trubbel på jobbet

… kan få oanade konsekvenser.

Vi har såna där nycklar med en blå blipp på. Somliga lås blippar man, andra stoppar man in nyckelaxet i nyckelhålet och beroende på tillåtet tillträde så öppnar man dörren på sedvanligt sätt.

Häromdagen skulle jag blippa in mig. Men inget pip, inget klick i låset. Så småningom kom någon på att jag tappat både den blå knappen och kretskortet under. Jag har ingen aning om hur det gått till.

Så då fick jag lägga mina planer på hyllan och uppsöka låsföretaget istället. Sån tur att detta uppdagades en vardag mitt på dagen i den geografiska del av mitt arbete som ligger nära tätorten. (Det skulle kunna hänt några mil därifrån på helgen likaväl.)

Nåväl. På grund av omständigheter skulle det dröja att få till nyckeln så jag passade på att ta lunch, på närbelägna Coop, fast det egentligen inte var dags enligt min kropp. Så jag strosade in på Coop för att se vad som skulle passa mig bäst. Det visade sig vara det här:

Det är snart slut på vintern och Coop har som vanligt utförsäljning på raggigarner, och dessutom på mellanraggigarner.  Ta 4 betala för 3 respektive ta 3 betala för 2. Hoppsan. Den trasiga nyckeln gick på 675 spänn! Plus ett set med strumpstickor 2½. För man kan ju inte sitta och vänta med en massa garn bredvid sig utan att sticka! Det fattar väl alla.

(Jodå, jag fick i mig lite lunch också.)

3 x strumpor

Oj vad jag inte bloggat i februari, men nu tar vi nya tag.
För två år sen fick jag ett presentkort som jag löste in på hemslöjden. Då köpte jag två nystan babyalpacka silke från Marks & Kattens. Det är samma sort som i halsduken som blev julklapp för några år sen. Expediten tyckte att det var en konstig idé att sticka strumpor av det här garnet, men jag tänker att silket är väl slitstarkt ... (Det kan ju bero på hur långa silkefiber det är i garnet, men det har jag inte kollat.)

De är stickade från tårna och uppåt efter Barbros beskrivning, med en liten justering: det är inga lyfta maskor i hälen. Detta för att det trycker ihop hälen på höjden och då förslår inte kilen (gusseten) för att vristen ska rymmas. Jag tänkte lite i kors när jag började avmaska där varvet börjar, alltså vid sidan på strumpan. Jag har nämligen en liten i-cord-ögla på slutet för att kunna hänga upp dem. Men när jag upptäckte att den kom på sidan så kom jag på den strålande idén att göra den andra öglan på utsidan av det andra benet. Men inte blev det så inte ... Båda öglorna är på vänster sida av benet.

Expediten tyckte det var en bättre idé att använda sockgarn för sockor. Och det kan hon ju ha rätt i. Och eftersom presentkortet räckte till lite till så köpte jag ett nystan On line supersocke preparerat med Aloe vera och jojobaolja. Jag drog mig till minnes att det var samma sort som jag stickade maevastrumporna av.

Eftersom jag inte visste hur färgrapporten såg ut stickade jag en strumpa i taget ur nystanet, så att de inte skulle ha omvänd färgrapport. Klokt. Dessutom lyckades jag starta på nästan exakt samma ställe i rapporten så de är nästan precis likadana.
Den här gången var jag mycket mer observant på att börja/sluta avmaskningen mitt bak så att öglan hamnade där. Det är samma stickbeskrivning som på de röda.
Men garnet känns torrt och strävt och var inte alls så skönt att hålla på med som det röda garnet.

Så fanns det en gnutta blått garn kvar och då kan man ju tänka att man kombinerar det med det överblivna garnet av samma sort som jag har kvar efter maevastrumporna. (Destash destash destash!)

