The Power of We

(In English below.)
I augusti när årets tema kungjordes funderade jag på hur man översätter "The Power of We" till svenska.
Med gemensamma krafter? Vad vi kan åstadkomma tillsammans?
Och eftersom det här är en stickblogg så vill jag ju tänka i sticktermer. (Eller, det kanske snarare är en garnblogg numera som både innefattar stickning och spinning.)

Men vad finns det för gemensamma garnkrafter som förändrar världen? (För världsförändrande är det väl tanken att det ska handla om?)
Det finns gemenskapstickningar: flera som stickar på samma projekt. T ex landhöjningsprojektet. Men jag vet inte riktigt hur det förbättrar världen.
Förra sommaren stickade väldigt många babymössor till Panzisjukhuset i Kongo, så även jag. Med de mössorna, koftorna och filtarna förhindrar vi inte att kvinnor våldtas, det är sant, men på nåt sätt så visar vi att de är sedda och att det finns en omsorg.

Nu senast i september använde många gemensamma krafter till förmån för Hadille, den lilla flickan som övergivits av sin mamma och hittills vuxit upp i en fosterfamilj. Hon hotades av utvisning till ett barnhem för att Migrationsverket ansåg att det skulle vara lättare för att hon skulle förenas med sin, fortfarande försvunna, biologiska mor på det viset. Det var inte så vältänkt utifrån Barnkonventionens perspektiv, men nu ska det inte bli så.
Det har inte så mycket med garn att göra, men en hel del med "Med gemensamma krafter", och en hel del med internet. Åtminstone blev jag uppmärksammad på saken via nätbekanta.

**************
When I read the theme of the Blog Action Day this year I thought about its translation to Swedish (and now I translate back to English): by united effort; what we can achieve together.
Because this is a knitters blog I want to relate this to knitting. (Well, maybe it is a yarn blog nowadays due to the fact that I spin as well.)

Is there any united yarnpower that changes the world? (I guess worldchanging is the Blog Action context.)

There are knittings-in-common, many persons knit the same object. Like the project Isostasy. But I am not sure about the impact for a better world.
Last summer I was involved in a charity knitting for the benefit of the Panzi hospital in Kongo. I knitted baby hats for newborn babies. This hospital helps raped women who become pregnant. Our hats, sweaters, blankets for the babies will not cease the raping. But maybe they can comfort a little.

A no-yarn-action is what happened in Sweden this September. A two year old girl lives with a family in Sweden, only talking Swedish. She is abandoned since she was born and her parents are from another country with a completely other language. But no one knows where they are. The authorities thougt it was right to deport the child to the country where the mother is a citizen to live in an orphanage. Many didn't like that decisison referring to the UNCRC and namelists were made on internet.
The authorities had to make a new decision.
No yarn, but a lot of Power of We and internet.

Blog Action Day 2012

Nu har det kungjorts, årets blogactiondaytema. I år handlar det om The Power of We.
Det borde väl bli nåt i stil med "med gemensamma krafter" eller "vad vi kan åstadkomma tillsammans".

Så! Hem och fundera! Och så publicerar du 15 oktober.

Och så registrera din blogg.

Blog Action Day, om mat, about food

(In English below.)

Eftersom det här är en stickblogg kommer jag att ha en vinkling från sticknings sida om mat.
Stickning sker med nån sorts garn. Det finns många olika sorters garn, av många olika material. Ett av mina favoritmaterial, ja det mest älskade, är ull.
Ull kommer från får.
Får går ute i hagar och äter gräs och sly och löv och "allt sånt grönt" som de når. Det gör inget att marken i hagen är så stenig att man inte kan köra ner en plog utan att slå sönder den. Marken producerar ändå. I och med att de håller sly borta så håller de landskapet öppet. De är så nätta att de inte sliter så hårt på marken som större djur. De behöver inte heller lika mycket näring per djur och dag som ett större djur.

Förutom att få ull från får kan man få ost och kött och skinn. Man får alltså både slöjdmaterial och mat.

Angoragetter antar jag inte bara ger en bra ull utan även getost, även om de kanske inte är avlade på just mjölkproduktionsegenskaper.

Alpacka är ett annat djur som ger ull och som sliter måttligt på marken, då de har trampdynor istället för hårda klövar. Men jag vet inte om de ger något ätbart.

På senare år har man hittat på nya material. T ex kan man, håll i er, spinna garn av mjölk! Riktigt hur man behandlar mjölk för att få fibrer av den vet jag inte, men det låter inte så där väldans enkelt.
Det jag reagerar mest på är att man gör slöjdmaterial av mat. Hallå! Det finns folk i världen som väldigt mycket hellre skulle ha mjölk i sina magar än runt om. Och jag är dessutom övertygad om att de inte ens skulle få mjölken runt just sina magar. Den skulle hamna runt våra.

