Nu är jag här

Hur börjar man när man varit frånvarande så länge? Var börjar man?

Man kan kolla i kameran och blogga efter bilderna. Jättebra. Om man inte har en iphone och en ubuntudator. De är inte riktigt sams.

Så, här kommer texten och så får bilderna komma sen nån gång kanske.

Jag färgade mer ull till min gula kofta. Några burkar med gammal bark och grejer kom till användning (= Tömdes! Tog slut! Sparades inte längre!) Nu har jag mer garn att göra klar koftan med. Men jag tycker att det ser himla blekt ut. Så jag ska göra en ny raid med lökfärgad ull. Om den blir mörkare så tänker jag randa de olika garnerna på nåt sätt tror jag.

Maken frös om händerna vid isfisket och önskade sig något för det. Gärna något som valkar till sig. Jag tänkte att gotlandsull tovar ju bara man blänger på det, och så tog jag fram min stora påse med gotlandsull, kardade lite, spann lite, provstickade lite och fick godkänt. Fast sen blev det inte slätstickning i alla fall utan 1r, 1a. Och så en liten krage på varje finger. Det blev resår för att då var det lite flexibelt med passformen tänkte jag. Kanske hade slätstickning varit bättre med tanke på små krokar och sånt som man pysslar med när man fiskar. Men jag har inte hört några klagomål.
(Lite kul med en bild som visar stadierna mellan ulltuss och stickning.)

Sen stickade jag några raggsockor. Ett par hade ett trist garn som både poolade och blev randigt mellan varje varv. Så på fotens ovansida lyfte jag var åttonde maska med förskjutning fyra maskor mellan varv 1 och 2.
Alltså lyfte nr 1, 9, 17, 23 på ena varvet och nr 5, 13, 21 på andra varvet. Då blev det en ruteffekt som förlät garnet.

 

 Den gula aeolian-sjalen har hunnit stickats klart och bli blockad, men ännu inte fått trådarna fästade, fyra stycken, eftersom den skulle maskas av i dubbelt garn. Jag blev tvungen att lägga ifrån mig den under några veckor då jag befarade att min stickfasthet skulle vara helt förändrad. Det var lite knepigt att ta fram den igen och förstå var jag var i diagrammen då det var i de sista diagrammen jag var. Men jag klurade ut det och slutförde stickandet. Det blev en knapp tennisboll över av garnet. Ett litet tag på sicksack-bården hann jag bli lite brydd. Under blockningen hände det saker! Först blötte jag ner den fullständigt och spände ut den. När jag sedan skulle ta loss den, när den var torr, insåg jag att jag kunde nog spänna ut den en tum till längs avmaskningskanten. Så då gjorde jag det och lade på ett blött lakan.
Den ritualen upprepades några gånger. Till slut var den mer än två meter längs övre kanten och mer än en meter mellan nacken och rakt ner.
Frågan är bara när jag ska ha ett sånt skrytbygge. Den är så vacker att den inte går att undgå att se och beundra. Jag ville sticka den för att jag ville sticka något vackert och vill ju inte ha den för att dra åt mig komplimanger.
Nåja, det går nog att klura ut nåt.

Kittiwake-koftan annonserade i mars plötsligt stora hål under ärmarna.  Panik utbröt och jag kastade mig in på Panduro(!) och kom ut med Alafosslopi i någon grönblå nyans. En topdown sisådärungefär-kofta blev till. Men ännu har vi inte hittat åt några knappar till den.
Jag försökte sticka den lite kort. Mest för att vara säker på att garnet skulle räcka till ärmarna. Men efter att ha haft den en dag så insåg jag att den behövde vara längre för att jag skulle känna mig bekväm i den. Så då repade jag upp nederkanten och fyllde på med så mycket slätstickning jag vågade innan jag gjorde en nederkant. Den är inte grann uppe i halsen, men det kanske blir bättre om man blockar. Och nu är ju blockningssängen ledig igen.
Koftan stickades på 5½mm och fram och tillbaka. Men sen när jag skulle sticka ärmarna runt runt så behövde jag gå över till 7mm! för att det inte skulle se ihopsnört ut.  Jättekonstigt. För samtidigt som det såg bra ut då, så känns det ändå lite sladdrigare, med all rätta. Men det räckte inte med att byta till 6mm. Jag provade.

