Slutspurt på sybingon

Nio rutor kvar och knappt någon tid (som inte är jobbetid eller sovtid).

Laga ett plagg visste jag ju från början vad det skulle vara. Några små sömmar hade släppt på vinterjackan och de skulle återställas. Nu är det gjort.

 Lägg märke till att jag använde fingerborg! 

Häromdagen var jag på loppis och hittade en bit trikå, förklädd som grytlapp. Den kan man skapa något somrigt av tänkte jag. 

Och hepp!

Det blev en sommarkjol till någon som är betydligt mindre än jag => en gåva!

Igår kom en kompis hem till mig och så hade vi syjunta ute på altanen. Det var Projekt Skjorta som stod mest i fokus och den andra ärmen syddes i och syddes i och syddes i, jag vet inte hur många gånger innan jag bestämde mig(?) för att den blir bra.

Kompisen hade dessutom vänligheten att låta mig prova hennes kallfärgningsfärger. Så idag tog jag en näve gotlandsull och sprutade lite färg på och så får vi hoppas att det blir ohemult vackert där i plastpåsen nu över natten.

På det viset är det bara en broderad projektpåse som det inte verkar som att jag hinner med i år. Det blev en bättre utdelning än vad jag kunde hoppas på för några veckor sedan. 

Sju rader ifyllda, men man får inte fler lotter än fem i alla fall. Men ändå!

Fyra nya!

Nej, de är inte tänkta att höra ihop. Men jag tog allt i samma fotosession.

Först ett omgjort ufo. För femton år sen köpte jag det här blå tyget och satte igång att sy en klänning med prinsess-skärning. Det gick inte så bra. Om det är för att den sortens vävning på tyget inte riktigt samarbetar med sömmar som vill gå lite åt alla möjliga håll gentemot trådrakriktningen, eller om det beror på "sömmerskan", eller kombinationen, det låter vi vara osagt. Men det blev ingen klänning i alla fall och det ofärdiga projektet har legat och räckt ut tungan åt mig varje gång vi mötts i hyllan.
Och nu är det så många kilo sen att det hade inte blivit vi två ändå, om klänningen hade blivit färdig.

Så nu i sommar, före sybingon, så gjorde jag något läskigt. Jag satte saxen i klänningen, rätt tvärs över livet! Antagligen borde det ha förevigats, före och efter och under tiden, men jag blev blind för bloggandets möjligheter av beslutsamheten.
Det fanns mer tyg så jag gjorde en linning och två fickor. (Som sagt, före sybingon. Det här hade kunnat bli hur många rutor som helst, fast inga som inte ändå blev kryssade.)
Jag köpte en kortare blixtlås och en knapp hos Allan. Och det blev en kjol!
Eftersom kjolen var något vidare än linningen behövde vara så gjorde jag några veck.

Sockorna är stickade av omgjort garn: tre olika raggigarn har blivit ett tretrådigt garn. Men den här gången har jag prövat en ny metod. Tidigare har garnerna A, B och C blivit en tråd vardera som tvinnats ihop. Den här gången har tre trådar gjorts där bitar från A, B och C slumpvis kommit in. Det slumpade sig dock så att det kom mycket rött garn på samma ställe och knappt någon annanstans. Nå, nu vet jag det. I fortsättningen ska jag nog hålla mig till den ursprungliga metoden.

För några år sen köpte jag två benvita blusar i viskos. Och sen har de hängt i garderoben. I förrgår kom jag på den fiffiga idén att man kan ju färga dem! Varför inte gult? Jag tycker om gult, gul är modefärg nu. (Eller är den på utgående?)
Och igår köpte jag färg och satte igång. Men när jag vägt blusarna så blev jag tveksam till om färgen skulle räcka till båda, så jag nöjde mig med den ena. Mycket enkelt. Rätt så bra. Det blev pyttesmå gröna prickar här och var, men det kan bero på missar från mig. Man ska t ex ta det torra plagget och stoppa i maskinen ihop med en påse färg. Fast man ska ha tvättat tyget någon gång före för att eventuell "spinnolja" eller liknande ska försvinna. Som om jag skulle tvätta och sen torka innan jag färgar? Glöm det! Blöt blus och färgpåse åkte maskin tillsammans. Först några funderingsvarv för att maskinen ska känna av vad den har att göra med den här gången. Jodå, det blev alldeles fullt med ockrapulver över hela tyget. Tänkte inte på det. Nå. Nu blev det så och i stort sett är det bra. Den andra benvita blusen med knäppning kanske man kan ha som jacka över nästa sommar, ifall det blir för gult/svalt med bara den här.