Man kan även fundera kring bomullsodlingar. Skulle man kunna ha odlat mat där? Tillsammans kan jag tro att det inte fungerar då de flesta bomullsodlingar är hårt besprutade med allehanda ämnen. Det kanske rent av märks i grundvattnet?

Och hur är det med de syntetiska materialen? Stör de matproduktionen?

In English:
This is a blog about knitting, so I will look at the issue food from that angle.
When you knit you use some sort of yarn. There are different kinds of yarn, of different materials.One of my favorites is wool, well, the most preferred. Wool grows on sheep. Sheep graze outdoors: grass, brushwood, leaves and "anything green" they can get to. A lot of stone in the ground so you can't plough is no problem, the land produces anway.
Brushwood away means a nice pastorale landscape. That is nice and very popular, at least in Sweden. They are so dainty so they make almost no harm to the ground, compared to heavier animals. Also, they don't need that amount of food per head and day.

In addition to wool, you can get cheese, meat and leather from the sheep. So you get both craft material and food.

Mohair goat, I guess, produce cheese besides nice "wool", even though you don't breed for the milk amount.

Alpacka produces wool and they have pads instead of cloven hooves. So they also walk without harming the ground. But I don't know if you eat them.

In recent years new materials are invented. For example there is yarn spun of milk! I'm not sure how you treat the milk to get the fibres but I don't think it seems very easy.
I am upset about doing this to high quality food just because you can. There are thousands of people who would like to have the milk in their bellys instead of wrapped around. (And I am pretty sure the milk yarn item will be wrapped someone else anyway.)

One can also think about cotton fields. Should it be possible to grow food there? I think no. The cotton is heavily sprayed and that wouldn't be healthy for the food. Maybe it is also so that chemicals goes from the cotton fields to the ground water?

How about the synthetic fibres? Do they disturb the production of food?

Blog action day

Den 16 oktober är det Blog Action Day igen.

I år handlar det om mat.

Undrar hur man kan få ihop det med stickning ...
Jo, det blir nog inte så svårt ...

Blog Action Day

... är det inte riktigt än, men snart. Fredagen 15 oktober ska man skriva om vatten.

Jag vet inte om jag ska vara med i år. Jag måste egentligen tänka på en massa andra saker så det där med efterforskning om hur vatten och stickning förhåller sig får nog stå tillbaka. ... kanske ...

Om fem dagar ...

Då är det Blog Action Day. I år ska vi skriva om klimatförändringar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska koppla det till just stickning ...
Men medan jag funderar på det (och om jag ska anmäla mig) så kan ni få fundera på samma sak: "Vad har jag att säga om klimatförändringarna?".

Blog Action Day. Fattigdom. Poverty.

(In English below.)
På vilket sätt berör fattigdom och stickning varandra?
Det beror på vilken tidsepok och vilken geografisk utkikspunkt man har.

Förr i tiden, här i Sverige, kunde nog alla (kvinnor) sticka. Man stickade så fort man hade händerna fria från annat arbete. När man gick kunde man sticka, det var inte allt arbete som kunde utföras då. Man köpte inte strumpor, mössor, vantar, tröjor, man gjorde dem själva. Det var enda sättet att få tag på dem.

Vantar stickade i mönster från Märta-Stinas fälltäcken. Bilden hämtad från Solveigs vantar.

Möjligen att man köpte av grannar och andra i sin närhet. Märta-Stina Abrahamsdotter i Anundsjö socken (1825-1903) stickade åt andra. Det var hennes sätt att hålla svälten borta. Kanske att hon hade glömts bort vid det här laget om hon inte stickat fälltäcken i sin egen teknik och sina egna färgmönster. Fälltäcken vävdes i vanliga fall, men hon hade inte plats för någon vävstol i sin stuga så hon satt på bordet och stickade med egenskurna stickor av rönn istället.

Bohusstickning var från början ett nödhjälpsprojekt där kvinnorna i Bohuslän gavs möjlighet att hjälpa till med familjens försörjning när sten- och fiskeindustrin gick sämre på 1930-talet. 1939 bildades Föreningen Bohus Stickning och det producerades vackra tröjor som såldes dyrt på exklusiva butiker i storstäder. Som mest var det nära 900 stickerskor anslutna.
Bilden kommer från Solsilke

Handstickat tar sig en tur i anseendekurvan: från självklart/nödvändigt, till exklusivt, till förslösad kvinnokraft och är nu en hobby. Det lönar sig inte att sticka själv om man ser till inköpspriset på maskinstickat och trikå.

När Baltikum öppnades kunde man köpa handstickade plagg för en spottstyver. Spetsstickade sjalar från Haapsalu till exempel. Nu lär visst priserna vara högre. Hoppas det märks ända till stickerskorna.

Kan man använda sig av sin stickning för att försörja sig nuförtiden? Nej, inte om man inte blir en duktig designer som kan producera mönster, beskrivningar, tekniker, skriva böcker och hålla work shops för hobbystickare.