Men först hade jag fått stora hål på hälarna på mina svarta tunna raggsockor. Så på en resa klippte jag bort foten och återanvände skaften. Inte helt tokenkelt då de var stickade nerifrån och upp. Det tog hela resan på fem timmar att komma fram till slätstickningen ...
Tur nog skulle vi ju tillbaka också efter helgen. (Kanske jag skulle kunna ta och klippa av trådarna och sy ihop tån nu? Det där var ju i februari!)

Ett av de där grönaktiga raggsocksparen gav jag bort till en vän som jag tänkte behövde såna. Det gjorde att jag fick en beställning på några andra. Ett par är klart, men inte levererat eller betalt eller heller efterfrågat. Vi får väl se hur det går med det.

För att få ordning på mitt stickhandlag igen så övade jag mig på att sticka en babymössa. En ny världsmedborgare såg dagens ljus i april några veckor före beräknad ankomst. Den är presentförpackad men ännu inte levererad.

Det senaste är att jag bedömt mig så rehabiliterad i armen att jag återigen kan karda. (Armen tycker att det kostar Ipren, men det är det värt.) Innan jag bröt mig började jag lattjolajbanspinna nordviksull på Louëten. Nu finns det mer kardrullar så jag kan göra den andra tråden.

Jag har också avslutat kamningen av mohairfibern som jag fick för jättemånga år sen. Alltså den första påsen av det jag fick då. Fulfibrerna som jag kammat bort har jag nu kardat och spinner ihop på turkiska sländan. Alltså, jag har inte ullkammat-kammat mohairen utan kammat med vanlig hårkam. Lite knöligt och lite mjälligt och lite fröigt blir det. Och jag vet inte alls vad jag ska ha det till. Men jag övar mig i att nöjesspinna och inte tänka nytta med allt hela tiden.

Utöver det här så har jag jobbat, brutit armen, sålt hus, köpt hus och flyttat i vår.
I höjd med armbryterierna hade det varit lämpligt att tänka på en present. Men då gick det ju inte att påbörja den och sen har det varit för mycket fullt upp för att ha ett huvud som villigt vill tänka inspirerat. Så den presenten får vänta och se om det blir bättre under semestern.

Snygg sjal

Nån som minns att jag en gång i tiden köpte ett solgult garn på kon som jag skulle sticka en sjal av? The Ultimate Shawl, så att säga. Det ultimata sjalmönstret tycker jag mig ha hittat lite nu och då, men jag har aldrig kommit till skott. Nu är jag där igen:

http://www.knitty.com/ISSUEwbis11/PATToceanspray.php

Det tråkiga är att mina händer inte alls tycker att jag ska "hålla på" just nu. Surfa är också sånt som känns.

Håll alla tummar (ni som kan ... :-\) att jag åtminstone kan avsluta sånt jag påbörjat.

Att tänka

... är inte alltid det lättaste.

Jubilaren som fick en kofta där denna ärm var isydd var inte helt nöjd med storleken. Och eftersom jag tycker det är bättre med koftor som värmer kroppar istället för hyllor så såg jag inget hinder att göra om alltihopa. Speciellt som det stundar ny högtid i sommar för samma person. Då blir det en present fast två, på någe vis.

Bl a var ärmarna för trånga. Och det kan jag ju hålla med om när jag provar. Undrar hur originaltänkaren tänkt där egentligen ...

Mycket tänkande gjordes på papper, men det fanns ändå en ovisshet: när ska jag börja öka egentligen? Hur mycket/ofta då? Måste jag starta med fler maskor än förra gången?

Till slut gjorde jag så här!


(Bilden är en rekonstruktion då kameran inte höll sig hemma den dagen.)

Jag tejpade upp ärmskrället på köksbordet och sen började jag mäta hur långt in i den hopsydda ärmen min arm ville krypa innan det så att säga tog stopp. Och så jämförde jag höjden på ärmen med höjden på armen och så ritade jag fina linjer och förklarande texter.
Till slut ritade jag raka linjer vid sidorna mellan de punkter som jag kommit fram till.

