onsdag, januari 22, 2020

Ba' så där

Det ska vara trivselkväll med lotteri och kakfrossa. Men lådan med raggsocksgarner gapade tom när jag insåg att det bara var några veckor kvar.
Så då blev jag ju tvungen att komma upp med en plan B.
Det blev en sjal i Solkustens tvåtrådiga garn, det som blev över när jag stickat Siri.

Jag ökade fyra maskor på räta varv: två i mitten och två innanför de tre kantmaskorna.
Och så ökade jag fyra maskor på vartannat rätt varv så småningom på de ställena som vinklar överkanten: två vid varje ställe.

Först fristajlade jag ytmönstret, men avslutade med eyelet shawl i tre prickrader och udden.
Jag tvättade den med lavendeltvål och avslutade med en sköljning i balsamvatten. Må den bli mjuk.

Det är ganska skönt att kunna hiva ur sig en sjal lite bara så där.

Men under tiden fick sonens strumpor stå tillbaka. Så nu är jag igång med dem igen. Det är väldigt många maskor i resår 2r, 2a innan skaften når upp till 20 cm på stickor 2½. Men snart så! Det mesta garnet sitter fast i strumporna.

(Och så svängde jag in på Stora Coop och köpte raggsocksgarn till två par i lördags. Trots att vårrean ännu inte hunnit börja.)

fredag, januari 17, 2020

om slutet av december

Liite kul är det att chocka, eller hur?
Inte hade ni väl trott att jag skulle lägga upp ett lyckligt inlägg över vitt pulver i plastpåse? Jag är ju inte den sortens person.

Nä. Bara om det är 1 kg alun för att beta ull/garn.
Tack maken för den fina julklappen.

 Och typ på julafton blev jag klar med de här fina rödrosaorangea tunna strumporna.
De är stickade uppifrån, för ovanlighets skull. (Eller för att det var så svårt att starta i tån bland folk när vi var i Östersund.)
När jag hade stickat hälarna upptäckte jag att de hamnade väldigt långt bak. (Nähä?) Jo, men om jag hade börjat sticka bara runt runt därifrån så hade det blivit väldigt trångt. Så då behövde jag ju göra något. Så jag gjorde förkortade varv från nästan ända mitt fram och två maskor kortare varje gång tills det var lagom. Sen körde jag runt runt.
Garnet Frost köpte jag på LYS:en i skogen.

söndag, januari 05, 2020

Årsberättelse 2019

Det har  kommit in en del syprojekt också i mitt liv. Så jag reviderar mina rubriker till att använda ordet 'projekt' istället för 'stickprojekt'. 

1. Roligaste projekt.
Det kan vara att göra klart Riddari. Nu kan jag steeka.
Att formge det orangea M:et och få till det var också kul.

Om jag även får ta med oavslutade projekt så är skjortprojektet också en självklar kandidat. Både att jag gör en skjorta och att vi gör det tillsammans. Jag känner mig kompetent och det är skön känsla.

2. Tråkigaste projekt.
Det får jag nog säga är de där skjortlagningarna som blev så efterhängsna. En lagning gick upp och den andra skjortan fortsatte att gå sönder på en massa andra ställen.

3. Största garnhändelse.
Det kan vara när jag i höst "bara skulle titta" i en garnaffär och där finner det ultimata garnet för ett önskat projekt.
Det kan också vara när jag hamnade på Coops vårutförsäljning och handlade raggigarner i mängder och i olika tjocklekar.
I mängd är de ungefär likvärdiga.

4. Årets bästa läsupplevelse/poddupplevelse.
Förutom ständiga Nördic knitting så måste jag ju nämna Bernadette Banner på Youtube.
Och eftersom jag läst en bok så får den också komma med: Gör skillnad! (Men köp den hellre hos din lokala bokhandel, för hen behöver ditt stöd för att kunna finnas kvar. Eller överta ett ex, ännu bättre resursmässigt.)

5. Årets tema med variationer.
Åtta par sockor/strumpor konkurrerar väl ut allt annat?

