lördag, december 08, 2018

Musikhjälpen!

Jag har en auktion ute om att få lära sig spinna i en halv dag.

Hur bidrar du till förmån för att alla ska ha rätt att funka olika?

fredag, november 30, 2018

snart december

Nu är det dags igen!
Eller imorgon i alla fall …

onsdag, november 28, 2018

steeka ...

Färdig tröja. Nu ska det bli kofta av den.
Det finns många Youtube-filmer om steekning. Alla är överväldigande positiva. "Man gör bara så här!" Inget om varför metod A är bättre än metod B i det här läget och sånt som jag skulle vilja veta. Nåja. Jag bestämde mig för metoden virka i maskorna. Garnet hålls på avigsidan och så hämtar man upp det och gör som en luftmaskrad som sitter fast i tyget.


Men eftersom jag är väldigt skeptisk till att det faktiskt kan hålla så gjorde jag två rader till utanför.


I dem tar jag så upp maskorna (tre av fyra) som jag gör knappkanten i. Jag tror inte det kan bli dåligt att ha en extrarad virkning. Och jag tror att det är bättre att belastningen på knappraden hamnar på virkraden än på det sönderklippta tyget.


 Nu ska jag nog klippa ...

tisdag, oktober 30, 2018

Ärmar

När jag gjorde ärmarna behövde jag inte vara pragmatisk och göra en maska till, för de var ju exakt utformade för att rapporten skulle gå jämnt upp på varvet. (Bålen på en tröj-riddari är också gjord för att gå jämnt upp. Det är bara perfektionisten som vill att det ska bli symmetriskt mitt fram som behöver åtgärda.)

Men som ni alla vet så behöver ärmar bli större ju högre upp på armen de når. Och ökningen gör man ungefär mitt under ärmen. Om man har en mittmaska kan man göra dem på ömse sidor om den. Men som i detta fallet, med jämnt antal maskor på ärmen, så tänker man två mittmaskor och ökar på var sida om det paret.
För att hålla ordning på att man ökar när man ska är det smart att märka ut varven som man ökar på. En del gör det genom att sätta en säkerhetsnål i tyget där.
Jag gör så här istället. Jag tar en lång garnstump, gör en ögla i ena änden och sätter fast den med en säkerhetsnål i tyget. Man vill ju inte gärna att den helt plötsligt ska dras ut ur arbetet …
Sen låter jag tråden löpa ömsom på rätsidan, ömsom på avigsidan och gör bytet vid ökningsvarven. Det är ganska lätt att se och räkna "stegarna" (garnet mellan två maskor) om man lägger stickan under arbetet och bräsar lite. 3 stegpinnar - 3 varv. 
Här ska man öka vart sjunde varv. Då räknar jag till 6 pinnar, lägger om markeringsgarnet, men ovanpå stickningsgarnet! Så hamnar det sjunde varvet där jag ökar på rätt sida markeringen. Nästa varv stickar jag första varvet ovanpå markeringsändringen.

Om man ska göra något mer ofta, t ex vartannat eller vart tredje varv kan man istället använda sig av en fisk. Men då får man hålla ordning på antalet ökningar, eller vad det är, på annat sätt.

Jo! Kolla gärna både nu och då att du verkligen gjort ökningarna. Ibland är man så automatisk att man glömmer …

Pia Kammeborn gör ökningarna på stegarna utanför mittmaskparet. Den sortens ökning tycker jag blir till en liten knöl. Jag ökar istället på ett sätt som jag lärde mig i Elsebeth Lavolds bok "Vikingamönster i stickat": 
På ena sidan, i början på varvet, stickar jag en ny maska i den maskan som är under den maskan som jag "borde" sticka. Sen stickar jag den maskan också.
På andra sidan stickar jag i den maskan också. Fast inte förrän jag stickat i den som jag borde. Man tittar alltså då under den maskan man just stickat. Och då blir det alltså i maskan under den som är under.
Det blir en mjuk ökning och utan hål eller knölar. 
Jag inser att det där behöver en illustration. På Youtube har jag nu äntligen lokaliserat en film som visar båda ökningarna.
   

måndag, oktober 22, 2018

Sticka pragmatiskt

Bert undrade nyss hur vi definierar pragmatisk.
Jag har just upplevt ett annat exempel än det jag gav i kommentaren hos honom.

Mitt personliga kroppsliga mått är något större än det som anges som mått i största storleken i Riddaris beskrivning. Och när jag mätte arbetet (något förbi nedersta bården) så var det ytterligare mindre. Dessutom är min masktäthet 20m/cm istället för det önskvärda 18m/cm.

Nej! Jag uppskattar inte att behöva riva upp arbetet och räkna om och göra om och klydda.

Jag gav arbetet en chans till. Jag plockade fram ytterligare en rundsticka av storleken 4½ och stickade ungefär halva varvet med den, så att arbetet fick sträcka ut sig och det gick att prova.
Enligt måttbandet skulle det fattas 10 cm för att jag skulle rymmas i arbetet.

