Väldans obloggande

Av obloggbara anledningar har det inte blivit så mycket bloggande på sistone. Irlet har kört hårt med mig. Men lite stickning har jag hunnit snika in här och var.
Jag insåg att min låda med raggi-rester höll på att svämma över och att sannolikheten att alla rester kommer att gå ett sådant öde till mötes som det här garnet gjorde är ganska liten. Så då kom jag på att jag kunde "välgörenhetssticka" småplagg. Det finns alltså inga specifika barn som ska få de här vantarna (som är så där riktigt grodgröna, vilket är svårt att fånga på bild) eller de här sockorna.

De rödspräckliga sockorna (som alltså stickas en och en) är av modellen "finska tågsockor" men stickade i alldeles för tjockt garn jämfört med beskrivningen. Här använder jag 4mm-stickor istället för 2½-or. Så det mesta vad gäller antal maskor och antal varv är modifierat. Jag träffade en baby mitt i processen och skaftet verkade räcka långt upp på benen, men vara lagom i vidd. Nåja. Antingen så blir de användbara, eller så blir de inte det.

När jag kom så här långt på hälen så for jag ut och reste i en mörk bil. Då behövdes en mer automatisk stickning och så började jag på de med blåspräckligt skaft. Där blir det istället en "tumhäl". Storleken är höftad med hjälp av en småbarnsmammas ögonmått.

 

Så nu har jag snart två halva sockpar som ska kompletteras.

 

Jag har fått löfte om 1 kg maskinkardad gotlandsull snart. Jag anar att det betyder att jag borde öva mig på gotlandsullspinning så det inte blir snöre av alltihop. Jag fick en bild av en 1r1a-stickad fluffig halsduk i huvudet och riktigt sånt garn brukar det inte komma ur mina rockar. Men vänster tumme surar idag. Antagligen betyder det varken datorknattrande eller stickande. Kanske inte heller spinnande. Håhåjaja, vad gör man då?

 

Det kompletterande garnet till födelsedagsgarnsmössan är färdigt. Det borde räcka, tycker jag.

Den blå mössan har gått och gömt sig nånstans och vill inte vara med på bild. Den ofästade tråden är fortfarande ofäst.

händer ... och ull ... och färg

Mina händer och jag är inte riktigt överens om vad vi ska hitta på. Jag vill spinna och sticka och surfa och skriva på datorn och rida, men de vill inte så gärna alltid.
Idag var vi iväg till arbetsterapeuten för att ha ett samtal om saken. Hon tyckte att jag skulle tänka på att kudda upp under armbågarna när jag stickar, sätta datorns tangentbord långt in på skrivbordet så att armbågarna också får stöd. (Och inte bara halva underarmarna med en bordskant som trycker mitt på underarmarna.)
Hon tyckte också att jag skulle variera mig ofta och inte sitta timmavis med liknande rörelser och inte gå från den ena statiska rörelsen till nästa ...
Det är också en god idé att ha vetevärmare. Det har jag ingen men det borde väl gå att sy sig. (Sy har jag nämligen funderat över under de här senaste veckorna. Det är väl inte lika jobbigt för händerna, säg?)

Så nu har jag hittat på att jag inte ska göra mer kammade ulltussar för att spinna med. Jo, de som jag redan har färgat ska väl få bli klara, men jag ska inte fortsätta med den metoden. Och jag ska bara kamma några enstaka tussar på raken, sluta långt före händerna protesterar.

Därför har jag nu dragit igång operation tvätta vitull och beta den för att sen karda och spinna. Jag tror nämligen att kardningen är något mindre slitsam än kamma ulltussar.

Tvättningen har skett i diskhon och sen har jag betat sisådär 25 g ull i taget i min "nya" ullkastrull inköpt på auktionsverket. För att få liiite ekonomi i det har jag återanvänt nästan samma vatten vid betningarna, men fyllt på inte bara med kallvatten (=snö) för att få ner temperaturen till nästa sats utan också med alun.