För ärmkullen har jag helt enkelt litat till att göra en ärmkulle som hör till en större storlek.

Färdig nr 2

Jag blev tvungen att släppa stickningen när herrarna körde bytaskidloppet. Det är en sak att råka få ett slätparti på en dominostickning, en helt annan sak att dabba sig med omslag och ihoptagningar.

I förrgårkväll maskade jag dock av denna ruta och såg att den i oblockat skick mätte 25 cm. Igårkväll blockades det blöta byltet till 28 cm. Jag anar att det drar ihop sig när nålarna släpper. Det är superwashgarn och jag tror det är lite obstinat mot blockning. (* Plats för era erfarenheter i kommentarerna. *)
Har jag fel får jag väl nåla upp det med 25 cm:s sida och spraya lite vatten på.

Så i så fall är jag alltså klar med min uppgift! Hurra! (Hur klar jag är med mina studieinsatser behöver vi inte ta upp här ...)

Nå ... då ska vi se ... man måste rapportera till nån medaljkommitté va? ...
(Men lite trist är det att det inte finns något svenskt lag utanför ravelry.)

äntligen på bild

Här är då vinterns jubilar med sin kofta. Hade givaren och tänkaren tänkt lite längre så hade hon inte gjort en så tajt modell då jubilaren inte är så förtjust i tajta kläder. Men den går ju att ha uppknäppt också.

Avslöjande

Nu kan det avslöjas att det blev två stickade julklappar i år.

Dels en Garnstudios basker (tam, som de säger i engelskspråkiga länder) och dels en glittrig boa.


Jag gjorde ett fel med baskern. Eftersom den spetsstickades tänkte jag att då ska den naturligtvis blockas. Så jag stoppade ner en trave tallrikar i den. Det skulle jag inte ha gjort. Den blev snyggt blockad, jo, men alldeles för stor!

Blockningen ville jag ha kvar, men gärna en något åtsittande "linning". (Det måste ju finnas ett bättre ord för mössor.) Så jag blötte den senare och satte en gummisnodd runt den för att tillåta den att dra ihop sig.
Det var efter det som jag beslutade att den var klar, se nedan.

Jag har inte hört något från mottagaren ännu. Kanske hon behöver blöta hela och låta den dra ihop sig.
Och ja, det är samma garn som den spetsstickade koftan jag gav bort tidigare i vinter: Visjögarn från Östgöta ullspinneri.

Den glittriga boan fick min syster jazzsångerskan. Det tänkte jag att hon kanske behövde när hon skulle stå och glittra och synas och inte bara höras.

Det konstiga sättet att presentera boan på bild har att göra med en bild jag tog av första nystanet. Eller ja, det köptes som ett nystan, men innan jag hittade den inre änden ... då såg det ut så här. Tanken var alltså att skriva något fyndigt om att gå från oreda och kaos till ordning.

Garnet är tindra från järbo. Enligt banderollen rekommenderas stickor nr 4, men det blev alldeles för stabbigt. Så för att få det fina fallet i tyget bytte jag upp mig till nr 6.

Meddelande

Jubilarpresenten levererad men ej dokumenterad i bild. I vår kan vi kanske synkronisera för foto. Men den passade iaf. Även de något trånga ärmarna. (Och då ville originalbeskrivningen ha ännu trängre ärmar!)

Lotten hemlisbloggar i sin julkalender även i år. Gå dit!

Första (eller tredje, det beror på hur man räknar) liturgiska halvvanten är klar och den andra/fjärde är på god väg upp till tumhålet.

En julklapp har beslutats som klar och trådar ska fästas.

Inte titta!

Rubriken stämmer om du snart fyller år och bjudit mig på kalas.
Bilden är tagen med blixt så knapparnas stönframkallande sidenmatta lyster kommer inte riktigt till sin rätt.
Nu ska de bara sättas dit på riktigt och så ska jag fästa alla trådar och sen ska den förpackas riktigt riktigt fint.