Den här gången stickade jag från båda håll på nystanet för att det blå skulle räcka lika långt. Jag använde också en annan häl den här gången: Fleegle's toe-up no flap. Den var mycket enkel att göra och sitter fint. Det grönare maevasockgarnet stickade jag också från båda ändar av nystanet. Jag hade svintur att båda ändarna var på motsvarande ändar i rapporten som går från a till ö och tillbaka till a. Så den delen av sockorna är mer eller mindre identiska.

Men garnerna var inte identiska. Det äldre garnet var mycket mjukare och trevligare. Det blå garnet var mer "mjuka delen på en scotch brite-svamp". De var heller inte lika i sträckning. Det blå garnet var ca 420 meter per hekto och det grönare 250 meter per hekto. Och ändå går de väldigt väl ihop.

Podden rätt och avigt har i år hittat på trippelsocksutmaningen och då kan man väl säga att jag gjort klart två av tre nu. För min del har det alltså handlat om att prova nya hälar. Barbros häl är bra, men som sagt, med lyfta maskor blir den för trång. Fleegle's häl är lika enkel som timglashälen, men blir en hällappshäl. Man bara ökar som sjutton för hälkilen och sen stickar man ihop så det blir sidor på hällappen. Man kan sticka den uppifrån och ned också, sägs det, och även då gör man ökningarna först och minskningarna sen.

Ännu mera skryyt!

Numera utflugna dottern har stickat en Harry Potter-halsduk, inklusive köpt tygemblem från amazon.uk och sytt dit. Alltihop har hon gjort utom uppläggningen och de första åtta varven som hon fick i födelsedagspresent tillsammans med en låda garn till resten.

Hon är stolt och jag är stolt.
Hon var på Trafalgar Square nu häromdagen när det var stort avskedstagande av epoken där man kunde se fram mot nya HP-händelser som böcker och film.

Dessvärre började det regna och hon svepte sin svarta mantel om sig och upptäckte så småningom detta:



Manteln färgade av sig! På halsduken! (Och andra kläder också, men de var ju köpe och kan tvättas våldsamt.)

Finns det någon som har jättebra tips om hur man får bort felfärg från superwash?
Dessvärre kan man inte köra "klipp och klistra" metod, jag har funderat i de banorna också, men det finns på nästan alla gula sektioner på åtminstone ena sidan.

Ojdå.

Jag har missat att berätta historien om den blå sjalen.
















Det var en gång en stickad sjal som var mycket omtyckt av sin ägare som också gjort den. I flera år värmde den henne. Hon var så glad för den var stor nog att kunna viras runt huvudet istället för mössa och halsduk. Eller så kunde den läggas mot ryggen, man kunde sedan korsa den över bröstet och knyta ihop på ryggen. Inte så vackert, men varmt och skönt när man sitter hema och pluggar.

Antagligen var det en ganska varm dag då sjalen hade fått följa med och åka buss en längre tur. För hon tänkte inte på att ta den på sig när hon klev av. Hon trodde kanske att hon hade den i väskan.
Men senare, när vädret verkligen krävde att hon hade sjalen så insåg hon att nej, den var inte i väskan. Och ingen annanstans heller. Jo, någonstans fanns den nog, men inte hemma.

Hon ringde till bussgaraget för att höra om de hade hittat den, men ännu har de inte ringt tillbaka. Eftersom en borttappad tröjärm förra året återfanns i Haparanda (som ligger åt alldeles fel håll) tänkte hon att de kanske hade hittat den någon annanstans längs busstraden. Ett mejl skickades, men kanske till fel person. Tyst har det varit i alla fall.

Vad gör en stackars stickare som fryser om huvud och hals då?
Jo, en ny, en ersättare.



Men inte blev den så stor som den förra. Dels för att det nog inte fanns så mycket garn den här gången. Dels för att det här superwashgarnet inte alls är intresserat av blockning. Bara man går ut i rådimman eller regnet en gång så krullar den ihop sig och blir alldeles oblockad.
Den går inte att ha på huvudet och den räcker inte att knyta om kroppen.

(Ett litet kuriosa i sammanhanget är att detta melerade garn var inblandat i den borttappade och återfunna ärmen förra året.)