torsdag, oktober 18, 2018

Riddari!

Jag följer med strömmen. Tror jag. Jag gör en Riddari. Jag började idag.
Dvs igår satt jag och gick igenom 20 sidor (av 60) på Ravelry för att kolla färgsättningar. Jag sparade dem jag gillade för att se om det fanns något system i det. Jo, jag gillar inte när det blir tydliga ringar, den delen ska helst vara lite diffus, lite Bohusaktigt.

Och så kollade jag upp vilka affärer som hade Lettlópi i min stad. (Men fråga mig inte var jag kollade, för det minns jag inte.) Det fanns i alla fall på tre ställen. En större affär som jag missat att de sålde garn, en mindre affär som jag vet säljer garn, och så var det nånstans utanför stan.

Den större affären har bättre plats, således har de större sortiment, resonerade jag. Men det visade sig att de bara hade annat Sandnes-garn. Så då for jag på den mindre affären. Jag var inte först som hade varit in där för att köpa garn till Riddari. Så kan vi säga. Men det fanns garn till mig med.

Med hjälp av telefonens kameras svartvitfunktion bestämde jag mig för de här färgerna. Den gula och den havrefärgade är inte helt identiska i svartvitt, men ligger så nära varandra att jag tror de blir bra till ringdelen.

Bålen stickar jag i Rust Heather-färgen. Resten kallas  Barley (den jag nyss kallade havre), Mimosa och Golden Heather.

"Lägg upp 200 maskor." Tricket för att inte ha slut på garnände vid 184 upplagda maskor, eller ha en dryg halvmeter kvar när maskorna är gjorda är enkelt: Låt ett annat nystan få stå för "garnänden". Ta garn från två nystan och knyt ihop dem med en ögla och sätt den på stickan. Börja lägg upp maskor. Räkna inte öglan som maskor. Så nästa varv när öglan "sitter i vägen": sätt en säkerhetsnål i öglan istället. (Så att den inte går upp. Jag vet inte vad som händer då, men det är onödigt att något dumt händer.) När maskorna är på plats kan man ta av det garn man inte stickar vidare med, naturligtvis med en lagom ände att fästa. Den extra fästningen är det billiga priset för att inte behöva göra om uppläggningen.

Jag har tänkt göra en kofta. Mitt livs första steek! Kammebornia som leder KAL-en tipsar om att inte sätta ihop mitt fram med en steek förrän efter resåren. Jag anar att det är för att inte den kraft som ändå läggs på resåren ska kunna repa upp arbetet. (Ja, jag är skeptisk till steek, men alla säger att man kan klippa, så jag litar och litar och litar och litar … och tvivlar.)
Mitt tips är att även om man gör en tröja så kan man även göra rullkanten före resåren fram och tillbaka, innan man sätter ihop arbetet och stickar runt. Varför? Jo, för har man en för snurrig rundsticka (eller bara otur, eller slarvar) så är det lätt att man har vridit uppläggningen och så måste man göra om alltihop. Med några varv stickade innan man sätter ihop så är det lättare att se att det blir rätt. Den lilla sömmen som behövs för att sy ihop även rullkantens sidor kan man fixa med uppläggningsgarnets ände innan man fäster den.


fredag, september 28, 2018

Projektet

2012 trodde jag att det här skulle jag fixa 2013.
Så blev det inte.
Mycket har stickats och spunnits och grejats sedan dess.
Allt för att inte ta tag i detta?

Vet inte. Men nu känns det som att jag har tillräckligt med stickat, och en stickning som jag lovat göra vet jag ännu inte så mycket om än. Form, struktur, färg och storlek behöver sina order för att det ska gå att göra något.

Så idag ägnade jag en stund åt detta igen.

Man tar ryaull och fäster i kammen som är fäst i bordet.


Sen kammar man med den andra kammen tills man fått ett moln av fluff på kammen.


Detta fluff nyper man ihop änden på och med hjälp av en tunn tunn virknål stoppas man in fluffänden i ett litet litet hål. Bakänden på en stor säkerhetsnål går bra. (Det lilla hålet kallas diz på spinnengelska och således också på nyspinnsvenska.)


Sen drar man fluff genom hålet. Då blir det en fluffig korv på andra sidan hålet. Den lindar man sen ihop och gör ett litet bo av.
Sen lägger man det boet i samma kartong som alla andra färdiga bon.

