Trämaskiner

Det finns ju en massa trämaskiner, alltså såna som är gjorda i trä: spinnrock, knäpphärvel, garnvinda och vävstol är de som jag har en relation till, men det finns säkert fler.

(Jo, jag har en vävstol efter svärmor som legat nedpackad i femton år ...)

Min gröna spinnrock har ibland fått för sig att den ska kasta av sig drivbandet och det är för att hjulet wobblar. Så idag har jag haft en "konsult" här, en träslöjdlärare. Han har fått virke av mig när jag haft för mycket trä som förut varit på rot här på tomten så jag tyckte jag kunde få en gentjänst.

Naturligtvis skötte sig den gröna exemplariskt och wobblade visserligen, men snöret höll sig på plats. Vi konstaterade tillsammans att det var järnaxeln som var lite sned. Han slog lite på den med en hammare, men den gav inte med sig. Sen vågade han inte slå mer för tänk om den skulle gå av!
Så då nöjde vi oss med det försöket och konstaterade att ska det spinnas på den gröna får det ske på en "bra" dag. Kastar den snöret så får den stå till en annan dag.

Jag visade honom även "kastanjetten från Kalix" och fick reda på att det är antagligen spolen som slår mot tenen på "hitsidan". Nånstans finns det nog en skevhet, men den vågar vi oss inte på. Nu vet jag i alla fall varför den klapprar. (Och lite charmigt är det.)

Knäpphärveln tog jag också fram och han förklarade vilket otroligt arbete det var att få alla kuggarna att bli precis så formade som de måste för att de skulle gå att passa in i gängorna på axeln ovan. För att inte tala om pillerilljobbet att skära till gängorna. Det finns visserligen ett verktyg som gör sånt, men det måste justeras med t ex silkespapper för att hamna rätt och tappar man det i golvet så är det förgjort med inställningen.

"Och gör man inställningen ena dan och kommer tillbaka nästa när det varit omslag i vädret ..." antog jag och han höll med.
Han konstaterade också att det var nån sorts hårt trä som kuggar och gänga var skurna i, och nån mer del var också i o-furu. Men sen var nog det mesta annat i furu.

Han sa också att han inte trodde sig om att kunna göra en knäpphärvel med den konstruktionen. Priset jag betalade, 50 kr, var ett hån mot hantverkaren. I dagens löneläge skulle inte 5000 kr förslå.

Jag frågade om spinnrockarna också. Den gröne från Öje, var det något man kunde anta var en julklapp från make till maka, eller kunde man anta att han kanske hade en liten "fabrik"? Han trodde på det senare, och sen förklarade han hur spinnrockshjul görs. (De snyggt svarvade ekrarna var bara de en indikation på att det var en kunnig man med tillgång till svarv.)

Hjulet började som ett antal klossar som fogats samman med någon sorts enkel laskning. (Heter det väl? Han sa ingen term.) Sen hyvlar man försiktigt så att de börjar likna nån sorts cirkel. Sen ska man ta fram svarven och hitta centrum! Och så svarvar man. "Bara sådär" är nog inte heller det arbetet.
Och nu inser jag att jag inte fattar hur ekrarna och navet kommer dit.

Med tanke på att spinnrockarna i trakten liknar varandra så är det väl inte otänkbart att de är från samma verkstad.

Sen hände en annan sak som jag skäms för.
När jag skulle visa den gröna så stod jag och trampade. Och rätt vad det var vägde jag fel på nåt sätt så att med ett brak gick något i närheten av trampan sönder. Men vi hittade inte vad det var.

Så dagens visdomsord är: STÅ ALDRIG OCH TRAMPA SPINNROCK!

Knäpphärvel

En liten pinne (eller preg som jag är uppvuxen med att kalla det) på kugghjulet hakar fast i en liten pinne på "hammaren" vilket gör att hammaren lyfts.

Så småningom flyttar sig kugghjulspinnen åt vänster och släpper pinnen på hammaren och *klonk* så faller hammaren och ger ifrån sig ett "knäpp". Nästa gång man hör det har det gått 60 varv.

Rockspa i grannstan

Ja hur det nu var så hamnade jag i "ravelryträsket" jag med. Det där stället på nätet där man kan prata garn dygnet runt: hur man gör garn, hur man köper garn, vad man gör med garn ... Det finns fyrahundrafnuttontusen grupper och forum och medlemmar som visar sina garnlager och sina alster och jaa ...

Så visst finns det möjlighet att glänsa (ikapp) och visa upp sig där. Om man vill. Eller så kommer man som jag, dragandes med sin gamla rock, som är som en tjock lurvig sovande shetlandsponny och stjärnögt förklarar som en åttaåring att "jag älskar också hästar" i det där forumet för SM-hoppningsfolket ...

Ibland känns det så när medlemmarna på Spinning in Sweden drar igång med olika förkortningar som inte förklaras och de diskuterar tekniker som jag ännu bara har lagt märke återkommer i diskussionerna men som jag fortfarande inte har pejl på vad de innebär. Och så spinner de miljooner meter garn i fantastiska färger och har hela huset fullt av fluffig ull.
Fast egentligen är det inte så, för det är trevliga människor som inte alls tycker min rock är som en fet shettis och som har gott om tips om man frågar.
Man kan rent av bli hembjuden till en av dem som ska ha rockspa i grannstan!

Så då tar man sin gröna spinnrock och erbjuder den skjuts i bilen. Bilen har många kvaliteter (bland annat är den för tillfället blank), men sådär väldans pigg på att transportera spinnrock är den inte. Det har så att säga inte slagit herrarna ingenjörerna att det är något man bör tänka på. Fast om man monterar ner allt som sitter i vägen så går den in. (Utan nedmontering fattades det några ynka centimeter för antingen ett ben eller hjulkrönet.)

Och då. Då upptäcker man. Under trampan.



Att färdtjänsten erbjuder skjuts till en gammal dam, kanske en julklapp en gång i tiden. I Öije i Stigsjö socken förfärdigades denna den 8 december 1881 av S H Larsson. (Eller står det L M Larsson?)

Jisses! Den var skolmogen när Umeå och Sundsvall brann!


Väl i grannstan så fick den hälsa på sina kollegor i branchen som också var på spa.

(Min rock står som nummer nummer två från höger.)

De bjöd "gästerna först" och min rock fick sin behandling: en liten metallbit som var på väg att krypa ut ur drivtrissan förpassades in i den igen och genast satt drivtrissan fast som den skulle på tenen, snällan roterade som om det vore 9 december 1881 och det blev återigen en fröjd att spinna.
Tack doktor Olle!

Sen förlustade jag mig med att studera ullkammar, kardor, topsband, merino, silke, alpacka, gotlandsfårull och riktiga sländor. Det är bara att konstatera: min satellitslända är som ett luciatåg bestående av sniglar ... Jag tror minsann att jag ska göra investeringar på det området.

På väg hem gjordes det investeringar. I det stora blå huset köpte jag en korv med bröd och en lampa till hallen. Och i loppisen på hörnet köpte jag den här:



Det kändes nästan lite genant när jag spanade in den när jag for iväg på förmiddagen, men med den pigga rock som kom med hem så är det inte alls omöjligt att jag får användning för den här, som har visare som går runt runt och visar hur många varv som härvträt gått runt. Enda lilla abret är att det fattas en sprint så att fjärde armen håller sig rak under pådragningen.