Sen berättelse

Nej, jag var inte riktigt lugn och avslappnad vid jul.
Hur kan jag ha missat att berätta om sticklitteraturen jag fick i julklapp av min syster?

Min syster bor på Gotland, därav den lokala förankringen. 

Jag blev väldigt glad, då jag hört talas om Hermanna Stengårds arbete med att inventera gotländsk sticksöm på 1920-talet.
Så bra att bokförlaget Rediviva gett ut en faksimilupplaga. 

Mönstret med fåglarna på framsidan minns jag från en stickbeskrivning i tidningen Vi för sisådär 30 år sen. Och si! Originalbeskrivningen finns med på sidan 39 i Hermannas bok. Jag stickade den i ganska kraftigt garn till min då lilla dotter (eller före hon kom?) och den användes nog bara en gång eller nåt.

Plisséstickning har jag aldrig hört talas om. Men att sticka triangelmönster med omväxlande räta och aviga trianglar tycker jag mig ha sett i andra sammanhang, typ såna fiskartröjor som bara har mönstring upptill och då enfärgat. Jag har aldrig tänkt att det skulle ha någon sorts veckande effekt. Men det har det tydligen. En bok som inspirerats av en stickad kjol i Hermannas samlingar på Gotlands läns Hemslöjdsförening på Langska huset i Visby. 

Plisséstickningsboken är skriven av Ulla Persson och Kicki Trodin, samma Kicki som har Ateljé Huskroken. Därav den lilla pamfletten om deras garn som kom med på köpet.

Tack syrran!

souvenirer

Ibland köper man en liten pryl som det står "Östersund" på, om man är i Östersund. Eller "Strömstad" om man är i Strömstad. Antagligen är den då också prydd med en räka ...

Det händer kanske inte riktigt lika ofta nuförtiden, det var nog en större åtgång på målade smörknivar, trätallrikar, nyckelringar och askkoppar tidigare under 1900-talet när vi fått en eller annan semestervecka att turista på.

Fast ibland kan det vara kul att köpa nånting från en viss plats ändå.

För ett tag sen var jag i Strömstad och jag förstod på vägen dit det som jag egentligen har vetat om i rätt många år: Min slöjdpåse från när vi gick i trean bör pensioneras.

Från början hade den ju förstås en ljust ärtgrönt snodd också, matchande med broderiet, men den har bytts ut ett flertal gånger under livet.

En gång på en Gotlandsfärja bestämde sig en schäfer på bildäck som vi gick förbi att den behövde attackera påsen. Jag var förstås glad att den nöjde sig med påsen och inte fortsatte till våra då ganska små barn som gick bredvid, men bithålet är onödigt. Fast än så länge har nog inget viktigt tappats ut genom det.

Men slitaget är nu monumentalt även i dragskon.

Så när jag nu var i Strömstad, som inte kan stoltsera med någon lokal garnaffär (LYS på bloggspråk), så tänkte jag istället gynna den söta lilla tygaffären nere på Södra Hamngatan, nära museet, och köpa en bit tyg att sy en ny slöjdpåse av.
Konstruktionen av påsen är att stadkanterna är ovankanten. Det betyder att tyget inte kan vara mönstrat med t ex blommor som växer. För stjälkarna kommer att vara horisontella på den färdiga påsen. Mönstringen måste alltså vara 90-graders-kompatibel.
Jo, det fanns ett tyg fullt med räkor, men jag kände nästan lukten av räkor och bestämde mig för att den inte gick ihop med stickningar. Så istället blev det det här med trådrulleblommor.

Antagligen skulle jag ha slagit till på ett snyggt satinband också, men det fattade jag inte förrän jag hade betalat och då kändes det konstigt att börja om igen.
Så nu ska jag bara hitta symaskinen och någonstans att ställa den.

tv!

"Kreativitet är att uppfinna, begå misstag och ha väldigt skojigt."
Så inleder Camilla Thulin det sista avsnittet av serien Kvalitet.

Det är en bra serie som uppmanar till återhållsamhet i konsumtion, i alla fall vad gäller slit och släng.
Den är tillgänglig till sista 31 mars 2015.

Ibland kanske fotot kunde förklara bättre. "Bra kvalitet" som replik kan illustreras av ett svart ylleplagg som ligger på en bänk där man inte har en chans att se vad som är kvalitet eller hur plagget ser ut. Men att serien alls finns är glädjande.

Svettlappar omnämns, man kan köpa dem i butik, men jag är ju intresserad av hur de används, hur man får dem att sitta på plats och varför man måste köpa dem; kan man göra av något man har hemma?

Ett annat program där kreativitet belönas är danska Den store strikkedyst. Det är himla svårt att förstå deltagarna när de glömmer att de pratar inför en kamera. Programledaren har jag klurat ut.
På lördag är det dags för finalprogrammet och det står mellan en god hantverkare, en god kreatör och en med tävlingsinstinkt som jag tycker är både hantverksduktig och tänker utanför lådan.

gammal modeblogg

Det är inte klokt vad man kan få lära sig på nätet.
Idag blev jag hjälpt till en BBC-sida om en man från 1500-talet som ... ja, modebloggade skulle man kunna säga. Det hade varit mediet om det hade varit idag. Istället avporträtterades han i akvareller med olika kläder från 23 års ålder tills han var 67. Han rent av porträtterades naken när han var 29.