Häromdagen läste jag nånstans på nätet nämligen att om man först betar garnet och sköljer ur överskottet så kan man vara mer säker på att färgen fastnar i garnet med hjälp av betningen. Har man i betning samtidigt som man färgar kan färgen fastna i betningen - utanför garnet, i vätskan. Och det är ju synnerligen onödigt. Jag har inte riktigt tänkt klart om det där med färgningen, om jag ska färga ull innan jag kardar, eller om jag ska färga färdigt garn. Om jag bestämmer mig för att färga färdigt garn är det ju egentligen onödigt att beta ullen. Det är större risk att ull tovar sig än att garn gör det när man värmer. (Så därför kan man stoppa i mer garn per liter vatten än ull vilket ju är mer energiekonomiskt.)

Jag har påbörjat ett pyttelitet experiment också. Två teskedar gullavsfärgbad plus nästan en deciliter vatten har stängts in i en liten burk tillsammans med en liten betad ulltuss. Burken står nu i ett fönster. Den som lever får se om det händer nåt. Jag tycker det låter så intressant med långtidsburkfärgning i solvärme, så det här får bli mitt första "alster". Det kanske inte alls är tillämpligt på mina breddgrader utan en sak för de som bor långt söderut (söder om Sverige tänker jag då), men det får jag ju inte veta utan att försöka.

Snygg sjal

Nån som minns att jag en gång i tiden köpte ett solgult garn på kon som jag skulle sticka en sjal av? The Ultimate Shawl, så att säga. Det ultimata sjalmönstret tycker jag mig ha hittat lite nu och då, men jag har aldrig kommit till skott. Nu är jag där igen:

http://www.knitty.com/ISSUEwbis11/PATToceanspray.php

Det tråkiga är att mina händer inte alls tycker att jag ska "hålla på" just nu. Surfa är också sånt som känns.

Håll alla tummar (ni som kan ... :-\) att jag åtminstone kan avsluta sånt jag påbörjat.

Gotlandsull!

Nu har jag testat att spinna:
kardad
"kammad" tuss från roten
"kammad" tuss från toppen
"kammad" tuss från vecket.
Alltihop på den bruna rocken och sedan tvinnat tvåtrådigt.

Kardad var nog lättast. Den lilla provhärvan blev balanserad efter tvätt.
Idag härvade jag tuss från roten och det var inte klokt vad den var översnodd! Jag dängde den inte "hela dan" men ordinärt många gånger och den är fortfarande vriden.
Eftersom jag har flera prov igång samtidigt så väntar de andra på härvning och tvätt. Det är svårt att sätta lappar på våta härvor.

Från toppen var svår att spinna såtillvida att ulltussen knörvlade ihop sig till ett kaos bakom bakre handen. Så hur mycket som de facto blev från toppen kan säkert diskuteras.

Det visade sig att jag hade gått lite hårdhänt fram när jag tvättade tussarna. Det blev lätt filtat. Det gjorde att det var rätt "tungt" att "kamma" (med yttersta delen av kardan). Men jag har långt hår själv och är van att trassla ut i all oändlighet så det var inte så konstigt, bara tidsödande. Och jag tror det har tagit på min vänstertumme/-handled.

Men det kan ha varit spinnandet också. Det var lätt att få upp snodden i tussen när jag spann från ändarna så jag fick knipa ordentligt med tummen då.

När jag har tvättat och dängt och torkat alla härvorna ska de dokumenteras här och sen ska jag provsticka små lapppar för att se om det blev någon skillnad och i så fall vilken.

Men ullen då?
Ja man kan bli knäsvag för mindre. Ett sånt silkigt moln som blir när det är kammat eller kardat går inte att beskriva.
Att sådan ull kastas bort i stora berg är skandal!

Nån som har nån idé om hur man ska kunna lansera ullen så den slutar vara "värdelös" för lammbönderna?
Mina spinnkompisar köper ulltops av diverse olika engelska raser och merino och silke i olika blandningar eller rena. Visst blir jag nyfiken på vad de talar om, men varför gå över ån efter vatten?
Vi är mer än 250 medlemmar i "Spinning in Sweden"-gruppen på ravelry. Sen finns det fler grupper, men eftersom man kan vara med i flera grupper kan man inte bara summera antalet i de olika grupperna.
Sen finns det säkert folk utomlands som kan vara lika nyfikna på gotlandsull som folk här är nyfikna på merino.

Och alla de som stickar utan att spinna. De behöver ju också få reda på att man inte behöver köpa merinoull från får som kanske har problem med läskig fluga som gör att man skär i deras skinkor. (Riktigt hur och varför har jag inte fattat, men det finns ett samband. Sök på mulesing) Det finns ljuvligt garn att få härifrån!

