Ojdå.

Jag har missat att berätta historien om den blå sjalen.
















Det var en gång en stickad sjal som var mycket omtyckt av sin ägare som också gjort den. I flera år värmde den henne. Hon var så glad för den var stor nog att kunna viras runt huvudet istället för mössa och halsduk. Eller så kunde den läggas mot ryggen, man kunde sedan korsa den över bröstet och knyta ihop på ryggen. Inte så vackert, men varmt och skönt när man sitter hema och pluggar.

Antagligen var det en ganska varm dag då sjalen hade fått följa med och åka buss en längre tur. För hon tänkte inte på att ta den på sig när hon klev av. Hon trodde kanske att hon hade den i väskan.
Men senare, när vädret verkligen krävde att hon hade sjalen så insåg hon att nej, den var inte i väskan. Och ingen annanstans heller. Jo, någonstans fanns den nog, men inte hemma.

Hon ringde till bussgaraget för att höra om de hade hittat den, men ännu har de inte ringt tillbaka. Eftersom en borttappad tröjärm förra året återfanns i Haparanda (som ligger åt alldeles fel håll) tänkte hon att de kanske hade hittat den någon annanstans längs busstraden. Ett mejl skickades, men kanske till fel person. Tyst har det varit i alla fall.

Vad gör en stackars stickare som fryser om huvud och hals då?
Jo, en ny, en ersättare.



Men inte blev den så stor som den förra. Dels för att det nog inte fanns så mycket garn den här gången. Dels för att det här superwashgarnet inte alls är intresserat av blockning. Bara man går ut i rådimman eller regnet en gång så krullar den ihop sig och blir alldeles oblockad.
Den går inte att ha på huvudet och den räcker inte att knyta om kroppen.

(Ett litet kuriosa i sammanhanget är att detta melerade garn var inblandat i den borttappade och återfunna ärmen förra året.)