Hur jag stickar med tre färger

I podden Nördic knittings tolfte avsnitt efterlyste Heléne och Johanne hur vi stickar med tre färger. Och nu äntligen har jag kommit till skott för att redovisa min teknik.


Nu ska det bli ett varv med tre färger. Den rosa ska bara vara med en maska per rapport, så den behöver bindas in.


Jag brukar slå trådarna om varandra vid var tredje maska, men inte så att jag gjort det på samma ställe förra varvet. I så fall blir det bara efter två maskor det här varvet. Nu är det dags igen. Jag ska fortsätta sticka med det grå. Istället för att lägga både den svarta och den rosa om det grå så lägger jag ...


... först det garn som ser ut att sitta fast längst bak (det rosa) om det garn som sitter fast i mitten (det svarta) ...


... och sen det mittersta om det främsta (det grå) om det är det främsta som ska stickas.

Här syns att nu är det det grå som ska stickas.
Naturligtvis är det här pedagogiskt utdraget så att det ska vara tydligt.
Hade det varit det svarta som skulle stickats så hade jag "stannat" vid förra bilden.

Men hade det varit det rosa som jag skulle sticka med så hade jag slagit det runt det svarta (som det ligger nu på senaste två bilderna) och stickat så att det svarta hade varit bundet.

Genom att alltid slå garnet om varandra åt samma håll så blir det ett mönster av snodd åt samma håll på baksidan.
Ja, det blir trassligt efter ett tag mellan stickningen och nystanen, men det får man reda upp. Det är det värt.
Det kan också vara bra att töja lite på det stickade både nu och då så att man inte råkar dra åt trådarna för hårt.
Ett tips från Latinamerika som jag sett någonstans är att sticka med avigsidan utåt, fast sticka från rätsidan.
(Istället för att sticka på hitsidan av det runda varvet så stickar man på bortsidan av det runda varvet, men den är ju rät på insidan så det är ändå räta maskor. Men avigsidan får yttervarv och därmed är det kanske lättare att få flotteringarna att bli tillräckligt ospända.)

Heureka!

Koka sylt ...
Hälla upp kokhet sylt på varma burkar med tillräckligt stor slev för att det inte ska ta "hela dan", med risk för spill.

Känner ni igen?

Igår uppfann jag en metod för liten risk för brännskador!

Jag ställde burken i ena hörnet av en tvåliters glasskartong och så höll jag i den andra delen. Eventuellt spill kan man återanvända.

Emma Frost

Emma Frost är en klok ung kvinna med mycket texilt kunnande, enligt vad jag kan bedöma.

Häromdagen skrev hon ett inlägg som jag fick syn på idag som jag bara kan instämma i.

souvenirer

Ibland köper man en liten pryl som det står "Östersund" på, om man är i Östersund. Eller "Strömstad" om man är i Strömstad. Antagligen är den då också prydd med en räka ...

Det händer kanske inte riktigt lika ofta nuförtiden, det var nog en större åtgång på målade smörknivar, trätallrikar, nyckelringar och askkoppar tidigare under 1900-talet när vi fått en eller annan semestervecka att turista på.

Fast ibland kan det vara kul att köpa nånting från en viss plats ändå.

För ett tag sen var jag i Strömstad och jag förstod på vägen dit det som jag egentligen har vetat om i rätt många år: Min slöjdpåse från när vi gick i trean bör pensioneras.

Från början hade den ju förstås en ljust ärtgrönt snodd också, matchande med broderiet, men den har bytts ut ett flertal gånger under livet.

En gång på en Gotlandsfärja bestämde sig en schäfer på bildäck som vi gick förbi att den behövde attackera påsen. Jag var förstås glad att den nöjde sig med påsen och inte fortsatte till våra då ganska små barn som gick bredvid, men bithålet är onödigt. Fast än så länge har nog inget viktigt tappats ut genom det.

Men slitaget är nu monumentalt även i dragskon.

Så när jag nu var i Strömstad, som inte kan stoltsera med någon lokal garnaffär (LYS på bloggspråk), så tänkte jag istället gynna den söta lilla tygaffären nere på Södra Hamngatan, nära museet, och köpa en bit tyg att sy en ny slöjdpåse av.
Konstruktionen av påsen är att stadkanterna är ovankanten. Det betyder att tyget inte kan vara mönstrat med t ex blommor som växer. För stjälkarna kommer att vara horisontella på den färdiga påsen. Mönstringen måste alltså vara 90-graders-kompatibel.
Jo, det fanns ett tyg fullt med räkor, men jag kände nästan lukten av räkor och bestämde mig för att den inte gick ihop med stickningar. Så istället blev det det här med trådrulleblommor.