 Men anledningen till att det blev fotografering precis nu är att Siri är klar! Jag har stickat den i Solkustens tvåtrådiga, precis enligt beskrivningen. Det är ett mjukt garn, men kanske något stickigt som stickat. Varmt blir det i alla fall. Jag ser fram emot att få ha den på mig.

(Fotografen lyder ordern "Tryck på knappen!", men tar inga egna initiativ till att rätta till kläder som sitter snett och så.) Den var kul att sticka, även om man nog bör undvika att ha mönsterdelen som konversationsstickning ...

Knapparna från Allan förstås. Alla knappar isydda, alla trådar fästade. Alldeles klar att använda. Yes!

Så vad ska jag göra nu då? Ja eftersom jag ska ut och resa en del nästa vecka har jag börjat på en raggsockstickning. De jag har i stallet ser lite väl tunna ut på undersidan.

Lupingrönt (mer bilder nu)

Minns ni att jag färgade med lupiner förra sommaren? Jag hade hört att det skulle bli grönt, men jag fick en brungul färg. Snygg, men väldigt ogrön.

Jag testade vidare i år. Ryktet sade ju "blå blommor, men ta det gröna också". Den här gången tog jag bara blå blommor. Möjligen att stammen bakom blommorna kom med också.

Men först måste man ju ha ett garn att färga. Så då tog jag fram min påse med nordviksull. Tänk att det fortfarande finns kvar av den där ullen! Och så kardade jag och spann och tvinnade ett tvåtrådigt garn. Det kändes lite stressigt, för lupinerna hade blommat i flera veckor och frökapslar hade börjat ta över. Jag kör förbi läskigt mycket lupiner när jag far på jobbet.

Men så var garnet klart och dessutom betat med alun.

I med blommor och i med garn.

Och det blev grönt!
Ivern slog till och jag letade i gömmorna. Hittade ett garn av samma ull som det stod: "kanske betat" på. I med det också. Och några meter vitt bomullsgarn med en viskostråd fick fara i också.

Det första garnet hade kokat en timme när jag slängde i de andra också och stängde av och lät det stå över natten.

När jag sen tog upp härvorna nästa morgon så fanns det ju kulör kvar i vattnet.
Vad gör snåla Cessi då? Åker på Coop och köper ofärgat raggigarn, tvättar det, betar det med alun och stoppar ner det i färgresten! Förstås. Inte hade jag tid att spinna. Badet hade ju säkert hinna mögla innan jag var klar.

Men ack och ve. Det var bara nåt grått kvar till de härvorna. Så då jag gick jag ut och hämtade mer lupinblommor och stoppade ner dem i det avsvalnade vattnet. Nästa dag kokade jag upp badet igen, med blommor och garn i.
Det blev inte samma färg som första härvan, men det är i varje fall inte ullvitt längre.

Här syns då från vänster: det nyspunna garnet som färgades först, betat med alun; det gamla garnet som "troligen är betat", vilket kanske var bara alun eller i en kombination med vinsten; raggigarnet som fick sistslurken och lite påtår. Längst ner ligger bomull-viskos-garnet, obetat.

Vad jag fått ut av det här?

Tre olika gröna garner.

Frustration över alla blåa lupiner som bara står där och snart fröar av sig och det är inte utkommenderat några trupper som använder all den här slösande resursen. Själv ska jag ju jobba och har inte möjlighet att ta hand om mer nu.

(Frustration på Vägverket som förra året sade att de skulle bekämpa lupinerna och ta bort dem innan de fröade av sig. Förra året hann de inte. I år är de hopplöst efter också. Menar de allvar måste de ju klippa ner plantorna strax de tittat upp! Jättemånga gånger! Det är ju hopplösa rötter.)

