Årets julklapp

Det finns, förutom den kommersiellt utsedda "årets julklapp" också en som är utsedd som "årets hållbara julklapp" och tydligen är det i år "reparationen".

Om man vill ge bort att man lagar någonting, eller presentkort till ett företag som lagar saker, eller om man ger bort ett lagningskit, ja, det är väl mer en smaksak.

Hur som helst så visade maken häromdagen att det hade GÅTT HÅL i tvåändströjan. Så kan vi verkligen inte ha det.

Många år efter att den stickats klart använde jag resten av garnet och gjorde en t-olle, med så långa ärmar som (rest)garnet tillät. 

Så spänningen var idag olidlig: skulle det finnas något originalgarn att laga med?

Men ack jo. En uttråkad tant (yours truly) hade nån gång suttit och gjort en långprovlapp i garnet och den hade inte använts för att sticka t-ollen.

Nu petade jag upp avmaskningen och snodde så lång tråd jag ansåg behövdes.

Jag började med att sticka in en sticka i det senast hållbara varvet och sen stickade jag en lapp. I andra änden på garnet hade jag trätt på en stoppnål. När jag kom fram till varvslutet sydde jag med nålen fast i tröjan i en hållbar maska. Och likadant när jag kom fram till andra sidan.

När hålet var täckt sydde jag fast maskorna med maskstygn.

Jag vände tröjan ut och in och band fast de lösa originalgarnsändarna in mot kanterna med lagningsgarnet.

Snyggt. 

Men. Det blev som en tjockare kant runt ett tunnare "hål". Utanför hålet var det tvåändsstickat, i hålet vanlig stickning och däremellan en liten valk.

Då mindes jag vad Morgan Donner hade lärt sig: sydd spets. Inte den här gången för att göra det vackert på insidan, utan mer för att "tjocka till" tyget i "hålet".

På slutet sydde jag in ändarna på garnet mellan utanpåtyget och spetstyget för att få ännu bättre tjocklek.

Det blev riktigt bra om jag får säga det själv. 

PS. Maken kan förvänta sig annan julklapp också. 

Den svartvita tröjan

Det var en gång en tröja som min mamma hade stickat till sig. Som tonåring älskade jag den och snodde den gärna. Mina klasskompisar var inte lika förtjusta, för jag blev lite elektrisk och gav ifrån mig stötar lite till höger och vänster.
Här har jag på mig den på en promenad med mina morföräldrar.

Enligt beskrivningen skulle det vara mönster på hela framstycket, men mamma hade nöjt sig med att sticka det bara i tre rader mitt fram.

Nåväl. Nånting hände under historiens gång och tröjan försvann. 

Tidigare i år pratade mamma om den och om hur mycket hon saknade den. Stickad nån gång på 60-talet och upphört att existera nån gång … 90-talet eller senare?

Så jag började titta på garner, lite sådär lågintensivt och bara på nätet. 

Och sen åkte jag till Östersund och såg en liten liten garnbutik vid buss-stationen. Jag behövde ju inte köpa något bara för att jag gick in och tittade lite. Väl?

Nej. Det behövde jag ju inte. Men där  fann jag Garnet: borstad alpacka från Sandnes garn. Helt i alpacka utom några procent nylon för att hålla lite ordning på garnet. Alpacka är känt för att kunna hänga ut sig och nylonen är med största sannolikhet tillsatt för att inte det ska ske. Eller i alla fall för att motverka det.

Rätt kulörer och allt.

Jag hade skaffat beskrivningen av min mamma och inhandlade sisådär 800 g garn. Helt galet egentligen för jag har inte ens minnet av att originalet var tungt. Jag tror att de tog i lite i överkant på beskrivningen. 

(Min hela tröjstickning vägde så småningom 325 gram!)

Dessutom upptäckte jag häpet att det som benämndes som storlek 44 i beskrivningen inte på något vis kunde bli godkänt som storlek 44 nuförtiden. Så för att reka lite började jag med ärmarna. Resultatet blev att jag lade på några fler maskor per varv på kroppen. Men ärmarna fungerade så som det var skrivet.

När jag kommit till det här stadiet kom en stor känsla av gammal SAKNAD över mig. Jag visste inte att jag hade saknat tröjan så. Konstig erfarenhet.

