äntligen på bild

Här är då vinterns jubilar med sin kofta. Hade givaren och tänkaren tänkt lite längre så hade hon inte gjort en så tajt modell då jubilaren inte är så förtjust i tajta kläder. Men den går ju att ha uppknäppt också.

WWKIP-day

Idag är det tydligen World hugging day, vilket gjorde att jag
a) fick en kram av dottern
b) började fundera: när är det WorldWide Knit In Public day?


Hittills är Storvreta det nordligaste arrangemanget.
Månne det händer nåt här i stan eller den bredvid?
Månne man måste agera själv?

Viktiga saker att ta ställning till.

PS. Jag hittade inte någonstans på officiella hemsidan något stoppdatum på när man senast måste anmäla sin träff dit. Någon som vet?
Men så dumt! Det står 14 juni på knappen! Och det lär ju vara på lördagen! som är den 13:e ...

Lite har hänt

... även på stickfronten. Hurra.

Det här är alltså det jag stickar till min kompis. Flätan i mitten är "min", formen är från White Lies Design, men sprundet i sidan är önskat från uppdragsgivaren. Likaså den kommande v-ringningen.

Men nu står det still igen för jag är osäker på om "short row"-varven vid bysten är tillräckliga. Dock är hon på semester så jag får sjå mig tills hon kommer hem och förbi innan jag vet.

Jag får väl göra mina åtaganden inom studierna istället ...

Man kan ju undra varför hon har en blogg om hon aldrig skriver i den ...
Jag förstår såna funderingar.
Men dessvärre är stickningen på samma nivå som bloggskrivandet: ganska noll.
Skola och bloggläsande och annat upptar min tid och ger mig så mycket nu att stickningen får stå tillbaka.

Det finns en stickning på gång, ett beställningsarbete. Men det går inte fort fram. Kanske är det så att jag vill sitta ner i lugn och ro så att det blir så fantastiskt bra som jag vill som gör att jag inte sätter mig ner.
Eller så är det någon inbillad prestationsångest.

Men jo, jag lever alltså fortfarande.

Jorå, jag lever

Men irlet har varit fullt av tenta, kursstart och sjuka sen sist.
Så inget nytt under sticksolen.


















Men jag kan iaf presentera de tovade vantarna som dottern fick före nyår. Jag insåg att ett par tjocka yllevantar jag stickat tidigare rymdes gott i så jag har stoppat i dem istället för att sticka ett par tunna vantar till insidan.
Dottern tycker de är otympliga så här, men jag lånade dem idag när det var kallt och trivdes bra. (Mina OS-vantar var lite dragiga igårkväll så jag tänkte kolla de här idag.)


När jag var in på Johannas blogg för ett tag sen så upptäckte jag en skillnad på hennes spinnrock och min (förutom att hennes var sprillny alltså):
Vi har krokarna på olika sidor.

Jag vet inte om det gör någon skillnad på något sätt. Men jag anar att det gör det. Kan någon klara ut begreppen för mig?

Årsredovisning 2008

1. Roligaste stickprojekt.














Den spetsstickade koftan som består av tre olika modeller som sammansmälts. Att dessutom göra den som present i lönndom till en av mina bästa vänner och att få se den på henne var inte något som gjorde det tråkigare. Och så knapparna ...


2. Tråkigaste stickprojekt
... är ett virkprojekt: solhatten. När man ska virka ett galler på rundvirkning så blir det alltid en ruta mer i gallret för varje varv för mig, och det ska det verkligen inte bli. Någon listig som kan förklara hur detta undviks är mer än välkommen att förklara.


3. Största garnhändelse
Störst mängdmässigt måste vara inköpet av Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri.
Men att hitta garnet som jag fantiserat om till svågerns tröja var inte helt fel heller.
En tredje kandidat till detta pris: det gröna Evitagarnet som kd hade som gjorde att min gröna topp äntligen tog sig från UFO-stadiet till WIP-stadiet.


4. Årets bästa läsupplevelse
Utgår, då jag inte läst något stickrelaterat i år, förutom bloggar då.
Fast … spinnböckerna jag lånade på biblioteket kanske kan räknas?


5. Årets tema med variationer
Spets i lila! En sjal till dotterns studentbal, en kofta till min vän som fyllde jämnt och en basker till en annan god vän i julklapp.