Vad det var för en lättjefull prins som inte hade annat för sig? Inte då. Han var bokhållare, men en klädintresserad sådan. Även om den här boken som blev bunden av akvarellerna nog är den enda i sitt slag så utmanar den idén att mode var något man pysslade med vid hoven och övrig befolkning bara klädde sig med det som fanns. (Det kan ju ha funnits böcker av andra som med tiden förlorats.)
"The French sociologist Lipovetsky sees fashion as an engine of Western modernity" står det i högerspalten och det fick mig att fundera.

Våra kläder nu är ju inte speciellt lika de som fanns i Europa på 1500-talet.
Den europeiska klädutvecklingen har jag hört ska ha skett för att någon vill sticka ut från mängden och för att sen andra velat efterlikna föregångaren. Kanske för att man beundrar den personen och "lägger sin röst" på den personen genom att härma klädstilen, kanske för att man tyckt det var snyggt. (Även om djärva kragar eller ärmar eller vad det nu kan ha varit först har ansetts chockerande av de flesta.)

Men det finns ju folk nu i världen som klär sig likadant som man gjort i den kulturen i flera hundra år, minst. Det kan ju bero på att kulturen där har, och har haft, idealet homogenitet, att det viktigaste här i livet är att ingå i gruppen, att höra samman. Att man inte kunnat överleva om man inte hört ihop och samarbetat.
Det är inte oeuropeiskt heller, kolla bara i vilken konfektionskedjas affärer som helst: samma likadana plagg i rader och olika storlekar och över hela landet.

Men det jag funderar över: det här med att tänka lite grand utanför boxkanten ifråga om att man väljer ett utförande på andra ledden, eller i en annan färg eller ett annat material, eller lite mer/mindre krage/ ärmvidd/ kavajlängd eller vad för attribut som tänkas kan vara i fokus - hur uttrycks den skaparlusten, uppfinnarlusten i en kultur där kläderna alltid ser likadana ut? Eller är det bara mina för kulturella detaljer blinda västerländska ögon som inte känner till dem?

Jag har fått utpekat för mig att amishtyger måste vara enfärgade ... men man kan ju klippa isär dem och sy ihop lappar av olika färger till lapptäcken. Att kvinnor i Iran måste vara enligt mullornas bedömning anständigt täckta om män utanför familjen kan se dem ... men att man då tar ut svängarna i sminkningen.

Fundera med mig!

(Och så kom jag på att när BBC-sidan är nedlagd så är faktat om boken försvunnen också:
den modeintresserade bokhållaren hette Matthaeus Schwarz och bodde i Augsburg i Tyskland. Boken finns på Herzog Anton Ulrich-Museum i Braunschweig i Tyskland.)

Valborg

Bilden togs valborgsmässoafton förra året.
I år tog vi ingen bild, men vi mindes att 30 april 2001 kom vi hem med en liten valp i knät. Utanför fönster på tåg och buss sågs eldar och mörk rutten is på sjöarna, åtminstone när man kom till våra breddgrader. Hunden kom från breddgrader där vårblommor bredde ut sig i mattor i stadens grönskande parker.

I påskas satt vi på isen och njöt i solen.

Somliga stickade.

Andra spanade efter husse som var ute och borrade och fiskade.

3 maj i år blev vi utan hund.

Så nu får vi själva skölja av tallrikarna innan de sätts in i diskmaskinen, osten provsmakas inte varje morgon, stekpannor behöver inte ner en vända på golvet innan de diskas, gröna frusna ärtor ramlar inte längre ner på golvet när påsen tas ur frysen, varor vi handlat får vi ingen hjälp att bära "Upp i köket!", ett lurvigt huvud propsar inte på att bli klappat när man bara sitter där med sin löjliga stickning, en mjuk rosa tunga talar inte om att det är morgon, någon blir inte lycklig när han får "följa med", ...

Det ekar tomt av att husse bara har två fötter.

(Och det var väldigt vad lite hundbilder det finns i den här datorn. Det är mest stickningar, garn och ull ...)

Trämaskiner

Det finns ju en massa trämaskiner, alltså såna som är gjorda i trä: spinnrock, knäpphärvel, garnvinda och vävstol är de som jag har en relation till, men det finns säkert fler.

(Jo, jag har en vävstol efter svärmor som legat nedpackad i femton år ...)

Min gröna spinnrock har ibland fått för sig att den ska kasta av sig drivbandet och det är för att hjulet wobblar. Så idag har jag haft en "konsult" här, en träslöjdlärare. Han har fått virke av mig när jag haft för mycket trä som förut varit på rot här på tomten så jag tyckte jag kunde få en gentjänst.

Naturligtvis skötte sig den gröna exemplariskt och wobblade visserligen, men snöret höll sig på plats. Vi konstaterade tillsammans att det var järnaxeln som var lite sned. Han slog lite på den med en hammare, men den gav inte med sig. Sen vågade han inte slå mer för tänk om den skulle gå av!
Så då nöjde vi oss med det försöket och konstaterade att ska det spinnas på den gröna får det ske på en "bra" dag. Kastar den snöret så får den stå till en annan dag.

