Hur börjar man när man varit frånvarande så länge? Var börjar man?
Man kan kolla i kameran och blogga efter bilderna. Jättebra. Om man inte har en iphone och en ubuntudator. De är inte riktigt sams.
Så, här kommer texten och så får bilderna komma sen nån gång kanske.
Jag färgade mer ull till min gula kofta. Några burkar med gammal bark och grejer kom till användning (= Tömdes! Tog slut! Sparades inte längre!) Nu har jag mer garn att göra klar koftan med. Men jag tycker att det ser himla blekt ut. Så jag ska göra en ny raid med lökfärgad ull. Om den blir mörkare så tänker jag randa de olika garnerna på nåt sätt tror jag.
Maken frös om händerna vid isfisket och önskade sig något för det. Gärna något som valkar till sig. Jag tänkte att gotlandsull tovar ju bara man blänger på det, och så tog jag fram min stora påse med gotlandsull, kardade lite, spann lite, provstickade lite och fick godkänt. Fast sen blev det inte slätstickning i alla fall utan 1r, 1a. Och så en liten krage på varje finger. Det blev resår för att då var det lite flexibelt med passformen tänkte jag. Kanske hade slätstickning varit bättre med tanke på små krokar och sånt som man pysslar med när man fiskar. Men jag har inte hört några klagomål.
(Lite kul med en bild som visar stadierna mellan ulltuss och stickning.)
Sen stickade jag några raggsockor. Ett par hade ett trist garn som både poolade och blev randigt mellan varje varv. Så på fotens ovansida lyfte jag var åttonde maska med förskjutning fyra maskor mellan varv 1 och 2.
Alltså lyfte nr 1, 9, 17, 23 på ena varvet och nr 5, 13, 21 på andra varvet. Då blev det en ruteffekt som förlät garnet.
Den gula aeolian-sjalen har hunnit stickats klart och bli blockad, men ännu inte fått trådarna fästade, fyra stycken, eftersom den skulle maskas av i dubbelt garn. Jag blev tvungen att lägga ifrån mig den under några veckor då jag befarade att min stickfasthet skulle vara helt förändrad. Det var lite knepigt att ta fram den igen och förstå var jag var i diagrammen då det var i de sista diagrammen jag var. Men jag klurade ut det och slutförde stickandet. Det blev en knapp tennisboll över av garnet. Ett litet tag på sicksack-bården hann jag bli lite brydd. Under blockningen hände det saker! Först blötte jag ner den fullständigt och spände ut den. När jag sedan skulle ta loss den, när den var torr, insåg jag att jag kunde nog spänna ut den en tum till längs avmaskningskanten. Så då gjorde jag det och lade på ett blött lakan.
Den ritualen upprepades några gånger. Till slut var den mer än två meter längs övre kanten och mer än en meter mellan nacken och rakt ner.
Frågan är bara när jag ska ha ett sånt skrytbygge. Den är så vacker att den inte går att undgå att se och beundra. Jag ville sticka den för att jag ville sticka något vackert och vill ju inte ha den för att dra åt mig komplimanger.
Nåja, det går nog att klura ut nåt.
Kittiwake-koftan annonserade i mars plötsligt stora hål under ärmarna. Panik utbröt och jag kastade mig in på Panduro(!) och kom ut med Alafosslopi i någon grönblå nyans. En topdown sisådärungefär-kofta blev till. Men ännu har vi inte hittat åt några knappar till den.
Jag försökte sticka den lite kort. Mest för att vara säker på att garnet skulle räcka till ärmarna. Men efter att ha haft den en dag så insåg jag att den behövde vara längre för att jag skulle känna mig bekväm i den. Så då repade jag upp nederkanten och fyllde på med så mycket slätstickning jag vågade innan jag gjorde en nederkant. Den är inte grann uppe i halsen, men det kanske blir bättre om man blockar. Och nu är ju blockningssängen ledig igen.
Koftan stickades på 5½mm och fram och tillbaka. Men sen när jag skulle sticka ärmarna runt runt så behövde jag gå över till 7mm! för att det inte skulle se ihopsnört ut. Jättekonstigt. För samtidigt som det såg bra ut då, så känns det ändå lite sladdrigare, med all rätta. Men det räckte inte med att byta till 6mm. Jag provade.
Men först hade jag fått stora hål på hälarna på mina svarta tunna raggsockor. Så på en resa klippte jag bort foten och återanvände skaften. Inte helt tokenkelt då de var stickade nerifrån och upp. Det tog hela resan på fem timmar att komma fram till slätstickningen ...
Tur nog skulle vi ju tillbaka också efter helgen. (Kanske jag skulle kunna ta och klippa av trådarna och sy ihop tån nu? Det där var ju i februari!)
Ett av de där grönaktiga raggsocksparen gav jag bort till en vän som jag tänkte behövde såna. Det gjorde att jag fick en beställning på några andra. Ett par är klart, men inte levererat eller betalt eller heller efterfrågat. Vi får väl se hur det går med det.
För att få ordning på mitt stickhandlag igen så övade jag mig på att sticka en babymössa. En ny världsmedborgare såg dagens ljus i april några veckor före beräknad ankomst. Den är presentförpackad men ännu inte levererad.
Det senaste är att jag bedömt mig så rehabiliterad i armen att jag återigen kan karda. (Armen tycker att det kostar Ipren, men det är det värt.) Innan jag bröt mig började jag lattjolajbanspinna nordviksull på Louëten. Nu finns det mer kardrullar så jag kan göra den andra tråden.
Jag har också avslutat kamningen av mohairfibern som jag fick för jättemånga år sen. Alltså den första påsen av det jag fick då. Fulfibrerna som jag kammat bort har jag nu kardat och spinner ihop på turkiska sländan. Alltså, jag har inte ullkammat-kammat mohairen utan kammat med vanlig hårkam. Lite knöligt och lite mjälligt och lite fröigt blir det. Och jag vet inte alls vad jag ska ha det till. Men jag övar mig i att nöjesspinna och inte tänka nytta med allt hela tiden.
Utöver det här så har jag jobbat, brutit armen, sålt hus, köpt hus och flyttat i vår.
I höjd med armbryterierna hade det varit lämpligt att tänka på en present. Men då gick det ju inte att påbörja den och sen har det varit för mycket fullt upp för att ha ett huvud som villigt vill tänka inspirerat. Så den presenten får vänta och se om det blir bättre under semestern.