Sen noterade jag att de två hemspunna garnhärvorna var kortare än raggihärvorna, trots att jag har använt samma härvel. Jag anar att de hemspunna krympt i tvätten.

TdF

Nu ska vi se om jag kan blogga från telefonen.
Tour de France - och således även Tour de Fleece - har startat.
Jag flisar på i min egen takt och efter eget gottfinnande.

Jag började med att tvinna ihop ett tvåtrådigt garn jag gjort på Louëten.
Sedan hörde jag talas om att färga med lupiner.
Så då betade jag det garnet (150g)

och sen gick jag ut och röck i lupiner i trädgården som var på fel ställe. Företrädesvis mörkblå.

Det blev jättemycket.

Så jag kokade två kok som jag sedan slog ihop och stoppade garnet i.

Jag har en prudentlig kokplatta inköpt på Media Markt vars termostat slår på och av värmen lite för mycket enligt min smak. (Inte reklam alltså.) Så det tog en evighet och lite till att komma upp i 100 grader. Till slut tillsatte jag vatten uppkokt i köket.

Nå. Så himla grönt vet jag inte om det blev precis. Någon menade att jag måste tillsätta kopparjoner men jag vet inte jag. Så himla viktigt att få det grönt är det inte. Men nu är det inte vitullsfärgat längre.

I väntan på det gröna garnet slutförde jag kamningen av mohairfibrer jag fick 2011.
Ull hakar i vartannat när man spinner. Men mohair saknar den förmågan. Så jag övade mig att spinna med "blånan" som for loss. Först på turkiska sländan. Och sen lite till på min första spinnrock, den gröna. Det gick bra.

Den fina kammade fibern tänker jag spinna "from the fold", men jag vet inte än med vilket redskap. Kamningen är alltså inte utförd med ullkammar utan med alldeles vanlig billig hårkam i plast.

Sen har jag plockat fram den andra påsen med mohair. Den försöker jag karda med växlande resultat. Den är väldigt hårt ihopkletad. Kanske den borde kammas också.

Ikväll tog jag också och kokade lök och resten av den betade nordviksullen. Jag lyfte ur en del ull före annan för att de skulle få olika nyanser. Förhoppningsvis håller de i sig.
Ullen ska jag sedan borsta med hundborste och spinna och tvinna ihop med resten av det "övrigtfärgade". Sen får vi se om det blir ordning på koftstickningen. Ack ja den koftan ...

Så den lökfärgade ullen är det enda som jag har någon plan med. Det andra är för skojs skull.

Nu är jag här

Hur börjar man när man varit frånvarande så länge? Var börjar man?

Man kan kolla i kameran och blogga efter bilderna. Jättebra. Om man inte har en iphone och en ubuntudator. De är inte riktigt sams.

Så, här kommer texten och så får bilderna komma sen nån gång kanske.

Jag färgade mer ull till min gula kofta. Några burkar med gammal bark och grejer kom till användning (= Tömdes! Tog slut! Sparades inte längre!) Nu har jag mer garn att göra klar koftan med. Men jag tycker att det ser himla blekt ut. Så jag ska göra en ny raid med lökfärgad ull. Om den blir mörkare så tänker jag randa de olika garnerna på nåt sätt tror jag.

Maken frös om händerna vid isfisket och önskade sig något för det. Gärna något som valkar till sig. Jag tänkte att gotlandsull tovar ju bara man blänger på det, och så tog jag fram min stora påse med gotlandsull, kardade lite, spann lite, provstickade lite och fick godkänt. Fast sen blev det inte slätstickning i alla fall utan 1r, 1a. Och så en liten krage på varje finger. Det blev resår för att då var det lite flexibelt med passformen tänkte jag. Kanske hade slätstickning varit bättre med tanke på små krokar och sånt som man pysslar med när man fiskar. Men jag har inte hört några klagomål.
(Lite kul med en bild som visar stadierna mellan ulltuss och stickning.)