Så blev den då klar. Typ idiotsnabbt.  Fast vi var inte överens om hur många varv det går på en raglanminskning. Eller jo, men inte hur många centimeter det innebär om man mäter på ärmar och på framstycke. Så det blev en del justeringar där. Nej, det blev ingen snygg bild det här.

Och så blev den julklapp till mamma. Och hon blev jätteglad.
Hurra!

Framme!

Titta så fint det blev! Nu får han stå still i växten i vinter. ;-)
Tack till systerson som modellade så bra och systerdottern som tog bilderna.

KLAR!

Ähum. Ja visst ja. Jag borde ju ha fotograferat den innan jag packade den ...
Men nu är tröjan till systersonen klar i alla fall.
Jag får hoppas på att det går att få en bild när den är på plats istället.
Det borde bli på onsdag.

UFO ...

Jag inser att jag får ge upp UFO-rutan. I alla fall om jag har tänkt att Klimttröjan ska vara det ofärdiga objektet som ska bli klart.

Det är roligt att göra saker på frihand. Men det innebär också att andras erfarenheter inte tas till vara när man ”kan själv”. Det kan då betyda att man inte alls kunde själv utan det finns en del saker som man ”inte tänkte på”.

Runda ok till exempel. Jag har mer tänkt på att oket ska bli cirkulärt när det ligger platt, innan ärmar och kropp kopplas in. (Tänk rundskuren kjol.)

Det betyder att den omkrets som föreligger när ärmar och kropp ska börja formas är betydande. Det är bra mycket mer tyg i framstycke och bakstycke än vad som behövs. I alla fall eftersom jag ”nypt av” lagom mycket för ärmarna.

Ett bättre format ok skulle vara mer ”skålformat”, om man ställer stickningen med halsringningen nedåt. Inte så mycket ökningar mot slutet av okdelen alltså.

För att få bort en massa onödigt tyg i bålen behöver jag alltså minska antal maskor på varvet.
Ett misslyckat försök har jag bloggat om här, och ett efterfrågat råd om alternativ minskning har jag fått här. IRL har jag pratat med en sykunnig som rekommenderade att inte bara minska i sidorna (”för då blir det två platta bitar”) utan också som insnitt under bysten och motsvarande på ryggen (”för då blir tröjan mer rund”). Dessa båda råd kombinerade jag så att jag minskade ca 30 maskor ner mot midjan: varannan gång i sidorna, varannan gång som insnitt.

Och vad blev det av det?

En bylsig tröja över skuldrorna som ”snördes åt”. Inte snyggt. Dessutom skulle jag lätt kunna ta bort ytterligare 30 maskor på varvet utan att det blir trångt.

Nä. Nu får jag bruka allvar och ta tag i själva felet och inte bara i symptomen.

Det vill säga: ta bort en massa ökning i oket.

Det vill säga ta bort inte bara bålen utan också ärmarna …

Men först kolla hur mycket tyg som ärmarna kräver.

Och så räkna på hur oket ska fördelas på ärmar och bål så att ärmarna får som nu och bålen får ca 30 maskor mindre i vardera stycket.

Som tur är har jag hittat ett urgammalt UFO i tygerna. Som nu är FO.

Men det blir ett eget inlägg.

(Nej, jag får inte till ett normalt typsnitt med normalt radavstånd!)

UFO:t ...

I mappen "januari 2019" hittade jag den här bilden på UFO:t i årets sybingo. Jag har stickat och stickat. Och så blev den klar. Och så skulle jag ha den på mig för fotografering - och upptäcker att jag är inte nöjd med den.

För att spara garn samt få en tajtare tröja så hade jag minskat i sidorna ungefär halva bållängden. Det fick till följd att den kasade upp i ryggen - och fastnade där. Jag hade gjort samma procedur med den hemspunna ollen

och fått samma resultat. 

Således hör minskningar i bålen ihop med uppkasande ryggstycken och bör undvikas. 

Koll på den hemspunna gav vid handen att den korrigerades till att inte hade några minskningar. 

