lördag, november 21, 2009

Som jag skrev för ett tag sen så har jag inte stickat så mycket i år.
Men jag var konfunderad och nu har jag kommit på att listan inte var riktigt komplett.

Förra helgen skulle det tittas på film här hemma. Att sitta still med händerna en sån gång är inte riktigt min grej så jag paniktittade bland garnerna och hittade ett nystan som jag betsämde mig för att det skulle bli en mössa.
Nu är det en mössa.
Men eftersom detta var ett restgarn måste det ju ha hänt något med resten av garnet. Ja just det!
I somras stickade jag ju klart den här:
Den konstiga bildkompositionen kommer sig av den lilla kaktusen i röda krukan: den blommar!

Dotterns topp var för några år sen tänkt som hennes allra första egenhändigt stickade. Men hur det nu var så kom hon inte riktigt överens med det hele så den blev liggande när hon hunnit en liten bit ovanför resåren.

Mössan känns ungefär som en kalott när man har den på sig. Den blev precis så stor som nystanet räckte till och det var kanske inte riktigt så stort som det hade behövt vara för att bli en "trygg" mössa; nu känns det som att den kommer att blåsa av. Nå, nu finns den. Då kanske den kan användas av någon.

5 kommentarer:

pärlbesatt sa...

Hihi... Nä, örhängena är till nästangrannen, kompisen och f.d nätisen Magda. Hon gjorde mig en superfin halsduk/sjal i silke/alpacka, så det är inte mer än rätt. Iofs har hon också fått ett armband jag la ner sjukt mkt tid på, men hon hade tänkt köpa det o fick det som uppmuntringspresent när hon var supernere...

Men om du tar hål i öronen nån gång får du hojta så kan du få ett par! :)

Bloggblad sa...

Grattis på namnsdagen förresten. en liten namnsdagshatt kanske?

Cecilia N sa...

Pärlbesatt: that will be the day ... Men tack för erbjudandet!

Tack så mycket, Bloggblad. Månne det? Får väl fästa trådarna på den då ...

Christina sa...

Hej Cecilia!

Du gav mig ett sånt kreativt och snillrikt råd i en kommentar på min blogg i tisdags.
Nu har jag gjort ett inlägg om just din kommentar och även följt ditt råd. Stor lycka råder nu på den numera så upplysta stationen :)

Ordverifieringen lyder: pinadog
Men...det är väl tvärtom, eller..?

Cecilia N sa...

Ja det är en underbar känsla. Man vill helt enkelt inte släcka.

(Och om någon undrar om vad vi pratar om, Christina och jag: gå till hennes blogg!)