tisdag, april 16, 2013

Det är tur ...

att det inte är någon överhängande brådska med att få garn av det mörkblå fluffet som jag spontaninhandlade tidigare i år.
För ikväll är första gången på jättemånga veckor som jag tar mig an det igen. Det går inte fort. Och det är som det ska. Tror jag. De allra allra flesta grammen är fortfarande fluff men jag tycker jag lindar på och lindar på på sländan.
Jag försöker spinna så tunt jag kan. Eller. Just nu har jag istället övergått till att försöka dra ut tråd med lite snodd ur fluffet. Det är som att dra i ett segt tuggummi, när det är i den där konsistensen att det fastnar ta mig sjutton precis överallt. Hjärnblödningsframkallande när det gäller tuggummi (i alla fall i kombination med fluff som inte ska kletas ner) men ganska njutningsfullt när det är fluff. Det blir rätt så tunt det med, men det blir mer ludd runt tråden än när jag strikt dragit ut några strån och låtit dem få snodd.

Dessvärre är det inte fotograferbart pga okamera och oljus.

2 kommentarer:

Karin sa...

Visualiserar allt vad jag orkar och det blir lite som när man försöker städa bort kraftiga spindelvävar, fast vacker blå...

Cecilia N sa...

Ja det är kolossalt mörkt natthimmelblå. Och inte lika skört som gammalt spindelväv. Jag fattar fortfarande inte hur spindelväv kan vara förlagan för kevlar. Det är ju så ... skört.