Koll på Klimttröjan sade att den får behålla sina minskningar i det bruna. Och så fyllde jag på med mer brunt tills det tog slut innan jag fortsatte med det antracitgrå. (En liten minskning gjorde jag i midjan, fyra maskor på ett varv.)

Klar! Ny fotografering igår kväll.

Men nää … Den är alldeles för stor och slafsig i bålen. Speciellt märks det i resåren. 

Om jag hade varit snäll och tyst istället för ärlig så hade jag satt en plupp på Göra klart ett UFO. Men jag gör inte det än. Jag ska bara klura ut hur jag ska kunna minska tröjans omfång utan att den kasar upp i ryggen. Och så ska jag kanske göra lite förkortade varv i ryggen ändå för att kompensera att jag drar i den på framsidan för att kompensera att jag inte gjort förkortade varv i nacken utan att ringningen är helt fram- och bak-neutral. 

Inte så bara

"Jag är nu i hälpartiet." skrev jag i en kommentar till inlägget om trubbel på jobbet.
Jo ni. Där var jag länge, kan jag säga. Många gånger.

Jag hann faktiskt göra sockorna helt klara, så när som på dra av tråden, innan det uppdagades att makens vrister inte gick ner i de trånga strumporna. 
Så det blev till att göra om hälområdet. Rent av framför det för att öka maskantalet till 52 från 48. Men sen blev det i alla fall 48 maskor i resårskaften och det fungerar.

Idag är de ordentligt invigda och fick godkänt. Sista dagen med isfiske. Björkarna började slå ut i förrgår.

Så nu håller jag på med provlappar till den blå tröjan. Jag har nog fastnat för dubbelt garn på stickor 4 mm. Men jag har inte räknat på om jag har tillräckligt med garn än. 

Så tänkte jag göra typ Slanted sleeven eller Contiguos. Men Slanted sleeven har fel masktäthet och har ingen generell beskrivning. Det har Contiguos, men jag har för mig att den är väldigt hög i nacken. 
Så nu har jag beställt ett häfte från 1996, skrivet av Barbara G Walker för 276 kr. Antagligen är jag galen.
Men som jag förstod det på de andra metoderna "som  skiljer sig från Barbaras" så börjar man på axlarna för att sedan knyta ihop dem i nacken. Antagligen så som jag själv gjorde på min blå-grå sommartopp. Typ. Fast inte med "tå-axlar" utan med "axelsöm".

Riddarin är perfekt när det är kvällspromenad med hunden. Fast den är fortsatt oblockad.

startitis?

Så här långt räckte det ljusblå presentgarnet med bambu. Vi återkommer om fortsättningen längre ner.  I detta stadium befann sig den enda stickning jag hade när jag akut behövde en stickning! Inte värre akut än att jag kunde undvika ytterligare ett par raggsockor, men akut.  Jag gick ner i ullrummet och tittade i lådorna. Jag fann en hel del Gjestal naturgarn tretrådigt och Garntjänsts tretrådiga. Överblivna efter olika tröjprojekt. Månne de kunde bli en tröja NU? (Det är alltså inte något akut behov av stickat som gäller, utan ett akut behov av att sticka.)

Jag gick till maken: behövde han händelsevis en tröja? Nej.
Behövde jag en tröja? Njae … Men jag behövde en stickning, så vi kan nog klämma in en tröja till när den dagen kommer.
Den här gången gjorde jag en sån där uppläggning så att det ser ut som att resåren rundar uppläggningskanten, tubular cast-on. (Kolla en pikétröjekrage, så fattar du.)

Man använder skräpgarn som man sen klipper bort (på videon, från 5 minuter) eller petar upp (snåla jag: Då är det bra med ett halt garn).

Man lägger bara upp hälften av maskorna och sen gör man ett omslag mellan varje. Så tyvärr blev första försöket ca tio maskor för trång, men nu fungerar halsringningen.
Det blir en tröja med runt ok, och den här gången får klimtinspirationen äntligen utrymme. (Se även gammalt blogginlägg)

(Fast den rapport som är längst ner ska repas upp. Efter att ha använt brunt i någon form i alla andra så blir det alldeles för hårt att använda grått och antracit.) Jag är nu alldeles i faggorna av ärmhålen, jag anar att det blir lagom sedan jag avslutat nästa rapport (=den som jag ska repa upp).