Sen stickade jag några raggsockor. Ett par hade ett trist garn som både poolade och blev randigt mellan varje varv. Så på fotens ovansida lyfte jag var åttonde maska med förskjutning fyra maskor mellan varv 1 och 2.
Alltså lyfte nr 1, 9, 17, 23 på ena varvet och nr 5, 13, 21 på andra varvet. Då blev det en ruteffekt som förlät garnet.

 

 Den gula aeolian-sjalen har hunnit stickats klart och bli blockad, men ännu inte fått trådarna fästade, fyra stycken, eftersom den skulle maskas av i dubbelt garn. Jag blev tvungen att lägga ifrån mig den under några veckor då jag befarade att min stickfasthet skulle vara helt förändrad. Det var lite knepigt att ta fram den igen och förstå var jag var i diagrammen då det var i de sista diagrammen jag var. Men jag klurade ut det och slutförde stickandet. Det blev en knapp tennisboll över av garnet. Ett litet tag på sicksack-bården hann jag bli lite brydd. Under blockningen hände det saker! Först blötte jag ner den fullständigt och spände ut den. När jag sedan skulle ta loss den, när den var torr, insåg jag att jag kunde nog spänna ut den en tum till längs avmaskningskanten. Så då gjorde jag det och lade på ett blött lakan.
Den ritualen upprepades några gånger. Till slut var den mer än två meter längs övre kanten och mer än en meter mellan nacken och rakt ner.
Frågan är bara när jag ska ha ett sånt skrytbygge. Den är så vacker att den inte går att undgå att se och beundra. Jag ville sticka den för att jag ville sticka något vackert och vill ju inte ha den för att dra åt mig komplimanger.
Nåja, det går nog att klura ut nåt.

Kittiwake-koftan annonserade i mars plötsligt stora hål under ärmarna.  Panik utbröt och jag kastade mig in på Panduro(!) och kom ut med Alafosslopi i någon grönblå nyans. En topdown sisådärungefär-kofta blev till. Men ännu har vi inte hittat åt några knappar till den.
Jag försökte sticka den lite kort. Mest för att vara säker på att garnet skulle räcka till ärmarna. Men efter att ha haft den en dag så insåg jag att den behövde vara längre för att jag skulle känna mig bekväm i den. Så då repade jag upp nederkanten och fyllde på med så mycket slätstickning jag vågade innan jag gjorde en nederkant. Den är inte grann uppe i halsen, men det kanske blir bättre om man blockar. Och nu är ju blockningssängen ledig igen.
Koftan stickades på 5½mm och fram och tillbaka. Men sen när jag skulle sticka ärmarna runt runt så behövde jag gå över till 7mm! för att det inte skulle se ihopsnört ut.  Jättekonstigt. För samtidigt som det såg bra ut då, så känns det ändå lite sladdrigare, med all rätta. Men det räckte inte med att byta till 6mm. Jag provade.

Men först hade jag fått stora hål på hälarna på mina svarta tunna raggsockor. Så på en resa klippte jag bort foten och återanvände skaften. Inte helt tokenkelt då de var stickade nerifrån och upp. Det tog hela resan på fem timmar att komma fram till slätstickningen ...
Tur nog skulle vi ju tillbaka också efter helgen. (Kanske jag skulle kunna ta och klippa av trådarna och sy ihop tån nu? Det där var ju i februari!)

Ett av de där grönaktiga raggsocksparen gav jag bort till en vän som jag tänkte behövde såna. Det gjorde att jag fick en beställning på några andra. Ett par är klart, men inte levererat eller betalt eller heller efterfrågat. Vi får väl se hur det går med det.

För att få ordning på mitt stickhandlag igen så övade jag mig på att sticka en babymössa. En ny världsmedborgare såg dagens ljus i april några veckor före beräknad ankomst. Den är presentförpackad men ännu inte levererad.

Det senaste är att jag bedömt mig så rehabiliterad i armen att jag återigen kan karda. (Armen tycker att det kostar Ipren, men det är det värt.) Innan jag bröt mig började jag lattjolajbanspinna nordviksull på Louëten. Nu finns det mer kardrullar så jag kan göra den andra tråden.