För övrigt har ullbearbetningen fått stå tillbaka.
Liturgiska halvvantarna, andra upplagan, håller på att få fingrar på första vanten.
Jag har surfat runt lite för att få idéer till svågerns tröja och indeed, det finns flättröjor! Kruxet verkar vara att hitta en modell med "skräddad ärm" eller vad det kan heta när ärmen har samma form som sydda ärmar brukar ha och sömmen följer armens "isättning" mot kroppen. De flesta har en axel som är bred och nedhasad halvvägs på armen.
Men det ordnar sig säkert på ena eller andra sättet för eller senare. Fast inte till jul, det garanterar jag.

Utvecklad

Utvecklad är inte min simultankapacitet. Trampa, dra ut lagom många fibrer ur kardrullen, släppa efter så att den nya tråden far in på spolen och inte bara blir tvinnad ...

Nä, det funkar inte. Jag måste nog spela mer dataspel för att klara av så mycket på en gång.
(Jag vågar inte i dagsläget skylla på spinrocken offentligt, men jag är inte helt övertygad om att allt snurrar som det ska på den.)

Istället utvecklade jag "pennsländan" till ... jaa, vad ska vi kalla den här skapelsen? Satellitslända?

Den är lagom för mig. Den skrider runt sin bana, den drar inte alltför mycket med sin lätta tyngd, jag hinner med att fördela fram fibrer, det är lätt att sparka på den horisontella delen för att få fart, iaf om den hänger tillräckligt långt ner.
Kort sagt: i nuläget är detta The Slända för mig.

(Men tittar man på verandan och ser papperskasse efter papperskasse med kilovis med ull så kan man undra ...)


På den lila fronten finns det snart ärmar som når till ärmhålet. Sen är det bara resten kvar.

Jag kontrollstickar även de liturgiska halvvantarna. Jag har nu kommit till lillfingeravtaget på den första ...

Svågerns tröja har jag nog bestämt garn till: Rowan felted tweed, midnattsblå. (Alltså den första färgen, nr 133.) Tänk att den kulör jag hade för min inre blick även gick att få tag på med min yttre!
Men jag har inga svågermått än och jag har inte tänkt klart om fläteriet, så det är ännu inte läge att handla. Men då lär jag handla på Cinas garn.

Tycker om?

Vad tycker man allra mest om när man har ont i tummarna av mycket stickande? Att hitta ett fel som man inte kan rädda från nuvarande nivå utan måste repa upp ett antal varv à 195 maskor? Nä, skulle inte tro det ...

Nå. Snart är det gjort och så är det "bara" att ta igen de där varven, och vidare.
På den här bilden tycker jag att färgen stämmer ganska bra överens med irl-färgen. På min dator iaf.

(Uppdaterat: grymtade dock förtjust när jag insåg att de sista fyra varven var onödiga att repa upp. Därifrån gick det att korrigera nedåt.)

villrådig - hjälp!

Den uppknäppta koftan längst upp till höger är den jag egentligen vill sticka. Men Vogue vill inte sälja beskriv-ningen med mindre än att jag mejlar mitt kreditkortsnummer eller flyttar över Atlanten.

Den röda nedanför har jag lite blickar åt, men tycker inte om hank-och-hysk-systemet och tror att v-ringat inte är det jag vill ha som form, hellre en bred rundringning.

De andra är rätt så bra funderingsmaterial. Egentligen tycker jag att det är mer jubilaren att ha ett mönster som inte är i raka rader. Fast den ljusblåmelerade överst till vänster är inte helt dum den heller.

Men jag är inte så pigg på att tänka och filura ut just nu. I instruktionerna till den röda är det noga angivet att man måste blocka ordentligt så spetsmönstret syns. Och det tror jag också.
Att hitta på en form och sen försöka sticka den i oblockad form för att sen förhoppningsvis blocka den rätt på alla vis verkar lite vanskligt.
Jag menar, hur stor provlapp måste man inte göra för att se hur det stämmer ihop?

Och så var det där med stickfastheten ... Jag tror att jag bestämmer mig för att köra mitt race på stickor nr 3. Det blir bredare än önskvärt för den röda, men jag stickar mer ojämnt med nr 2 och varven blir för låga.