Tycker om?

Vad tycker man allra mest om när man har ont i tummarna av mycket stickande? Att hitta ett fel som man inte kan rädda från nuvarande nivå utan måste repa upp ett antal varv à 195 maskor? Nä, skulle inte tro det ...

Nå. Snart är det gjort och så är det "bara" att ta igen de där varven, och vidare.
På den här bilden tycker jag att färgen stämmer ganska bra överens med irl-färgen. På min dator iaf.

(Uppdaterat: grymtade dock förtjust när jag insåg att de sista fyra varven var onödiga att repa upp. Därifrån gick det att korrigera nedåt.)

framme vid delningen

Idogt stickande ger två resultat: ont i tummen och halv tröja. Skillnaden mellan förra försöket och detta är ungefär som nya mörka jeans och gamla urtvättade. Färgerna är inte alls så kraftiga, men resultatet blir inte alls oävet så här heller. Hade jag inte haft det första att jämföra med hade jag varit mer än nöjd.

En gång scout - alltid scout

På Stickigt hittade jag scoutmärken relaterade till stickning, hämtade på Cast on.

Genast måste jag naturligtvis dit för att se vilka märken jag kvalificerat mig till!



Nåja. Två är ju plural.
Första matematikmärket tror jag inte riktigt att jag kvalar in till, så mycket som jag repar upp. Även om jag gärna använder ekvationer för att lösa klurigheter när jag stickar.
Och märket för uppsökt medicinsk expertis klarar jag inte heller. Jag tror att jag förstått hur tumont hör ihop med stickning och hur det kureras utan läkarinblandning. Dock tror jag att någon bloggare tipsade om antiinflammatorisk salva. Hallå! Är du som skrev om det sjukvårdsutbildad?

Orudis

På jobbet idag insåg jag att jag har ont i vänster tumme. Konstigt va? Jag som stickade nästan en arbetsdag bara på natten. Plus det jag stickade på dagen.

Och imorgon är det världsvida stickaoffentligt-dagen. Då måste jag ju kunna sticka. Annars blir det ju hemskt fånigt.

Så nu är tummarna insmorda i orudis-salva. Nån sorts antiinflammatoriskt smörj. Det är ju väl att sånt finns.
Håll nu era friska tummar för att mina hinner bli fräscha tills imorgon. Månne de läker bättre om jag sover? (Jag kommer då att må bättre av det.)

Godnatt!

Dumma tumme!

Nu tog min vänstra tumme akut slut. Den vill inte vara med och hålla i saker, allra minst en stickning... Blä. Det har hänt tidigare i höst också och jag vet ju att bara jag låter den vila och inte håller i ratten som körskolan rekommenderar och dessutom ligger lite lågt med stickningen så kommer den igång igen.

Men jag vill ju inte!
Nå. Tur att jag var på hästföreläsning istället för på stickcafé under dessa förutsättningarna. Även om jag stickade lite ändå...

Dotterns strumpor maskade jag av igårkväll och nu har jag börjat på ett par till mig. Samma likadan teknik som de förra. Men klok som jag var gjorde jag tåtuttarna på var sina rundstickor och satte sedan över den ena till den andra stickan. Då blir det gjort med lite mer koll än om det bara råkar, som det blev förra gången.

Förra veckan kom Interweave Knits höstnummer i berevlådan. Skönt att enstakanummerköp fungerar bättre än nya prenumerationer. Gillade "ridjackan", men tycker inte om att min rumpa enligt beskrivningen är för stor i förhållande till bystmåttet. Ska klura (gärna med hjälp, tack så mycket!) på hur man gör då.
Nån gång, när tummen fungerar, mina raggsockor är färdiga och mammas kofta är klar, då ska jag sticka en sån i svart.
Eller en garntjänsts swagger fast i svart om jag inte klurar ut det. Den grå har verkligen varit till nytta och överallt får jag komplimanger för den. Men jag anar att rätt vad det är så tittar armbågarna ut...

Karpatertunneltumme finns det nåt som heter. Jag hade för mig att det var något som gravida kunde drabbas av (och så är det inte ställt med mig), men är det det som jag har fått, eller är det nåt annat?

Gud, ge mig tålamod. Nu!