Men eftersom det gick finfint så är jag pragmatisk nog att bara fortsätta sticka och vara glad. Tra la la.

Dessutom är jag nöjd med kontrasten mellan det beigea och det gula.

En annan pragmatisk sak: Jag stickar en kofta och vill ha symmetri mitt fram. Med en rapport på fyra maskor över 200 maskor blir det inte det. Så jag satte dit en maska till. Då kan jag göra det symmetriskt. Hepp!

torsdag, oktober 18, 2018

Riddari!

Jag följer med strömmen. Tror jag. Jag gör en Riddari. Jag började idag.
Dvs igår satt jag och gick igenom 20 sidor (av 60) på Ravelry för att kolla färgsättningar. Jag sparade dem jag gillade för att se om det fanns något system i det. Jo, jag gillar inte när det blir tydliga ringar, den delen ska helst vara lite diffus, lite Bohusaktigt.

Och så kollade jag upp vilka affärer som hade Lettlópi i min stad. (Men fråga mig inte var jag kollade, för det minns jag inte.) Det fanns i alla fall på tre ställen. En större affär som jag missat att de sålde garn, en mindre affär som jag vet säljer garn, och så var det nånstans utanför stan.

Den större affären har bättre plats, således har de större sortiment, resonerade jag. Men det visade sig att de bara hade annat Sandnes-garn. Så då for jag på den mindre affären. Jag var inte först som hade varit in där för att köpa garn till Riddari. Så kan vi säga. Men det fanns garn till mig med.

Med hjälp av telefonens kameras svartvitfunktion bestämde jag mig för de här färgerna. Den gula och den havrefärgade är inte helt identiska i svartvitt, men ligger så nära varandra att jag tror de blir bra till ringdelen.

Bålen stickar jag i Rust Heather-färgen. Resten kallas  Barley (den jag nyss kallade havre), Mimosa och Golden Heather.

"Lägg upp 200 maskor." Tricket för att inte ha slut på garnände vid 184 upplagda maskor, eller ha en dryg halvmeter kvar när maskorna är gjorda är enkelt: Låt ett annat nystan få stå för "garnänden". Ta garn från två nystan och knyt ihop dem med en ögla och sätt den på stickan. Börja lägg upp maskor. Räkna inte öglan som maskor. Så nästa varv när öglan "sitter i vägen": sätt en säkerhetsnål i öglan istället. (Så att den inte går upp. Jag vet inte vad som händer då, men det är onödigt att något dumt händer.) När maskorna är på plats kan man ta av det garn man inte stickar vidare med, naturligtvis med en lagom ände att fästa. Den extra fästningen är det billiga priset för att inte behöva göra om uppläggningen.

Jag har tänkt göra en kofta. Mitt livs första steek! Kammebornia som leder KAL-en tipsar om att inte sätta ihop mitt fram med en steek förrän efter resåren. Jag anar att det är för att inte den kraft som ändå läggs på resåren ska kunna repa upp arbetet. (Ja, jag är skeptisk till steek, men alla säger att man kan klippa, så jag litar och litar och litar och litar … och tvivlar.)
Mitt tips är att även om man gör en tröja så kan man även göra rullkanten före resåren fram och tillbaka, innan man sätter ihop arbetet och stickar runt. Varför? Jo, för har man en för snurrig rundsticka (eller bara otur, eller slarvar) så är det lätt att man har vridit uppläggningen och så måste man göra om alltihop. Med några varv stickade innan man sätter ihop så är det lättare att se att det blir rätt. Den lilla sömmen som behövs för att sy ihop även rullkantens sidor kan man fixa med uppläggningsgarnets ände innan man fäster den.


fredag, september 28, 2018

Projektet

2012 trodde jag att det här skulle jag fixa 2013.
Så blev det inte.
Mycket har stickats och spunnits och grejats sedan dess.
Allt för att inte ta tag i detta?

Vet inte. Men nu känns det som att jag har tillräckligt med stickat, och en stickning som jag lovat göra vet jag ännu inte så mycket om än. Form, struktur, färg och storlek behöver sina order för att det ska gå att göra något.

Så idag ägnade jag en stund åt detta igen.

Man tar ryaull och fäster i kammen som är fäst i bordet.


Sen kammar man med den andra kammen tills man fått ett moln av fluff på kammen.


Detta fluff nyper man ihop änden på och med hjälp av en tunn tunn virknål stoppas man in fluffänden i ett litet litet hål. Bakänden på en stor säkerhetsnål går bra. (Det lilla hålet kallas diz på spinnengelska och således också på nyspinnsvenska.)


Sen drar man fluff genom hålet. Då blir det en fluffig korv på andra sidan hålet. Den lindar man sen ihop och gör ett litet bo av.
Sen lägger man det boet i samma kartong som alla andra färdiga bon.

Resterna av fluffet, det som blev kvar på kammarna, stoppar man i en påse för att spinnas till något annat.