6. Det klurigaste.
Kan kanske vara sybingon. Hur får man in så många rutor som möjligt i så få projekt som möjligt?

7. Årets "Äntligen!"
Kan också vara sybingon. Förväntan inför att årets bricka ska släppas.
Det kan också vara den oväntade glädjen i magen när jag återsåg mammas gamla tröja, nu på mina stickor. Jag visste inte att jag hade saknat den.

8. Årets "Det SKA gå!"
När fram- och bakstycke inte alls var lika långa när det var dags att montera fastän de hade varit det tidigare. Tror jag.

9. Årets snopnaste.
Att det inte blev någon spinnkurs?

Men en snopenhet som gick åt andra hållet, till en oväntad belåtenhet, är den lilla gröna väskan med blixtlås. "Vad ska jag ha den här till?" har övergått till en självklar förvaring av alla sladdar och tillbehör till mobilerna.

10. Årets träff
Det var nog en av de första träffarna inför skjortprojektet. Det fanns kvar lite sommar och vi satt på balkongen och fikade och gick igenom det tjocka häftet med instruktioner för att göra Harrison shirt. En pirrig förväntan som övergick i måttagning och utvecklande av mönsterpapper på golv och bord och ett idogt ritande.

Det kan också vara någon av de gånger jag varit på stickcafé, både i stan och på landet. Tyvärr så stämmer inte tiderna så ofta.

Eller när det äntligen kom några barn och ville spinna i sockenstugan.

11. 2020 års planerade projekt
Vi ska bli klar med skjortorna. Sen ska jag använda min och inse vilka förbättringar jag ska göra inför att jag gör den i ett finare tyg. Jag hoppas att det finns lintyg som är tätare än det som finns i köpeskjortorna. (Tänk en linnedamastduk som hopplöst förstörts av mjukmedel och/eller torktumlande. Fast utan mönstervävningen dårå. Så tät vill jag ha. Tror jag.)

En ny spinnkurs är utauktionerad under Musikhjälpen 2019. Den har nog bättre förutsättningar för att bli av.

Ollen med klimtoket får väl bli av.

Sen hoppas jag att det finns lämpliga projekt för sybingon 2020.

12. Angående planerade projekt inför 2019: revision
Nej, jag har nog faktiskt inga planerade projekt. Mer än att klippa steeken på Riddarin och göra klart den. Klar och nöjd! Och så mycket beröm för den som jag fått. Och imponerade blickar när folk förstått att jag gjort den själv, även när klippningen inte kommit på tal. (Vad är det med folk?)

Och att se vad det blir av mitt lilla klur-projekt som jag håller på med där jag använder det ljusblå garnet jag fick i somras. Det blev en sommartopp med egenpåhittade axlar.

Och så får vi se hur det går med syskonbarnen. Det blev en mörkblå tröja i shetlandsull med ett oranget M på magen. Men systern har inte kommit in med något önskemål.

Sen finns det ett projekt som jag inte vet hur det går med: auktionen till förmånen för Musikhjälpen gav 400 kr, vilket jag är jätteglad för. Men jag har inte fått svar från vinnaren om när spinnkursen ska ske. Det finns en del logistiska hinder, verkar det som. Det blev inget av med det. Logistiken kom i vägen.
Ska vi fortsätta på icke-stick-projekt så har jag en dröm om att sy en skjorta också. På gång!

Kvar från 2018 års planering är:
Høstruta är fortfarande fin. Men nu har jag ju ett annat klimtigt projekt, om än det måste repas upp fullständigt. (Eller i alla fall till strax under halsringningen.)

Att faktiskt ta tag i Fiberprojektet skulle kunna vara nåt. Jag har kammat klart. Och reviderat idén om hur jag ska spinna. Så 2020 ska jag väl göra det ...


13. Sandi på Knitting Daily ville att vi skulle vara Fearless Knitters år 2008. Har jag varit det 2019?
Jag har ju för sjutton steekat!
Och stickat en (i två ex) komplicerad lapp för att laga Minettakoftan under ärmarna.
Sen har jag ju uppgraderat mitt syende.