Jag har också avslutat kamningen av mohairfibern som jag fick för jättemånga år sen. Alltså den första påsen av det jag fick då. Fulfibrerna som jag kammat bort har jag nu kardat och spinner ihop på turkiska sländan. Alltså, jag har inte ullkammat-kammat mohairen utan kammat med vanlig hårkam. Lite knöligt och lite mjälligt och lite fröigt blir det. Och jag vet inte alls vad jag ska ha det till. Men jag övar mig i att nöjesspinna och inte tänka nytta med allt hela tiden.

Utöver det här så har jag jobbat, brutit armen, sålt hus, köpt hus och flyttat i vår.
I höjd med armbryterierna hade det varit lämpligt att tänka på en present. Men då gick det ju inte att påbörja den och sen har det varit för mycket fullt upp för att ha ett huvud som villigt vill tänka inspirerat. Så den presenten får vänta och se om det blir bättre under semestern.

Tredje gången gillt?

Kampen går vidare.

Efter det som hände på den länken så kom jag så långt som på bilden ovan. Ja, egentligen något längre. Det blev inte riktigt bra över axlarna och till slut bestämde jag mig för att börja om. Men jag behöll första versionen som avskräckande exempel att mäta mot.

Sen kom jag ända hit. Allt flöt på bra och ränderna med gotlandsull lades in. Lite fundersam var jag för det garnet är kardat och luddigare. Tanken en gång i tiden var att jag skulle spinna brun värmlandsull till bålen, men det hade jag ju glömt den där dagen när jag fick lite inspiration att spinna mig lite brun värmlandsull ... Antagligen hade inte kontrasten blivit lika stor mellan gult och brunt som det nu skulle bli mellan gult och grått. Därav den successiva ökningen med gråa ränder.

Slutandet av ärmhålet under armen blev en liten kamp, men så småningom blev jag nöjd.
Sen kom momentet bystkil. Jättebra. MEN! om man gör ränder ovanför, ränder som går runt hela kroppen. Och sen ska fortsätta med ränder under. Då blir det en väldigt bisarr glipa i ränderna på framstyckena.
Och då tappar man sugen som stickare och börjar sucka att den här koftan blir ju ahaldrig klahar ...
Och dessutom. När jag börjar titta i dokumentationen om garnet så inser jag att 290 g är väl inget för en kofta till en dam i sina bästa kilo. (Därav komplementerandet med brunt eller grått garn.)

Och så börjar jag fundera på om det finns något annat sätt att dryga ut garnet på. Och har funnit på två som får hjälpa varandra.

Sticka på något grövre stickor (3½ istället för 2½) och gör mer garn.

Så för två veckor sedan rotade jag reda på en påse gult lökskal och den sortens ull som resten av det gula garnet är gjort av och satte ihop det.

Ullen här är inte allt. Det blev förhoppningsvis några olika nyanser.
Först värmde jag kypen inte ända upp till 60 grader och så hällde jag av den till en annan bytta. Detta för att jag har för mig att det gula kan vara känsligt för värme. Sen hällde jag på mer vatten och värmde på mer. De båda kyparna fick besök av ull i olika tidskombinationer. Kort stund, samtidigt som kort stund och lite längre, och sånt som kom i efter kort stund.

Men det behövs ju färgningar för den andra tråden också. Det finns mycket avokadoskal och -kärnor i skåpet och i en del burkar. Jag befarar bara att kyparna i burkarna är alldeles för basiska för att det ska vara nyttigt för ullen. Men det är en härligt röd färg på dem ...

Så ja. Det lär dröja innan den här gula koftan blir klar ... Speciellt om jag ska invänta att jag blir klar med mer garn.
Kanske borde spinna mer gotlandsull bara och vips ha garn till en kofta i enbart sånt garn?

gula koftan

Nej.

Det här går inte.
Det måste ändras:

1. en rundning av bakstycket så att mittbakkanten kan gå över manken och ändå låta axelmaskorna nå mitt på axeln.

