivtråden av och då blir det krångligt och jag blir sur.

Maken tror att man kan slå ut pluggen (som gått av) som är den ljusa pricken ovanför och kanske ersätta den med en annan plugg som passar bättre, eller vad man nu finner är den ultimata lösningen när man tagit bort den här pluggen.

Men innan vi amatörfingrar på sånt vi int' begrip' ges här tillfälle för expertisen att uttala sig.
Tänker vi fel?
Vad kan man tro väntar?
Vad ska man tänka på /vara försiktig med så att inte ...?

Rockspa i grannstan

Ja hur det nu var så hamnade jag i "ravelryträsket" jag med. Det där stället på nätet där man kan prata garn dygnet runt: hur man gör garn, hur man köper garn, vad man gör med garn ... Det finns fyrahundrafnuttontusen grupper och forum och medlemmar som visar sina garnlager och sina alster och jaa ...

Så visst finns det möjlighet att glänsa (ikapp) och visa upp sig där. Om man vill. Eller så kommer man som jag, dragandes med sin gamla rock, som är som en tjock lurvig sovande shetlandsponny och stjärnögt förklarar som en åttaåring att "jag älskar också hästar" i det där forumet för SM-hoppningsfolket ...

Ibland känns det så när medlemmarna på Spinning in Sweden drar igång med olika förkortningar som inte förklaras och de diskuterar tekniker som jag ännu bara har lagt märke återkommer i diskussionerna men som jag fortfarande inte har pejl på vad de innebär. Och så spinner de miljooner meter garn i fantastiska färger och har hela huset fullt av fluffig ull.
Fast egentligen är det inte så, för det är trevliga människor som inte alls tycker min rock är som en fet shettis och som har gott om tips om man frågar.
Man kan rent av bli hembjuden till en av dem som ska ha rockspa i grannstan!

Så då tar man sin gröna spinnrock och erbjuder den skjuts i bilen. Bilen har många kvaliteter (bland annat är den för tillfället blank), men sådär väldans pigg på att transportera spinnrock är den inte. Det har så att säga inte slagit herrarna ingenjörerna att det är något man bör tänka på. Fast om man monterar ner allt som sitter i vägen så går den in. (Utan nedmontering fattades det några ynka centimeter för antingen ett ben eller hjulkrönet.)

Och då. Då upptäcker man. Under trampan.



Att färdtjänsten erbjuder skjuts till en gammal dam, kanske en julklapp en gång i tiden. I Öije i Stigsjö socken förfärdigades denna den 8 december 1881 av S H Larsson. (Eller står det L M Larsson?)

Jisses! Den var skolmogen när Umeå och Sundsvall brann!


Väl i grannstan så fick den hälsa på sina kollegor i branchen som också var på spa.

(Min rock står som nummer nummer två från höger.)

De bjöd "gästerna först" och min rock fick sin behandling: en liten metallbit som var på väg att krypa ut ur drivtrissan förpassades in i den igen och genast satt drivtrissan fast som den skulle på tenen, snällan roterade som om det vore 9 december 1881 och det blev återigen en fröjd att spinna.
Tack doktor Olle!

Sen förlustade jag mig med att studera ullkammar, kardor, topsband, merino, silke, alpacka, gotlandsfårull och riktiga sländor. Det är bara att konstatera: min satellitslända är som ett luciatåg bestående av sniglar ... Jag tror minsann att jag ska göra investeringar på det området.

På väg hem gjordes det investeringar. I det stora blå huset köpte jag en korv med bröd och en lampa till hallen. Och i loppisen på hörnet köpte jag den här:



Det kändes nästan lite genant när jag spanade in den när jag for iväg på förmiddagen, men med den pigga rock som kom med hem så är det inte alls omöjligt att jag får användning för den här, som har visare som går runt runt och visar hur många varv som härvträt gått runt. Enda lilla abret är att det fattas en sprint så att fjärde armen håller sig rak under pådragningen.