6. Det klurigaste
I betydelsen mest betydelsebärande: liturgiska halvvantarna.


7. Årets "Äntligen!"
Det borde kunna vara den gröna toppen som faktiskt blev klar efter några år som UFO som vill bli WIP.


8. Årets "Det SKA gå!"
Uddkanten runt Print o' the wave stole. Dessvärre gick det inte.


9. Årets snopnaste.
Se punkt 8. Eller kanske det är att min älskade blå sjal försvann på bussen?


10. Årets träff
Att springa på Fröken C under helt andra omständigheter och så visar det sig att hon är stickbloggare!


11. 2009 års planerade stickprojekt
Kompisens topp i grönt garn med tweedprickar i pastell.

Svågerns flättröja.

Innervantar till dottern.


12. Angående planerade projekt inför 2008: revision

Jag har faktiskt inte planerat mer än att jag ska försöka göra en vacker sjal till min dotter som tar studenten i vår.
Klar. Använd. Beundrad.

Sen måste jag ju göra något av alla KoolAidfärgerna som Lotten köpte till mig. Men jag anar att det är klokt att vänta tills man kan blaska ute.
Kvarstår till nästa sommar.

Nånting som lämpar sig för drygt ett kilo grönt ryagarn. Kanske är det inte ett stickprojekt, men dock ett garnprojekt.
Just nu tullar jag på detta förråd med dotterns tovade stickade vantar.

Sen är det väl OS i Kina i sommar? Då måste jag tänka ut nåt finurligt ju!
Jättefinurligt, hördu. Jag började på ett par latvian mittens och upptäckte efter ett tag att det var samma mönster som jag tidigare gjort. Inte speciellt genomtänkt och allt slutade som för Kallur.

Kvar från 2007 års planering är:

antracitswagger (på stickorna)
Klar. Flitigt använd.

tvåändsstickade halvvantar
Klara. Nu färdigställs par nr 2 för att få till beskrivningen som sen ska "släppas".

något från Knitting nature..
ähum ... fortfarande ogjort.


13. Sandi på Knitting Daily ville att vi skulle vara Fearless Knitters i år. Har jag varit det?
Tja. Knitter och knitter. Men jag har i alla fall gett mig på att försöka färdigställa eget garn. Man kan inte vara räddhågsen när man får hem kilovis med ull. Däremot går pulsen upp oroväckande högt när jag försöker spinna på spinnrocken. Så för allas bästa står den still ett tag till. Jag behöver en privat spinnpedagog! (Men livet i övrigt menar nog att det kan vänta tills i slutet av nästa sommar. Före det borde jag ägna mig åt mina borden.)

Ojdå.

Jag har missat att berätta historien om den blå sjalen.
















Det var en gång en stickad sjal som var mycket omtyckt av sin ägare som också gjort den. I flera år värmde den henne. Hon var så glad för den var stor nog att kunna viras runt huvudet istället för mössa och halsduk. Eller så kunde den läggas mot ryggen, man kunde sedan korsa den över bröstet och knyta ihop på ryggen. Inte så vackert, men varmt och skönt när man sitter hema och pluggar.

Antagligen var det en ganska varm dag då sjalen hade fått följa med och åka buss en längre tur. För hon tänkte inte på att ta den på sig när hon klev av. Hon trodde kanske att hon hade den i väskan.
Men senare, när vädret verkligen krävde att hon hade sjalen så insåg hon att nej, den var inte i väskan. Och ingen annanstans heller. Jo, någonstans fanns den nog, men inte hemma.

Hon ringde till bussgaraget för att höra om de hade hittat den, men ännu har de inte ringt tillbaka. Eftersom en borttappad tröjärm förra året återfanns i Haparanda (som ligger åt alldeles fel håll) tänkte hon att de kanske hade hittat den någon annanstans längs busstraden. Ett mejl skickades, men kanske till fel person. Tyst har det varit i alla fall.

Vad gör en stackars stickare som fryser om huvud och hals då?
Jo, en ny, en ersättare.



Men inte blev den så stor som den förra. Dels för att det nog inte fanns så mycket garn den här gången. Dels för att det här superwashgarnet inte alls är intresserat av blockning. Bara man går ut i rådimman eller regnet en gång så krullar den ihop sig och blir alldeles oblockad.
Den går inte att ha på huvudet och den räcker inte att knyta om kroppen.

(Ett litet kuriosa i sammanhanget är att detta melerade garn var inblandat i den borttappade och återfunna ärmen förra året.)