2. En längre axelökning. Det bidrar till ett bredare bakstycke och ett bredare framstycke.

Men att det är 15 cm mellan axelstarten och att urringningen fram sluter sig är bra. Och att det är 28 cm ner till föreningen av fram- och bakstycke under armarna. 67 maskor på ovansidan av ärmen när föreningen sker är nog också bra.

Och så måste jag göra mer gotlandsullsgarn.

Prova

En sak som är bra med att sticka uppifrån och ner är att man kan prova plagget längs vägen och korrigera.
Men det är ju himla svårt när rundstickan är kortare än varvet och alltihop dessutom försöker krulla ihop sig.

Lösning:
Trä upp maskorna på stickan på en tjock bomullstråd istället. I alla fall i så stor utsträckning att stickningen kan ta de mått som den har. (Alla maskor som hamnar på tråden måste man sen trä tillbaka på stickan för att fortsätta. Så 50 maskor kvar på stickan betyder 50 maskor färre att trä tillbaka.)

Nåla upp stickningen på en t-shirt. Använd gärna säkerhetsnålar.

Sätt på dig (om plagget är till dig/ i din storlek) t-shirten med vidhängande stickning.
(Konstatera att du ökat 13 gånger mer än du behöver i varje ärmsida ...)

Garnet är mitt hemfärgade hemspunna och alldeles gratis sånär som på vatten och el till spisen.

För övrigt ...

... har jag blockat kittywake och det visade sig att det fattades ca 1 dm ärmkullekant för att fylla ärmhålet. Så nu stickar jag om ärmkullen.
I min knappburk har jag hittat några ljusbruna plastknappar som kanske skämmer koftan med sitt material, men de är 1) lagom stora, 2) tillräckligt många, 3) rätt snygga i färg mot koftan.

Och så har jag plockat fram bomullstoppen som så plötsligt blev tvungen att bli till förra året för att den lila lintoppen fällde så förbaskat med färg när den tvättades. Snart är jag klar med kroppen (och när jag skrev det så kom jag att tänka på att jag bara mäter ärmhålet - inte när det är dags att göra urringningen ...)

Lite stora projekt att släpa på, men det får jag ta. Nån måtta på sockstickandet får det ju vara.
(Däremot finns det anledning att gå igenom somliga hemstickade tunnare sockor fram på  stortån. Någon eller någon annan har en skarp stortånagel som sliter hårt.)

obloggat

När jag tvättade den lila sommartoppen blev det ju så att jag "blev tvungen" att försöka färga ull. Jag hade för mig att jag inte bloggat resultatet. Det visade sig vara fel. Men i julas kom jag i alla fall på att jag skulle fotografera det. Då med det lilla provgarnet jag gjort. Det blir inte precis chockrosa i spunnen form ...

Men det här fluffet har jag inte visat upp i alla fall. Det är ullen som fick ta åt sig sista vejdefärgen när jag "kokade te" i höstas. Den har jag inte gjort någon provspinning med för det är så lite.

Förutom ...

... det fluffiga garnet i förra inlägget så håller jag på att spinna tunnare tvåtrådigt garn av gotlandsull på kalixrocken. Båda garnerna spinns från kardrullar.
Sist jag spann så blev jag också lycklig.
Innan jag "kunde" spinna så tittade jag på youtube. Det såg så enkelt ut. De bara höll lite fluff i ena handen och så helt magiskt blev det en tråd och de kunde forma den om det blev fluffbubblor på den och så hela tiden ett lugnt men idogt trampande.
Sist jag spann så såg det ut som på youtube. Helt magiskt att det händer mig!

Det här garnet ska också bli tvåtrådigt och användas för att komplettera det tvåtrådiga växtfärgade garnet.


Jag håller också på med det midnattsblåa kardfloret. Fortfarande har jag inte spunnit allt, men just nu håller jag på att tvinna det tvåtrådigt med den tunga sländan stödd. Nån gång ska jag väl förklara vad "pinn-spinna" är också.


Hur det gick med de före detta ljusblå gardinerna? Jodå, de blev ... hm ... militärfärgade? Men när jag hängde upp dem så kom jag på en idé för tyget. Eventuellt gör jag det själv, eventuellt ger jag bort både tyg och idé till en granne.

