lästips

 Jag fann ett intressant blogginlägg om slöjdens betydelse för handens plats i hjärnan.

Läs!

Jag har skrivit om motorik i tidigare inlägg också, följ etiketterna nedan: finmotorik och skolslöjd.

Ny länk!

Via Kurbits' inlägg om smörknivsupproret  hamnade jag på en intressant blogg: when I woke up this morning. Den kanske inte är så omfattande ännu vad gäller antalet inlägg, men det utlovas att det kommer att hända ett projekt i år som jag vill följa.

Bloggaren ska skapa tolv plagg under året och ersätta ett köpeplagg i garderoben med detta. "Klä dig i tid" kallas projektet. Kanske det finns fler som gör detta, som en -a-long eller nåt.

Så därför hamnar nu länken i min länklista.

souvenirer

Ibland köper man en liten pryl som det står "Östersund" på, om man är i Östersund. Eller "Strömstad" om man är i Strömstad. Antagligen är den då också prydd med en räka ...

Det händer kanske inte riktigt lika ofta nuförtiden, det var nog en större åtgång på målade smörknivar, trätallrikar, nyckelringar och askkoppar tidigare under 1900-talet när vi fått en eller annan semestervecka att turista på.

Fast ibland kan det vara kul att köpa nånting från en viss plats ändå.

För ett tag sen var jag i Strömstad och jag förstod på vägen dit det som jag egentligen har vetat om i rätt många år: Min slöjdpåse från när vi gick i trean bör pensioneras.

Från början hade den ju förstås en ljust ärtgrönt snodd också, matchande med broderiet, men den har bytts ut ett flertal gånger under livet.

En gång på en Gotlandsfärja bestämde sig en schäfer på bildäck som vi gick förbi att den behövde attackera påsen. Jag var förstås glad att den nöjde sig med påsen och inte fortsatte till våra då ganska små barn som gick bredvid, men bithålet är onödigt. Fast än så länge har nog inget viktigt tappats ut genom det.

Men slitaget är nu monumentalt även i dragskon.

Så när jag nu var i Strömstad, som inte kan stoltsera med någon lokal garnaffär (LYS på bloggspråk), så tänkte jag istället gynna den söta lilla tygaffären nere på Södra Hamngatan, nära museet, och köpa en bit tyg att sy en ny slöjdpåse av.
Konstruktionen av påsen är att stadkanterna är ovankanten. Det betyder att tyget inte kan vara mönstrat med t ex blommor som växer. För stjälkarna kommer att vara horisontella på den färdiga påsen. Mönstringen måste alltså vara 90-graders-kompatibel.
Jo, det fanns ett tyg fullt med räkor, men jag kände nästan lukten av räkor och bestämde mig för att den inte gick ihop med stickningar. Så istället blev det det här med trådrulleblommor.

Antagligen skulle jag ha slagit till på ett snyggt satinband också, men det fattade jag inte förrän jag hade betalat och då kändes det konstigt att börja om igen.
Så nu ska jag bara hitta symaskinen och någonstans att ställa den.

Finmotorik, varför då?

Jag var in på bloggen Monas Universum häromdagen och läste ett inlägg som jag blev lite funderande över. Eller ja, själva blogginlägget var väldigt kort men det blev många kommentarer.
Varför har man välskrivning i skolan? Är inte det förlegat?

Jag tycker att det är bra att man övar sig i att skriva för hand. Jag tycker också det är bra att ha koll på en fingersättning på tangentbordet som tillåter en att skriva ungefär lika fort som man tänker.
Man behöver kunna skriva för hand för att ibland är det det enda sättet man kan skriva på. Man behöver också öva finmotoriken och det görs via handskrivning.
Däremot är det inte så bra att kombinera "skriv en berättelse" och "för hand" om handskriften inte är snabb nog för små barns ovana händer. Det leder till frustration. Berättelsen bubblar och far ... och pennan står still.

Finmotorik är bra att ha när man slöjdar på olika sätt. Eller pillrar på skruvar och muttrar. Eller gör något annat hantverksyrke.
Visst är det frustrerande också att skriva fult när det är meningen att man ska skriva vackert. Men jag tror att det går att öva upp. Om man får skriva "i lugn och ro" och inte har en berättelse i huvudet som ska ut genom stiftet.

Jag tänker också att slöjd hamnar lite i "skriv en berättelse"-sitsen. (Liksom bildämnets skapande.) Man har en idé om vad man vill göra, man ser det förhoppningsvis framför sig inuti huvudet. Och så ska man färdas dit. Genom många olika moment. Det är lätt att det blir en frustration om man inte blivit vand vid att ha tålamod. Och jag tror att tålamod inte riktigt är uppövat idag.
Det finns en "tråkighet" inbyggd i välskrivningen. Man kan inte rita bokstäver hur man vill. De måste se ut på ett visst sätt för att andra ska uppfatta dem som just de bokstäver som de är ämnade att vara. Den är alltså inte så fantasibejakande, eller kreativitietsbejakande skulle kanske andra säga. Men det beror på hur man ser det. Fantasi, nä, så mycket ryms inte i att skriva av en text så vackert man kan. Men med bättre motorik kan man ge kreativiteten bättre förutsättningar för att realiseras på ett önskat sätt.