Antagligen skulle jag ha slagit till på ett snyggt satinband också, men det fattade jag inte förrän jag hade betalat och då kändes det konstigt att börja om igen.
Så nu ska jag bara hitta symaskinen och någonstans att ställa den.

Mer nörderi

Jag var med maken på en butik ämnad för fiskeutrustning.



Har ni sett vilka fantastiska fibrer de använder, de som binder flugor?
Det är neon, det är glitter, det är allt! Det är små paket, men visst kan man bli lite frestad att ta med lite glitter när man spinner? Eller göra neontweed?

Däremot tror jag att de speciellt framavlade tuppbrösten inte hör till något som blir särskilt bra garn.

Nörderi

När jag hade tappat bort maken på Coop idag så väntade jag vid garnhyllan. Det är liksom ett säkert ställe att hitta mig på om man tappat bort mig.

Då upptäckte jag Järbos nya garn Luva. Förutom att det var häftiga neonfärger som drar till sig ögonen så såg jag något annat: tvinningen.
Om ni tittar på tråden så är den nästan "tvärrandig" av trådarna som ingår. Så tvärrandiga brukar inte garner vara.

Ett "ideal" är mer 45 graders lutning. Jämför t ex:

Så då blir jag ju nyfiken: varför är Luva tvinnat på detta sätt? Vad är det man uppnår som man inte uppnår med ett "45gradersgarn"?

Framsteg ...

eller nåt.
Kittiwake ligger och väntar på att få knapparna isydda.

Bomullstoppen har hel kropp. Den hade nästan färdiga ärmar också. Men så sydde jag i den ena lite provisoriskt och hela toppen gled över på den sidan kroppen. Viftade jag lite med ärmen så stretade det väldigt i kroppen.
Hur det skulle bli med två ärmar blev en mardröm för mitt inre.
Så nu har den mycket mindre ärmar, men de är 15 maskor vidare. Förhoppningsvis är problemet därmed avhjälpt.

Så snart(?) har jag ingen stickning!
I många år har jag haft en idé att jag skulle sticka spetssjalar på somrarna.
Jag köpte en gång ett gult garn på kon för den sakens skull. Men så var det det där med "den ultimata spetssjalen". Vilken ska jag sticka?

Sedan dess har det dykt upp mängder av spetskoftor som flickorna stickar. (Ja, ibland förstår jag att jag är tant när jag läser alla stickbloggar av söta flickor.) Men de stickar så korta koftor. Jag brukar inte ha nån vid kjol som sen tar vid så jag tänker att koftor är längre. Och då är jag inte säker på att den där konens garn räcker. Och börja på nåt som sen blir abrupt avbrutet för att garnet tog slut känns som att jag borde ha hunnit växa ifrån. Så då är det bättre att inte börja. Fegt.
(Antagligen går det alldeles utmärkt att vinda upp garnet på knäpphärveln och därmed få veta hur mycket det är och då få en uppfattning om det räcker. Men det har jag inte orkat än.)
Så det gula granna garnet ligger där det ligger.
Ett fått marinblått också. Det är också ett spetsgarn och ska man sticka med så mörkt garn är det verkligen högsäsong att sticka! Tantögon måste ha sommarljus till mörk spetsstickning.

Det fattas lite grått gotlandsullsgarn tror jag. För jag tror ju att jag ska sticka en kofta uppifrån i mitt hemspunna hemfärgade kombinerat med grått. Å andra sidan har jag ju tänkt hemfärgade överst, så det går ju att spinna ifatt. Eller hade jag tänkt nåt mönstrat upptill?
Nej, det har jag inte tänkt klart på, det är tydligt ...

Men så var det det där med Projektet. Fortfarande är inte all ull tvättad. Och en del av den tvättade är fortfarande lite gul. Frågan är om det går att få bort eller jag måste köpa mer? I så fall köper jag färdigtvättad den här gången.

Jag undrar vad jag egentligen vill. Nästa vecka börjar min semester. Kanske jag kan använda hela huvudet till att fundera på det då.
Det konstiga är att de här stickbloggflickorna inspirerar mig till att vilja sy också. Det kanske blir nåt sånt?