Inför nästa års sybingo ...

Det här är årets sybingobricka:

När jag såg den så tänkte jag på min uttjänta kofta och så rutorna: skapa något i återvunnet material, gör en remake, testa en ny teknik, skapa med garn.

Jag vet inte om det syns så bra, men den är lagad på armbågarna och har ett stort hål under ena armen. Och på en del knappar har färgen lossnat.
Dessutom har jag ju gett uttryck för att jag inte är riktigt nöjd med att färgställningen skiftar med vilken av härvorna som jag använt, vilket jag kom på efter en bit på ryggen och sen försökte kompensera för på framstyckena och ärmarna.

Så, vad vore mer passande än att repa upp tröjan, repa upp garnet, blanda om bitarna och spinna nytt garn? Hepp! typ.
Men så insåg jag att det skulle jag inte hinna i sommar. Men jag skulle kunna förbereda för nästa års sybingo! Så jag lade listigt ner det här projektet i sommar för att tjuvstarta på nästa års bingobricka nu i höst! (Nej, naturligtvis har de inte en exakt likadan bricka nästa år, men somliga rutor känns som mer återkommande än andra.)
Häromkvällen satt jag alltså och repade upp hela koftan. Det gick förvånansvärt fort, med tanke på hur lång tid det tar för att skapa en kofta. Det är inte utan att man tänker på entropi och liknande uttryck.

Redan tidigt kollade jag lite på fiberlängden och höjde en del på ögonbrynen. Max 5 cm. När jag började handspinna hade jag ganska kort ull, knappt så kort. Och någon kommenterade att om jag kunde spinna den så skulle jag ju vara väldigt duktig.
Det kan vara så att det är skillnad på vilka fiber man kan använda om man har ett spinneri eller om man handspinner. Inte alls omöjligt. Men med så korta fibrer är det nog inte så konstigt att den där koftan inte blev så hållbar. Det var ett ganska fluffigt garn, vilket alltså inte gör att fibrerna håller ihop så mycket. Så även om "Spinning Jenny":s ättlingar kan spinna med så korta fibrer så blir ju inte resultatet det bästa ändå.

Nå. Jag repade upp lite till av garnet, drog isär fibrerna så att det inte fanns någon garnkänsla kvar nånstans utan det var bara fluff. Jag kardade det och rullade upp det på en pinne och gjorde en puni av den och sen spann jag på min turkiska slända.

Ett försök att visa hur ojämnt garnet blev. Det gick att ha sländan hängande mestadels, men den behövde stödjas en hel del också.

Det räckte till ca 1,5 meter tvåtrådigt garn

Men det blev ju inte alls likt garnet som kom från koftan.

Och garnet från koftan är nött och inte något att bygga något stort av. På en del ställen är det naturligtvis mindre nött, men orka hålla på att kolla upp. 

Nej, det här garnet blir nog inte till någon hjälp i nästa års sybingo. Kanske att nån vill ha det att dreva ett hus med eller nåt. Men var hittar man en sån?

Fyra nya!

Nej, de är inte tänkta att höra ihop. Men jag tog allt i samma fotosession.

Först ett omgjort ufo. För femton år sen köpte jag det här blå tyget och satte igång att sy en klänning med prinsess-skärning. Det gick inte så bra. Om det är för att den sortens vävning på tyget inte riktigt samarbetar med sömmar som vill gå lite åt alla möjliga håll gentemot trådrakriktningen, eller om det beror på "sömmerskan", eller kombinationen, det låter vi vara osagt. Men det blev ingen klänning i alla fall och det ofärdiga projektet har legat och räckt ut tungan åt mig varje gång vi mötts i hyllan.
Och nu är det så många kilo sen att det hade inte blivit vi två ändå, om klänningen hade blivit färdig.

Så nu i sommar, före sybingon, så gjorde jag något läskigt. Jag satte saxen i klänningen, rätt tvärs över livet! Antagligen borde det ha förevigats, före och efter och under tiden, men jag blev blind för bloggandets möjligheter av beslutsamheten.
Det fanns mer tyg så jag gjorde en linning och två fickor. (Som sagt, före sybingon. Det här hade kunnat bli hur många rutor som helst, fast inga som inte ändå blev kryssade.)
Jag köpte en kortare blixtlås och en knapp hos Allan. Och det blev en kjol!
Eftersom kjolen var något vidare än linningen behövde vara så gjorde jag några veck.