Resterna av fluffet, det som blev kvar på kammarna, stoppar man i en påse för att spinnas till något annat.

onsdag, september 26, 2018

joråvars ...

Visst blev det ett par sockor. Men med tanke på att de är stickade av  samma garn, samma bad, båda från det inre av nystanet, så blev de tyvärr väldigt olika. Färgrapporterna är omkastade och det ena garnet har blekare färger än det andra, syns tydligast på det grå och det mörkgröna.
De duger för mig som bara ska ha dem i stallet.  Men tänk om jag skulle hetssticka presentsockor?

Gör om, gör rätt, Falkgarn!
(Omkastade färgrapporter har jag råkat ut för med Järbo också vill jag minnas.)

onsdag, september 05, 2018

Antik?

När vi var på husvisning för 1½ år sen, eller nåt, så blev jag så förtjust i ett av rummen i källaren, den gamla tvättstugan. Det utnämndes snabbt till "ullrummet" och där har jag alla mina ulliga pinaler. Och: den gamla tvättmaskinen av märket Electrolux. Huset byggdes 1953, och tvättmaskinen är nog inte så mycket yngre. (Det finns också en nyare tvättstuga med nyare maskiner.)
På sidan hänger en centrifug. Man lyfter på locket och stoppar i, stänger, låser med mekaniken och har man satt i stickkontakten i väggen (jordad) så drar den igång när man vrider på vredet. Perfekt för att centrifugera handtvätt.



Nu när jag skulle färga blusen tänkte jag att då kan jag ju använda den gamla tvättmaskinen, så slipper vi få färg i den nya. Vreden har lägena Tvätt och tömning, respektive 0, V, M, V+M.
I mitten syns en temperaturskala och ett litet fönster inunder, kanske att en lampa ska lysa där.


Tvättmaskinen är ordentligt inkopplad med sladden monterad i en dosa på väggen.
Men inte ville den tvätta ändå. Huruvida den ens är inkopplad bland de moderna vippsäkringarna vet jag inte, de är måttligt märkta.
Ja, så då fick jag ju tömma ut allt vatten jag tidigare hade tömt i. Tömningsvredet var ur funktion.

För att få ur allt vatten (och gammalt smuts) så lyfte jag bort den toppmatade tvätt-trumman. (Mallig att jag kom på hur.)

Och då blottlades värmeelementen och utrinningshålet.
Nej, den maskinen blir nog inte använd till annat än "centrifug med bordsyta bredvid".
Det skulle väl vara om någon antikelektriker kom förbi och undersökte och grejade och fixade.

tisdag, september 04, 2018

Fyra nya!

Nej, de är inte tänkta att höra ihop. Men jag tog allt i samma fotosession.


Först ett omgjort ufo. För femton år sen köpte jag det här blå tyget och satte igång att sy en klänning med prinsess-skärning. Det gick inte så bra. Om det är för att den sortens vävning på tyget inte riktigt samarbetar med sömmar som vill gå lite åt alla möjliga håll gentemot trådrakriktningen, eller om det beror på "sömmerskan", eller kombinationen, det låter vi vara osagt. Men det blev ingen klänning i alla fall och det ofärdiga projektet har legat och räckt ut tungan åt mig varje gång vi mötts i hyllan.
Och nu är det så många kilo sen att det hade inte blivit vi två ändå, om klänningen hade blivit färdig.

Så nu i sommar, före sybingon, så gjorde jag något läskigt. Jag satte saxen i klänningen, rätt tvärs över livet! Antagligen borde det ha förevigats, före och efter och under tiden, men jag blev blind för bloggandets möjligheter av beslutsamheten.
Det fanns mer tyg så jag gjorde en linning och två fickor. (Som sagt, före sybingon. Det här hade kunnat bli hur många rutor som helst, fast inga som inte ändå blev kryssade.)
Jag köpte en kortare blixtlås och en knapp hos Allan. Och det blev en kjol!
Eftersom kjolen var något vidare än linningen behövde vara så gjorde jag några veck.

Sockorna är stickade av omgjort garn: tre olika raggigarn har blivit ett tretrådigt garn. Men den här gången har jag prövat en ny metod. Tidigare har garnerna A, B och C blivit en tråd vardera som tvinnats ihop. Den här gången har tre trådar gjorts där bitar från A, B och C slumpvis kommit in. Det slumpade sig dock så att det kom mycket rött garn på samma ställe och knappt någon annanstans. Nå, nu vet jag det. I fortsättningen ska jag nog hålla mig till den ursprungliga metoden.


