Den svartvita tröjan

Det var en gång en tröja som min mamma hade stickat till sig. Som tonåring älskade jag den och snodde den gärna. Mina klasskompisar var inte lika förtjusta, för jag blev lite elektrisk och gav ifrån mig stötar lite till höger och vänster.
Här har jag på mig den på en promenad med mina morföräldrar.

Enligt beskrivningen skulle det vara mönster på hela framstycket, men mamma hade nöjt sig med att sticka det bara i tre rader mitt fram.

Nåväl. Nånting hände under historiens gång och tröjan försvann. 

Tidigare i år pratade mamma om den och om hur mycket hon saknade den. Stickad nån gång på 60-talet och upphört att existera nån gång … 90-talet eller senare?

Så jag började titta på garner, lite sådär lågintensivt och bara på nätet. 

Och sen åkte jag till Östersund och såg en liten liten garnbutik vid buss-stationen. Jag behövde ju inte köpa något bara för att jag gick in och tittade lite. Väl?

Nej. Det behövde jag ju inte. Men där  fann jag Garnet: borstad alpacka från Sandnes garn. Helt i alpacka utom några procent nylon för att hålla lite ordning på garnet. Alpacka är känt för att kunna hänga ut sig och nylonen är med största sannolikhet tillsatt för att inte det ska ske. Eller i alla fall för att motverka det.

Rätt kulörer och allt.

Jag hade skaffat beskrivningen av min mamma och inhandlade sisådär 800 g garn. Helt galet egentligen för jag har inte ens minnet av att originalet var tungt. Jag tror att de tog i lite i överkant på beskrivningen. 

(Min hela tröjstickning vägde så småningom 325 gram!)

Dessutom upptäckte jag häpet att det som benämndes som storlek 44 i beskrivningen inte på något vis kunde bli godkänt som storlek 44 nuförtiden. Så för att reka lite började jag med ärmarna. Resultatet blev att jag lade på några fler maskor per varv på kroppen. Men ärmarna fungerade så som det var skrivet.

När jag kommit till det här stadiet kom en stor känsla av gammal SAKNAD över mig. Jag visste inte att jag hade saknat tröjan så. Konstig erfarenhet.

Så blev den då klar. Typ idiotsnabbt.  Fast vi var inte överens om hur många varv det går på en raglanminskning. Eller jo, men inte hur många centimeter det innebär om man mäter på ärmar och på framstycke. Så det blev en del justeringar där. Nej, det blev ingen snygg bild det här.

Och så blev den julklapp till mamma. Och hon blev jätteglad.
Hurra!

souvenirer

Ibland köper man en liten pryl som det står "Östersund" på, om man är i Östersund. Eller "Strömstad" om man är i Strömstad. Antagligen är den då också prydd med en räka ...

Det händer kanske inte riktigt lika ofta nuförtiden, det var nog en större åtgång på målade smörknivar, trätallrikar, nyckelringar och askkoppar tidigare under 1900-talet när vi fått en eller annan semestervecka att turista på.

Fast ibland kan det vara kul att köpa nånting från en viss plats ändå.

För ett tag sen var jag i Strömstad och jag förstod på vägen dit det som jag egentligen har vetat om i rätt många år: Min slöjdpåse från när vi gick i trean bör pensioneras.

Från början hade den ju förstås en ljust ärtgrönt snodd också, matchande med broderiet, men den har bytts ut ett flertal gånger under livet.

En gång på en Gotlandsfärja bestämde sig en schäfer på bildäck som vi gick förbi att den behövde attackera påsen. Jag var förstås glad att den nöjde sig med påsen och inte fortsatte till våra då ganska små barn som gick bredvid, men bithålet är onödigt. Fast än så länge har nog inget viktigt tappats ut genom det.

Men slitaget är nu monumentalt även i dragskon.

Så när jag nu var i Strömstad, som inte kan stoltsera med någon lokal garnaffär (LYS på bloggspråk), så tänkte jag istället gynna den söta lilla tygaffären nere på Södra Hamngatan, nära museet, och köpa en bit tyg att sy en ny slöjdpåse av.
Konstruktionen av påsen är att stadkanterna är ovankanten. Det betyder att tyget inte kan vara mönstrat med t ex blommor som växer. För stjälkarna kommer att vara horisontella på den färdiga påsen. Mönstringen måste alltså vara 90-graders-kompatibel.
Jo, det fanns ett tyg fullt med räkor, men jag kände nästan lukten av räkor och bestämde mig för att den inte gick ihop med stickningar. Så istället blev det det här med trådrulleblommor.

Antagligen skulle jag ha slagit till på ett snyggt satinband också, men det fattade jag inte förrän jag hade betalat och då kändes det konstigt att börja om igen.
Så nu ska jag bara hitta symaskinen och någonstans att ställa den.

nostalgi

Interweave knit vill sälja en video om hur man stickar en sån här tröja.
Förutom det roliga annorlunda med knapphålsbandet som fläta så slog minnen från högstadietiden till med full kraft.
Min första tröja, stickad på ... jaa ... stickor 5 eller 6 kan jag tro. Röd med vita och blå ränder på ärmarna. Fast längsmedrandiga så ärmarna stickades längs med också.

Garnet köpte jag och mamma på garnaffären i centrumhuset mittemot polisstationen.
En kompis' mamma fick hjälpa mig med ärmbeskrivningen.
Jag tror tröjan repades upp så småningom för att eventuellt bli något annat, men den blev aldrig något annat.

Nästa tröja blev en kofta i blått med vita krumelurer på ok och längst ner. Krumelurerna kom från en beskrivning, formen på koftan från en annan. Dessvärre var min tvåfärgsstickningsteknik inte riktigt utvecklad så den blev lite stram upptill.
Av någon anledning menade min mor att man skulle sy sömmar på symaskinen. Så så syddes den ihop. Om det även gäller den första minns jag inte. Det blev inte bra kan jag meddela.
Antingen har jag kvar den eller så har jag skänkt bort den till Erikshjälpen.

Den tredje tröjan, om jag inte minns fel, var en arantröja där jag fann beskrivningen i tidningen Vi. Jag har ingen aning om var jag fann garnet, men det var beiget. Huruvida det var akrylfritt minns jag inte heller. Men jag minns att ärmarna stickades uppifrån och ner efter att man tagit upp maskor i ärmhålen. Och jag minns att jag nån gång satt i baksätet i bilen och stickade på en ärm en varm dag på väg till Stockholm.
Hm. Det måste ha varit det första jag stickade på rundsticka.