Det kan anses vara dötrist att göra femhundrasjuttiomånga räta maskor, eller aviga för den delen. Men efter så många så blir de mer lika varandra, motoriken hittar sin lunk och man kan börja fantisera om vad man vill kreera för kreationer. Och ska man sticka kreationer så blir det ännu fler maskor.
Den första provlappen har vissa likheter med välskrivningsövningar.

Och kom inte dragande med att pojkar har sämre finmotorik och därför inte kan skriva snyggt.
Kolla på Karin Englunds farfars handstil!
Och det finns en hel del exempel på att män blivit urmakare och annat pilligt.

Vernissage på Nordiska museet. Skolslöjd.

På torsdagsmorgonen satte dottern och jag oss på bussen söderut. Ibland var det besvärligare förhållanden för busschauffören att forcera och ibland bättre. Men allt gick galant.

Väl i Stockholm, som var snålblåsigt och kallt, installerade vi oss på af Chapmans vandrarhem, fast på land och sen tog vi Djurgårdsfärjan över till Gröna Lund, för den stannade inte vid Nordiska museet. Vi blev en gnutta sena, så Maria Perers, ansvarig för utställningen, hade redan börjat tala och det var fullt med folk. Ja, det är bra om man kan ta mindre suddiga bilder, men nu blev det såhär.

Efter att Maria Perers och Nordiska museets chef, som jag inte uppfattade namnet på, hade talat var det dags för Miriam Parkman att först hålla ett underbart tal och sedan slå i en spik som invigningsritual.

Så småningom var det så dags för även oss (kö!) att beskåda utställningen. Och där! I taket! Där hänger min blårandiga storskjorta som jag gjorde i slöjden på högstadiet. Jag tror inte det finns en söm som jag inte sytt minst två gånger på den. Himmel vad jag slet! I katalogen nämndes både "afghanpälsen" till vänster och de två lika klänningarna i olika färgställningar till höger.

Vi var inte ensamma om att ha åkt långt. Damen som broderat kudden med kattungen på och några av dukarna kom från Småland i en utkyld buss.

Det föremål jag tyckte var vackrast var den emaljerade skålen som en sextonåring hade gjort en gång i tiden. På den tiden när man inte alls fick sätta ihop blått och grönt sådär. Åk dit och se den själva, för det blev fula blänk i den på min bild.

Men det finns ännu mer att se! Många slöjdpåsar förstås, en uppsättning av olika föremål som man skulle göra i träslöjden för att utvecklas i sitt lärande, vackra prydliga arbeten, en vilt blåmålad kamel (och berättelsen om den), utvecklingen av ämnet, eller bristen på den under en viss period, visas också i en monter där mors och sons arbeten ligger bredvid varandra. Hur syftet med slöjdämnet ändrats genom tiderna och hur det syns i våra alster.

Läs gärna i katalogen medan ni ser utställningen. Jag läste den inte förrän på hemvägen och insåg att jag missat en del saker att se.

En sån dag ...

Det var vad jag utbrast igår kväll när jag skulle lägga mig, precis som Oll-E i Pistvakt.

Då hade jag agerat spinnrockskurir och som tack för den tjänsten fått mohair från två getter och angora från en kanin.
Min erfarenhet av så luddigt garn har varit att det känns som att jag hela tiden har ett ludd som ligger tvärs över näsan. Men det har ju varit köpegarn (och det var länge sen för jag gillade inte den där känslan på näsan); nu är det förstås något Helt Annat när jag ska försöka pillra ihop luddet till garn, Helt Annat.
Den lyckliga spinnrocksägaren verkar inte ha någon blogg men väl en flickrsida.

Men jag fick förhållningsorder (som jag snabbt glömt detaljerna i) om i vilken temperatur man ska tvätta luddet så jag avvaktar ett tag. I julklapp har jag önskat mig en riktig termometer att ha till mina ullkonster. Sen så!

Naturligtvis ska det här finnas bra bilder på luddet. Men kamerabatteriet och det lilla ljus som dagen skänker var inte synkroniserade idag.

Dessutom fick jag ett bra besked i det ärendet som jag egentligen var ute och reste i.

När jag sen kom hem och läste Lottens hemlisbloggande julkalender, och ravelry, tills över midnatt så fanns en brasak till: Jag vann gårdagens utlottade t-shirt. Jag är så glad och mallig så det finns nästan inte!

Hur skulle detta kunna matchas?

Jo, med ett mejl idag: Nordiska museet vill ha ett av mina skolslöjdsalster på sin utställning!

(Dottern är modell på bilden jag skickade in.)

Nordiska museet söker ...

Nä, det är ingen platsannons. Det handlar om våra minnen från skolslöjden, bra och dåliga. Har vi kvar några grejer som de kan få /få låna / få bild på? Och så berättelserna då.

Senast 30 september vill de ha våra minnen.