Sockorna är stickade av omgjort garn: tre olika raggigarn har blivit ett tretrådigt garn. Men den här gången har jag prövat en ny metod. Tidigare har garnerna A, B och C blivit en tråd vardera som tvinnats ihop. Den här gången har tre trådar gjorts där bitar från A, B och C slumpvis kommit in. Det slumpade sig dock så att det kom mycket rött garn på samma ställe och knappt någon annanstans. Nå, nu vet jag det. I fortsättningen ska jag nog hålla mig till den ursprungliga metoden.

För några år sen köpte jag två benvita blusar i viskos. Och sen har de hängt i garderoben. I förrgår kom jag på den fiffiga idén att man kan ju färga dem! Varför inte gult? Jag tycker om gult, gul är modefärg nu. (Eller är den på utgående?)
Och igår köpte jag färg och satte igång. Men när jag vägt blusarna så blev jag tveksam till om färgen skulle räcka till båda, så jag nöjde mig med den ena. Mycket enkelt. Rätt så bra. Det blev pyttesmå gröna prickar här och var, men det kan bero på missar från mig. Man ska t ex ta det torra plagget och stoppa i maskinen ihop med en påse färg. Fast man ska ha tvättat tyget någon gång före för att eventuell "spinnolja" eller liknande ska försvinna. Som om jag skulle tvätta och sen torka innan jag färgar? Glöm det! Blöt blus och färgpåse åkte maskin tillsammans. Först några funderingsvarv för att maskinen ska känna av vad den har att göra med den här gången. Jodå, det blev alldeles fullt med ockrapulver över hela tyget. Tänkte inte på det. Nå. Nu blev det så och i stort sett är det bra. Den andra benvita blusen med knäppning kanske man kan ha som jacka över nästa sommar, ifall det blir för gult/svalt med bara den här.

 Men anledningen till att det blev fotografering precis nu är att Siri är klar! Jag har stickat den i Solkustens tvåtrådiga, precis enligt beskrivningen. Det är ett mjukt garn, men kanske något stickigt som stickat. Varmt blir det i alla fall. Jag ser fram emot att få ha den på mig.

(Fotografen lyder ordern "Tryck på knappen!", men tar inga egna initiativ till att rätta till kläder som sitter snett och så.) Den var kul att sticka, även om man nog bör undvika att ha mönsterdelen som konversationsstickning ...

Knapparna från Allan förstås. Alla knappar isydda, alla trådar fästade. Alldeles klar att använda. Yes!

Så vad ska jag göra nu då? Ja eftersom jag ska ut och resa en del nästa vecka har jag börjat på en raggsockstickning. De jag har i stallet ser lite väl tunna ut på undersidan.

tv!

"Kreativitet är att uppfinna, begå misstag och ha väldigt skojigt."
Så inleder Camilla Thulin det sista avsnittet av serien Kvalitet.

Det är en bra serie som uppmanar till återhållsamhet i konsumtion, i alla fall vad gäller slit och släng.
Den är tillgänglig till sista 31 mars 2015.

Ibland kanske fotot kunde förklara bättre. "Bra kvalitet" som replik kan illustreras av ett svart ylleplagg som ligger på en bänk där man inte har en chans att se vad som är kvalitet eller hur plagget ser ut. Men att serien alls finns är glädjande.

Svettlappar omnämns, man kan köpa dem i butik, men jag är ju intresserad av hur de används, hur man får dem att sitta på plats och varför man måste köpa dem; kan man göra av något man har hemma?

Ett annat program där kreativitet belönas är danska Den store strikkedyst. Det är himla svårt att förstå deltagarna när de glömmer att de pratar inför en kamera. Programledaren har jag klurat ut.
På lördag är det dags för finalprogrammet och det står mellan en god hantverkare, en god kreatör och en med tävlingsinstinkt som jag tycker är både hantverksduktig och tänker utanför lådan.

Hälften kvar

För sisådär tjugo år sen stickade jag en tröja till min femåring eller nåt. Bomullsgarn, patentstickning, tjock, tung ...
Att klä på en femåring en tröja som väger nästan ett halvkilo är nog ingen god idé. Så den blev aldrig klar. Dragkedjan som jag planerat ha i ena raglansömmen på framstycket kom aldrig på plats och femåringen blev större.

Idag har jag äntligen tagit tag i saken och nu består den av ett halvkilo nystan. Sen ska den bli nåt annat, men jag vet ännu inte riktigt vad.