Jag räknade nån gång på vad en tämligen enkel rätstickad sjal skulle kunna kosta, eller en kofta, stickad efter färdiguträknad beskrivning. De priserna betalar ingen, och då utgick jag ändå bara från timlön utan sociala avgifter. (Ja, och så material då.)
Samtidigt funderar jag på alla exklusiva garner från hela världen. Kan man verkligen inte göra vackra mjuka garner här hemma? Måste det vara märkeshysteri även i garnbranschen? Ibland verkar man behöva vara rik för att kunna ha råd att sticka. (Och nej, jag avskyr acryl.)

Kanske är det ändå en rikedom att kunna sticka. Att kunna kombinera ihop material och modell eller någon annans beskrivning till ett plagg som är unikt. Fattigdomen nu ligger i att så få tror sig om att kunna. Stickningen har inte så stor plats i skolslöjden.

Vem vet, kanske blir stickningen lika ”konstig” som kardning och spinning är för min generation nu. Sånt som görs nån annanstans på nån fabrik nånstans.
Eller som hemstickning för att hålla fattigdomen stången i ett avlägset land.
 
Exclusively for today, the blog action day: I translate to English.
In what way are poverty and knitting connected?
I think it depends on what era or what geographical area you study.

Some hundred years ago I think every woman in Sweden knew how to knit. You knitted as soon other doings didn’t occupy your hands. You could even walk and knit, not everything has that quality. You didn’t buy hats, mittens, scarves, sweaters, you produced them yourself. That is how you got them.

Or maybe you could buy from someone else in the neighbourhood. Märta-Stina Abrahamsdotter lived in Anundsjö parish 1825-1903. (That is in the northern area of Sweden, close to Örnsköldsvik) She knitted for others to keep away starvation. If she hadn’t done that in her own particular design and technique she probably would be forgotten nowadays. Instead she is represented at the local museum and has inspired designers of today. She knitted big works that normally were woven, but she couldn’t have a loom in her small cottage. So she sat on the table and knitted with pins she made herself out of rowan.

Bohus knitting was an aid project when the men couldn’t support their families on their own in the north area of the Swedish west coast in the 1930’s. Very nice sweaters were crafted in the homes and were sold in boutiques rather expensively. At most almost 900 knitters were involved.

Hand knitting evolves from necessary to exclusive to a waste of time and power and now to hobby. During the last century we came so well off that we can well afford to buy knitted items, especially if they are knitted by machine or abroad. There are no economical reasons to knit yourself.

When the Baltic States were available for tourists the souvenirs often were nice hand knitted items, specially lace shawls from Haapsalu. And it was cheap! Now the prices are adjusted and I hope it comes all the way to the knitters.

Can you make a living on knitting nowadays? Hardly if you are not a famous designer making new models, writing books and having work shops with hobby knitters.

I once calculated the price for a simple shawl and for a cardigan and I realized no one would buy for that price (using a common hour wage and the material costs).
I also think about all the exclusive yarns from all over the world. Do we need to import yarn? Couldn’t we do neat soft yarns in Sweden? Are the brands so important? Sometimes I think you need to be well off to afford to knit. (I hate acrylics!)

In the same time: it is a richness to have the ability to make your own knitted item, to know how to combine material and technique to get a sweater unique to all others. The poverty nowadays is that so many doesn’t see themselves able to knit. Knitting is not a big thing in the handicraft subject in school.

Who knows, knitting might be as peculiar in the future as carding and spinning is for my generation, those things that were common knowledge for not so many generations ago. Knitting might be something that is done somehow on a plant somewhere, or something done in homes in a foreign world to keep starvation away.


(Edit: jag märkte den här bloggen med Blog Action-länk, men naturligtvis var det 2008 års tema på den länken. Då. Tyvärr blev det inget inlägg 2009.)

Ni kommer väl ihåg ...

att det är Blog Action Day på onsdag?

Iår är temat fattigdom.

Miljöblogg

I somras sa maken att egentligen är det inte riktigt klokt. En och en halv timme i veckan går han runt på vår (kraftigt lutande) tomt med ett sånt här åbäke och låter och luktar illa och kostar pengar. När vi flyttade hit hade vi med oss vår handjagare från vår förra, totalt platta, tomt, men när den gav upp så förebrådde jag inte maken för att han inte vill ha en handjagare till. Större och, som sagt, mer lutande tomt.
Nu i somras var han mer inne på att skaffa får.

Såna här kanske?
Inte mig emot. Gräsklippning med inbyggd gödsling, dessutom med bonuseffekten "gratis garn".

Dessvärre lär miljökontoret ha något att invända antar jag, får inom stadsplanen.
För att inte tala om den vilda jakthunden. Månne man behöver en border collie?

På måndag!

Då är det Blog Action Day.

Enligt någon sorts kommitté ska våra bloggar då på något sätt försöka innehålla något miljörelaterat.

Så nu go'vänner får vi försöka tänka ut nåt sätt att få detta att fungera.


För övrigt är strax swaggerns bakstycke klart. Och måtten är fådda.