Går det så går det. Nu med tyg.

Jag började gå i såna skåp jag inte brukar öppna. Hittade fyra gardiner i tunt fd ljusblått bomulls(?)tyg. Antagligen har de varit med i någon auktionslåda i forntiden och tänkta till utklädningskläder åt de numera vuxna barnen. Kanske att det kan bli nån spejsad färg lite så där batikaktigt om man kokar dem med lökskal?
Tyvärr var jag inte smart nog att värma långsamt och försiktigt så att färgämnena höll sig till gula färgskalan. Ivrigt vred jag på full speed på plattan och kom sen tillbaka till väldigt brun färg.
Nåja. Det går nog bra med bruna märken också. Hoppas jag.

Jag tror inte det blir gardiner av dem igen, för såna ryms inte i mina fönster fullsmockade med krukväxter. Men kanske att man kan använda tyget till nåt skoj.
Eller matt-trasor ...

postjulpost

I år blev det två hemgjorda klappar. Det översta är hemkardat, hemspunnet hemfärgat garn (vejde). Det var det som hände i september när jag "kokade te". (Dock, den ull som finns i inlägget är inte den som finns i garnet, för ullen fick bara ligga i på slutet och ta upp det sista. Det blev väldigt ljusblått. Hm. Det resultatet är obloggat ...)

Halvvantarna/muddarna är ett par Mixed Wave Mitts.
Det vita garnet är kamgarn av Värmlandsfår från det jag kammade när jag var på spinnträffen hos Limmo-design sommaren 2013. Det blå är av det pinnspunna kardfloret som jag köpte i/på väg till Uppsala vintern 2013. Och det grå är spunnet på den turkiska sländan och är av gotlandsull (julklapp 2011) Det var detta jag skrev kryptiskt om här.


 
För egen del var den mest garnrelaterade julklappen denna. Jag har inte hunnit detaljstudera den ordentligt, men det finns att ta av där, det är helt klart ...

Å så vann jag en tröja hos Lotten. Alldeles ostickad (nåja, trikå är det ju) men alldeles fantastisk och åtråvärd ändå.

färga?

 uppifrån

 från sidan

underifrån

Enligt min ringa mening efter att ha konsulterat svampboken i familjens bokbestånd är det här tratt-tickor, polyporus melanopus.
Det är konstigt dock tycker jag att den tydliga lakritsdoften inte nämns i boken. De luktar svamp och lakrits.

En del Polyporus är tydligen kända som färgsvampar, men jag ser inget sådant på nätet eller i boken om tratt-tickor.
Jag undrar vad det betyder ...

Nää!

I vintras köpte jag fröer. Indigo och vejde. Här ska färgas blått!

Femton fröer fick man av indigon. Och det var en grotid på 1 till 10 månader. Jorå. Så småningom hittade jag en liten liten planta som hade grott. Och så småningom planterade jag stolt ut den i en kruka.

Idag påpekade min man försiktigt att den har vähäldiga likheter med grönkålen som står uppe i landet ...

Å se på sjutton! Den skulle ju se ut så här:

Nå. Men vejden tror jag är vejde på riktigt i alla fall. Tre frön har haft den goda smaken att gro ...
Och min grönkålsplanta på balkongen är inte lika angripen av insekter som hans.

facit

Härvorna skimrade i rosa och mer gredelint när jag sköljt dem för hand i diskhon och sen hängt ut dem på tork.

Så jag gjorde en rövare och slängde dem i maskinen på "sköljning". 52 minuter senare plockade jag ut något som gav mig skrämselhicka. Inte på grund av färgen utan på grund av oprydligheten. Så nu har jag försökt "kamma till dem" och de påminner nu om härvor. Gredelina.

Det är en vansinnig färgåtergivning på bilden. Men den lilla "ringen" högst upp är det rosa som låg till höger i förra inlägget. Den lodräta lilla härvan är den gredelina som låg till vänster på samma bild.
Det syns i alla fall att rufshärvorna är ganska lika den gredelina.