För några år sen köpte jag två benvita blusar i viskos. Och sen har de hängt i garderoben. I förrgår kom jag på den fiffiga idén att man kan ju färga dem! Varför inte gult? Jag tycker om gult, gul är modefärg nu. (Eller är den på utgående?)
Och igår köpte jag färg och satte igång. Men när jag vägt blusarna så blev jag tveksam till om färgen skulle räcka till båda, så jag nöjde mig med den ena. Mycket enkelt. Rätt så bra. Det blev pyttesmå gröna prickar här och var, men det kan bero på missar från mig. Man ska t ex ta det torra plagget och stoppa i maskinen ihop med en påse färg. Fast man ska ha tvättat tyget någon gång före för att eventuell "spinnolja" eller liknande ska försvinna. Som om jag skulle tvätta och sen torka innan jag färgar? Glöm det! Blöt blus och färgpåse åkte maskin tillsammans. Först några funderingsvarv för att maskinen ska känna av vad den har att göra med den här gången. Jodå, det blev alldeles fullt med ockrapulver över hela tyget. Tänkte inte på det. Nå. Nu blev det så och i stort sett är det bra. Den andra benvita blusen med knäppning kanske man kan ha som jacka över nästa sommar, ifall det blir för gult/svalt med bara den här.

 Men anledningen till att det blev fotografering precis nu är att Siri är klar! Jag har stickat den i Solkustens tvåtrådiga, precis enligt beskrivningen. Det är ett mjukt garn, men kanske något stickigt som stickat. Varmt blir det i alla fall. Jag ser fram emot att få ha den på mig.
(Fotografen lyder ordern "Tryck på knappen!", men tar inga egna initiativ till att rätta till kläder som sitter snett och så.) Den var kul att sticka, även om man nog bör undvika att ha mönsterdelen som konversationsstickning ...
Knapparna från Allan förstås. Alla knappar isydda, alla trådar fästade. Alldeles klar att använda. Yes!

Så vad ska jag göra nu då? Ja eftersom jag ska ut och resa en del nästa vecka har jag börjat på en raggsockstickning. De jag har i stallet ser lite väl tunna ut på undersidan.

fredag, augusti 24, 2018

sybingosammanfattning

Koftan står för de gula prickarna, kjolen för de orangea.


De grå prickarna blev till när jag lagade vantarna.



Siri! Gröna prickar


Ljusgrön prick.
Röda prickar.

Och så var det det där med bästa sommarminnet med sybingon ...

Jag kommer inte på något särskilt tillfälle som är "bäst". Det bästa är att jag har känt mig så nöjd och tillfreds. Att det har känts enkelt att både påbörja och avsluta projekt. Att det har varit att "bara" ta fram symaskinen och "bara" sy omkring och så har det "bara" varit klart. Både kjol och grytlappar har varit samarbetsvilliga. Annars så brukar tygbitar få klipp i sig på fel ställe eller så äter symaskinen tråd på ett bulimiskt vis och vill inte alls botas. Nu var det lika enkelt som att sticka! (Nej, det är inte alltid lätt att sticka, det kan krångla det med, men då är det ju "bara" att repa upp och börja om igen. Det alternativet finns inte på samma sätt vid felklipp i tyg.)

Men sockmuddsvantarna kan vara det bästa minnet. Min vän sedan femton år kom förbi och jag kände att jag så gärna ville ge henne de vantarna, de som ännu bara fanns som en målbild i mitt huvud. Och så började jag göra och de blev till. 
Ja, det får bli "idén med sockmuddsvantarna" som är det bästa sybingominnet för mig i år.

tisdag, augusti 21, 2018

En ruta till!


Tack kompis för en trevlig kväll!
På bilden kan man se hur jag nu börjat min andra ärm på Siri, efter att även bålen blivit klar. 
I skrivande stund är det bara ett varv kvar till avmaskning. Sedan är det knäppkanter och halsringning och knappisyning kvar. Allan hade jättebra knappar!


Nej, jag tror inte det blir några fler rutor iprickade i år.
Jag är stolt och häpen över att det blev så pass med rutor. Det har varit skralare tidigare år.
Tack Fredrika på vinden för den här jätteroliga traditionen som jag hoppas återkommer nästa år.
Kanske att jag då ska ha några projekt på lut och se vilka som passar in på rutorna.
(Tävlingsmänniska? Jag? Nej, det tror jag inte … Hur så?)