Hjälp!

trubbel

Tänk om allt vore så bra som det vore om jag fick bestämma. Då hade Vogue inte haft några problem med att folk bor på andra ställen än Usa och Canada.
Då hade masktätheten stämt alldeles kolossalt bra och inte ganska nästan bra om man minskar stickorna två storlekar (1mm). Dvs den på bredden. På höjden blir den alldeles futtig.
Eftersom nu inte Vogue fungerar så bra som jag tycker det borde då borde de åtminstone finnas ett bra alternativ på gratismarknaden.
Jag har kanske inte letat ihjäl mig, men det jag fann på Knitty var ganska bra. Men fel i knäppningen och fel i ringningen.

Så vad gör en stackars tant? Fortsätter sticka provlappar ...
I väntan på ork att snoka i stickameraarkivet efter den ultimata beskrivningen.

Förresten

Glömde ju rapportera dagsläget:
Print o'the wave stole-sjalen levererad.
Hatten färdigvirkad men inga trådar är fästa.
Nya raggsockor på gång till mig. Tå-upp med tum-häl. Resan nyss resulterade i några för många varv, så nu ska jag släppa tangentbordet och pilla in stickan på rätt varv för att ordna detta. En vit rand kommer även denna gång markera var hälen görs. Tänker det kan vara praktiskt att ha det "märket" på tumhälsockor.

Det blöta byltets förvandling

Tänk va! Att en sån därn blöt klafsgrej (som luktar hav, ety den innehåller silke) kan bli en sån utsträckt sjal. Men det kräver 1½ timmes arbete ...
Och mitt i alltihopa kommer jag ihåg att jag nån gång (första sjalblockningen) hade dragit i spännsnören. (Heter det ju inte jue, men jag hittar inte ordet.)
Det är inte himla lätt att få en kant alldeles rak i 175 cm. Inte ens i 55 cm faktiskt. Och rätvinkligheten ska vi inte tala om ...

Som tur är har jag nån gång i mitt liv sprungit på en byggkille som livfullt berättade om hur man fick dörrhål rätt formade: man mäter diagonalerna. Om de är lika så är dörrhålet rektangulärt (och ingen parallellogram).
Det måste ju gälla sjalar också!

Fast så långt måttband hade jag inte. Så jag mätte från kantnålarna som satt i mitten (syns på hopsyningen, trist nog) och ut mot "motstående" hörn.

Som ni ser så föll jag från klippan. Garnet räckte inte och jag fick inte tag på mer. Jag var i kontakt med hon jag köpte garnet av på Tradera, och fick reda på företaget hon hade köpt av. Jag var i kontakt med dem, men de hade totalslut av den färgen.
Jag räknade på att göra "små" uddar, alltså samma uddighet, men utan "basrektangeln" så att säga, men det hade inte räckt ändå.

Jag gjorde nåt idéutkast med "mitt tydliga garn", men gav upp. Helt enkelt bestämde mig för att bara maska av. Så nu är den "klar". Ska bara torka och avnålas också.

nu vet jag

och det är okej, fast trist. Hon som har likadant garn som jag vill inte göra sig av med sitt garn till förmån för min sjal. Förståeligt.

Så nu får jag repa upp den uddkant jag lyckats åstadkomma och så maska av istället. Det får gå det med.

Om inget annat kanske det finns en liten skvätt garn kvar hos mig om hennes sjal vill bli större än garnet räcker. Eller så gör jag något litet av resterna. Inte vet jag.

Nu börjar mitt huvud dra igång nästa-projekt-tänkandet. Det går väldans trögt, men det gör inte så mycket. Jag ska ju fippla klar den här sjalen och montera ärmarna på den eviga gröna toppen. Fast i början av maj är det ju bra om jag har nåt på gång, för då ska jag åka iväg igen.