14. Årets tacksammaste
Kan vara min mamma när hon öppnade min julklapp.

torsdag, december 26, 2019

Den svartvita tröjan

Det var en gång en tröja som min mamma hade stickat till sig. Som tonåring älskade jag den och snodde den gärna. Mina klasskompisar var inte lika förtjusta, för jag blev lite elektrisk och gav ifrån mig stötar lite till höger och vänster.
Här har jag på mig den på en promenad med mina morföräldrar.

Enligt beskrivningen skulle det vara mönster på hela framstycket, men mamma hade nöjt sig med att sticka det bara i tre rader mitt fram.

Nåväl. Nånting hände under historiens gång och tröjan försvann. 
Tidigare i år pratade mamma om den och om hur mycket hon saknade den. Stickad nån gång på 60-talet och upphört att existera nån gång … 90-talet eller senare?

Så jag började titta på garner, lite sådär lågintensivt och bara på nätet. 
Och sen åkte jag till Östersund och såg en liten liten garnbutik vid buss-stationen. Jag behövde ju inte köpa något bara för att jag gick in och tittade lite. Väl?
Nej. Det behövde jag ju inte. Men där  fann jag Garnet: borstad alpacka från Sandnes garn. Helt i alpacka utom några procent nylon för att hålla lite ordning på garnet. Alpacka är känt för att kunna hänga ut sig och nylonen är med största sannolikhet tillsatt för att inte det ska ske. Eller i alla fall för att motverka det.
Rätt kulörer och allt.

Jag hade skaffat beskrivningen av min mamma och inhandlade sisådär 800 g garn. Helt galet egentligen för jag har inte ens minnet av att originalet var tungt. Jag tror att de tog i lite i överkant på beskrivningen. 
(Min hela tröjstickning vägde så småningom 325 gram!)

Dessutom upptäckte jag häpet att det som benämndes som storlek 44 i beskrivningen inte på något vis kunde bli godkänt som storlek 44 nuförtiden. Så för att reka lite började jag med ärmarna. Resultatet blev att jag lade på några fler maskor per varv på kroppen. Men ärmarna fungerade så som det var skrivet.

När jag kommit till det här stadiet kom en stor känsla av gammal SAKNAD över mig. Jag visste inte att jag hade saknat tröjan så. Konstig erfarenhet.


Så blev den då klar. Typ idiotsnabbt.  Fast vi var inte överens om hur många varv det går på en raglanminskning. Eller jo, men inte hur många centimeter det innebär om man mäter på ärmar och på framstycke. Så det blev en del justeringar där. Nej, det blev ingen snygg bild det här.
Och så blev den julklapp till mamma. Och hon blev jätteglad.
Hurra!

tisdag, november 19, 2019

Igång!

Nu har vi då äntligen plockat fram symaskinerna, jag och kompisen.
Det rekommenderades å det varmaste att nåla tätt där det är mycket böj på sömmarna. Bra råd. Jag nålade så att det inte fanns någon chans för tygerna att vecka sig.

Och så sydde jag väldigt sakta. Till och med så sakta att jag handvevade när det var mycket böj i sömmen. Det blev väldigt bra. Jag är såå stolt över mig själv!

En gång blev det lite trassel. Men det var bara en gång.

 Två framstycken med tre våder vardera!
...och ett bakstycke med tre våder klart på lördagen. Detta ska kompletteras med ett dubbelt ok. Men vi slutade på topp och kollade istället längtansfullt i bruksanvisningen inför morgondagen.

Oket syddes på ett sådant sätt att det blev dolda sömmar. Först sydddes det yttre fast. (Och där missade vi först att det skulle vara en mycket tunnare sömsmån, så det fick vi sprätta upp.) Och sen syddes det andra fast. Och med en avancerad kollijoxteknik kom alla sömsmånerna på insidan. Jag skulle aldrig ha lyckats tänka ut det tricket själv och är mycket imponerad. 
Det var inte så avancerat att sy,  men det var avancerat tänkt.