Jag visade honom även "kastanjetten från Kalix" och fick reda på att det är antagligen spolen som slår mot tenen på "hitsidan". Nånstans finns det nog en skevhet, men den vågar vi oss inte på. Nu vet jag i alla fall varför den klapprar. (Och lite charmigt är det.)

Knäpphärveln tog jag också fram och han förklarade vilket otroligt arbete det var att få alla kuggarna att bli precis så formade som de måste för att de skulle gå att passa in i gängorna på axeln ovan. För att inte tala om pillerilljobbet att skära till gängorna. Det finns visserligen ett verktyg som gör sånt, men det måste justeras med t ex silkespapper för att hamna rätt och tappar man det i golvet så är det förgjort med inställningen.

"Och gör man inställningen ena dan och kommer tillbaka nästa när det varit omslag i vädret ..." antog jag och han höll med.
Han konstaterade också att det var nån sorts hårt trä som kuggar och gänga var skurna i, och nån mer del var också i o-furu. Men sen var nog det mesta annat i furu.

Han sa också att han inte trodde sig om att kunna göra en knäpphärvel med den konstruktionen. Priset jag betalade, 50 kr, var ett hån mot hantverkaren. I dagens löneläge skulle inte 5000 kr förslå.

Jag frågade om spinnrockarna också. Den gröne från Öje, var det något man kunde anta var en julklapp från make till maka, eller kunde man anta att han kanske hade en liten "fabrik"? Han trodde på det senare, och sen förklarade han hur spinnrockshjul görs. (De snyggt svarvade ekrarna var bara de en indikation på att det var en kunnig man med tillgång till svarv.)

Hjulet började som ett antal klossar som fogats samman med någon sorts enkel laskning. (Heter det väl? Han sa ingen term.) Sen hyvlar man försiktigt så att de börjar likna nån sorts cirkel. Sen ska man ta fram svarven och hitta centrum! Och så svarvar man. "Bara sådär" är nog inte heller det arbetet.
Och nu inser jag att jag inte fattar hur ekrarna och navet kommer dit.

Med tanke på att spinnrockarna i trakten liknar varandra så är det väl inte otänkbart att de är från samma verkstad.

Sen hände en annan sak som jag skäms för.
När jag skulle visa den gröna så stod jag och trampade. Och rätt vad det var vägde jag fel på nåt sätt så att med ett brak gick något i närheten av trampan sönder. Men vi hittade inte vad det var.

Så dagens visdomsord är: STÅ ALDRIG OCH TRAMPA SPINNROCK!

Påskdags!

Nu är det påsk på gång.

Mina väl underrättade vänner på ravelry visste att berätta att man inte fick spinna eller dra slipsten på dymmelonsdagen, det vill säga igår. Överhuvudtaget skulle alla hjul stå still, all kringgärning skulle upphöra. (Och då förstod vi att scrolla med hjulet på musen borde ingå, och cykla och köra bil, även om flera av de föremålen inte fanns på den tiden som detta skrock uppkom. Frågan är om man får rundsticka?)
Såna skulle nämligen förvärra Kristi plågor och dessutom skulle taket blåsa av om man spann.

Det senare är jag personligen väldigt intresserad av att det ohänder.

Men så funderade jag på det där med Kristi plågor. Om man tänker att det som hände hände då så är det ju färdiglidet. Men ser man det som att han dog för våra synder, d v s för världens bortvändhet från Gud, så kan man ju se det som att man bidrar till den om man inte ids bry sig om att han dog utan håller på med vardagen istället, spinner t ex.

Jag antar med ledning av detta att spinnförbudet gäller fram till tredje dag påsk, även om Nordiska museet menar att kringgärningarna inte skulle ske onsdag till lördag.

För att vara på säkra sidan (vem vet hur skrockfullt försäkringsbolaget är?) så har jag bara tvättat ull på sistone.

Nu har det hänt igen!

Jag skrev om Kapten Zoom för några år sen: att internet är så bra, för när man behöver nåt så är det "bara" att "ropa" och så får man svar.

Jag blev ju så nyfiken på vem H S /M L Larsson var. Han som gjorde en spinnrock i december 1881.

Eftersom jag sett att Smulan sysslar med hembygdsforskning i någorlunda nära bygd så skickade jag ett mejl till henne: skulle hon vilja ta reda på vem denne Larsson var?

Och si! Inte behövde jag vänta länge förrän jag fått reda på att S H var fel. Han hette Lars Michael Larsson och var född 1837 i Stigsjö socken, och den tillhörde han ju även sen, när han var 44 år och gift och trebarnsfar och gjorde en spinnrock.

Nu finns det en baskunskap att utgå från. Men vem gjorde han den till? Var det till sin fru eller hade han en syster kanske som skulle få den? Dottern var bara fem år så det var väl lite väl tidigt.

Eller hade han en liten "fabrik" där i Öije?


Undrar vad folk kan veta om mig om 130 år?