Jag kom att tänka på swallowtail-sjalarna. Den i grovt brunt garn blev ju mycket större än den i tunt garn. (Konstigt va?)
Om man skulle göra den här sjalen i det bruna garnet skulle det helt säkert bli ett sängöverkast. Tål att funderas på. Fast här hemma är det ingen som använder sängöverkast.

cliffhanger

[Om nu blogger hade varit på humör]Nu när Blogger är på humör får ni se en bild på en ganska uttunnad kon med garn. Frågan man kan ställa sig vid anblicken är: kommer detta garn att räcka till femtio kantrapporter till? Nu är jag nämligen klar med ena långsidan, men vad händer sedan?
Hur i hela friden kan man få tag på kompletterande garn när jag köpt det med ganska lite info på Tradera?
Vi får hoppas att jag slipper ställa mig den senare frågan och att den första besvaras med "ja".

En bonusbild på hundens vårfrisyr. Av någon anledning får han en extra tofs på huvudet under den ljusare delen av året. (Varmare är ju fånigt att säga.)

PS. Hur kommenderar man överstruken text i blogger?

Hjärnsläpp

Jag trodde jag skulle bli tokig igårkväll!
Enda sättet att få nitton maskor på varv tre var att sticka två gånger i sista maskan. Men häpp! På varv fem fanns det helt plötsligt tre maskor kvar på slutet.

Okej, jag stickar bara så många maskor som det finns till hands på slutet på varv tre, vilket gjorde att det även fanns en maska för lite på varv fem.

Alltså: antingen en maska för mycket eller en för lite.
Efter att ha misslyckats några gånger och samtidigt försökt sätta fast bården på mittstycket så gjorde jag en - provlapp!
Samma sak.

Jag kom hem från resan och satte mig med det grova tyydliga garnet (bruna swallowtailsjaslgarnet/tvåändstickade tröjan-garnet) och samma sak med det: en maska för lite eller en maska för mycket.

Jag granskade diagrammet noooga. Jag fick till och med min son att hjälpa till. Han är smart men inte van vid diagram. Möjligen kunde denna kombination se var felet låg.
Men nej, det kunde inte bli som jag fick det.

Nåja. Idag skulle jag beklaga mig här för omvärlden om hur det gått troll i den här bården. Men så stickade jag en gång till i det bruna garnet och ... simsalabim! Trollen har försvunnit! Ingenting tydde på något sätt att något kunde gå galet.

Håll nu tummarna för att det håller i sig till att jag nu ska sticka med rätt garn och ihop med mittstycket.
Jag lyckades ju återskapa de två förlupna maskorna som pep iväg när jag repade upp första försöket av uddkanten.

Nästa etapp

Som ni alla ser ... jaså, inte ni heller, är det nu dags att börja med uddkanten.

Uppd.
Jag tänkte att man kunde starta där man var, men jag lyckades i min tentastress inte få till det utan började vid den andra långkanten.
(Man kan ju inte tillåta sig fastna i en stickning när man ska avvika för att gå på tenta jue! Att jag sen var en timme tidig dit gjorde mig inte gladare.)

Lite fel bild

(Bilden från brio.net)

Egentligen var jag ute efter en annan leksak från samma period i livet: Man bankade ner korta stavar i ett hål. Hålet rymde flera stavar och krökte sig. Resultatet var att när man bankade ner en stav så ploppade det ut en stav ur mynningen på kortsidan. Någon som minns?

Vadan dessa nostalgiska minnen?
Tja. På den tiden var det ju roligt att det kom ut en i andra änden.
När man sitter och tar upp 240 maskor (exakt!) längs en långsida på en sjal är det inte riktigt lika skoj när rundstickan visar sig vara för kort när man äntligen har pejl på att om jag tar upp en maska där, och en där, och ... [totalt fyra maskor] - och rätt vad det är upptäcker att maskor sluppit löst i andra änden och all räkning återigen är förgäves.

Längre sticka?
Och hur får man tag på en sån på påskdagen?

På nåt sätt förstår jag att jag nog borde tentaläsa istället.

80X12X17X2

80 maskor, tolv varv i sjutton rapporter i två våder som numera sitter ihop. 32640 maskor alltså, sånär som på 80 eftersom det sista varvet på vardera våden är ihopsättningstråden.

Nu är det bara tjugofyratusentrehundra-tjugo maskor kvar ...

Vi ses ...