En söm runt halsringningen ska hindra den från att tappa formen.

Sen tog vi oss an ärmsprunden. De var också intressant formade. Eller alldeles vanligt formade. Men jag har aldrig tänkt på hur såna är konstruerade så för mig var det en ny spännande värld. Den sista sömmen där ska vi sy nästa gång, men allt är vikt och nålat och pressat och klart för symaskinen. Vi ansåg att det krävs mer koncentration än vi trodde oss ha så dags.

Istället avslutade vi med att sy rynktrådarna på ärmkullen.
Och sen tittade vi vidare i instruktionerna  och insåg att vi behöver ha en plan för våra sömsmåner för snart ska vi fålla och då måste sömsmånerna vara gjorda.

I nuläget har vi 12 mm breda sömsmåner som inte är sicksackade. Vi gladde oss åt att vi inte sicksackat från början, så som man fick  göra i slöjden, för det hade nog varit svårt att få till de böjda sömmarna om en sicksack hade surat och inte låtit tyget vara så elastiskt som det ju i någon mån är.

Men hur ska vi göra?
Vi har lite förslag som vi gärna tar emot synpunkter på.

 Originalsömsmån
 Den ena klipps ner till typ halva bredden. Den andra viks runt och sys fast (för hand) i tyget bredvid sömmen som håller ihop tygstyckena.
Det blir platt och det blir som Bernadette Banner gör.(Ja, hon är idol i den här främmande världen.)
Jag tänker att man då måste vara Helt Säker på att sömmen är på rätt ställe då; att skjortan passar. Klippa bort sömsmån som man upptäcker att man behövt är inte kul … speciellt inte om man handsömmat också ...


 En annan modell är "tänk kantband".
 Pressa isär, vik in båda råa kanterna mot mitten.
Sy ihop de vikta kanterna med varandra med kaststygn.
Nervositeten över bortklippt sömsmån sjunker. Den kräver inte heller så snygg handsömnad som den som sitter fast i tyget och syns utifrån. Men sömmen står ut inåt och kan kanske upplevas som skavig.

Eller så ba' sicksackar man ihop dem när man pressat dem åt rätt håll så att den ena råder … (Men inte så att man samtidigt råkar sy i själva tyget …)

Alla fiffiga synpunkter tas tacksamt emot.

måndag, november 18, 2019

hela vantar igen

Kvällspromenaden berättade att nu räcker det inte med de tunna vantarna längre. Det behövs tjockare doningar. I garnskåpet hittade jag mina vantar stickade i dubbelt alpackagarn. Men ack och ve. De behövde påfyllning i maskorna. (Kanske därför som de inte låg i vantlådan.)

 18 minuter senare:
Kom an Bore!

lördag, november 16, 2019

skjortkrage

Projekt skjorta. Nu har jag förstått att jag ska ha en frackskjortskrage på skjortan. Jag är såå glad att jag inte redan klippt ut kragdelarna. Tyget skulle inte räckt till en till.
 En jättedåligt belyst bild. Den nedre ritningen är den krage som hör till Harrison shirt från Cashmerette. Den yttre linjen visar sömsmånen, den inre är där som sömmen ska gå.
Den övre ritningen är den krage jag har på nuvarande skjortan.

Här börjar den första klurigheten.
Mitt kragmått är mindre än det som blivande skjortan kommer att ha.
Antagligen kan man göra något åt det på planeringsstadiet, men nu är alla andra tygbitar utklippta och de har ju en överkant som kräver en så här lång krage.
Vi får se hur jag trivs med den här större kragvidden och eventuellt göra något åt saken på nästa skjorta.
För att få rätt kragform så lägger jag min nuvarande krages profil på den blivande. Jag låter framkanten och nederkanten passa ihop med Harrison shirts sömlinje.

 Färdigritad. Men så behöver ju sömsmånen läggas till.

Nu är det "bara" resten kvar ...