Den ljusblå sommartoppen ovan är också ett sätt att undvika att göra fler raggsockor. Efter att ha gjort de här

så kände jag att nu fick det vara nog. Och samtidigt … var det dags att utveckla.
Vad händer om man gör en Judys magical cast-on, som man ju gör när man startar sockor längst fram i tån, och så kallar man den "linjen" för axelsöm? Och så gör man "tåökningarna" bara på ena sidan och kallar det för ärm, och så stickar man fram och tillbaka och vänder på den andra sidan och kallar det för halsringning?

Ja, det går sådär. Det blir en liten bula högst upp på ärmen, så jag modifierade min idé. 

Istället gjorde jag en uppläggning enligt ovan, men stickade först en liten lapp med hälften av maskorna innan jag längs ena stadkanten tog upp maskor som jag på en gång dubblerade.
Sen fortsatte jag med min idé.
Det blev bättre, men någon annan får räkna ut hur det blir snyggast. Antagligen genom att göra lappen längre, kanske använda en ökning som man kan göra varje varv åtminstone i början innan varannanvarvsökningarna börjar och följer bålstyckenas lodräta "kant" längs ärmhålet.

Sen ska man också samtidigt tänka på hur man vill forma halsringningen och när det är lämpligt förena de båda axlarna i nacken och så småningom också framtill. Inte förrän då blir det dags att sticka runt runt.

Ärmarna blev några varv långa och jag gillar den anspråkslösa rullkanten som blir av att bara köra på med slätstickning hela vägen ut.

Men den senaste bilden så avslöjar jag lösningen på garnbristproblemet. Jag tog min magtröja och gick till LYS:en och frågade efter mer garn. Naturligtvis fanns varken kulören eller färgbadet så en annan lösning krävdes. Det fick bli ljusbeiget likadant garn.

Jag repade upp till strax under ärmarna och började randa en övergång: 1varv beige, 8 varv blått, 2 varv beige, 7 varv blått, 3 varv beige, 6 varv blått, osv. 

Nu håller jag på med sistslurken innan det är dags för att göra kanten. Jag tror inte det fungerar med slätstickning ända ner utan det får bli räststickning eller "falsk rätstickning" på slutet.

(Falsk rätstickning: *1 varv avigt, 1 varv 1r, 1a*. Det ser rätstickat ut, men det får lite egenskaper av resårstickning.)

Det blev en hel del blått över, men jag tror att jag gör halsriningen i blått istället för i beiget som jag hade tänkt förut. Så bryter det inte överenskommelsen om blått upptill och beiget nedtill

LYS ja …

Jag hamnade på en annan LYS ute i skogen och blev förtjust i en härva garn som jag aldrig brukar se åt. 

Genom att lägga härvorna i de sista solstrålarna hoppades jag att lystern i de blanka delarna skulle synas, men nja.

Fast egentligen var det ju den här medelhavsinspirerade färgkombinationen som först fångade min blick:

(Men som ni ser så är inte skuggsidan så lysterframkallande i bilderna.)

Tanken var en stor och underbart vacker sjal som skulle kunna bli en present. Snopet upptäcker jag att en härva nog egentligen räcker till en sjal, på stickor nr 8. Och jag som köpte två i var kulör. (För att jag inte riktigt kunde bestämma mig.)

Nåja. Det blir nog någon reda med det också.

Riddari?

Va? Jag hör inte riktigt … 

bilder!

Äntligen befann sig allting på rätt plats! Vi börjar med tröjan i egenspunnet garn som stickades uppifrån och ner.

Det är inte lätt att hålla sig diskret som fotograf ...

Det gröna är färgat med Kool Aid, det mörkgula med (blåa) lupiner (om det gör nån skillnad). Övriga garner är av olika ullkvaliteter som jag hittat i gömmorna.
Förkortade varv så den blev högre i nacken.

För säkerhets skull, för att det skulle räcka bättre, så har jag valt att vara snål med storleken och gjort mycket intagningar på kroppen, om än jag, efter att ha gjort ärmarna, stickade om kroppen lite mer generöst. Men jag kunde ha varit mer generös vid avmaskningen på nederkanten.

Först en solskensbild på alafosslopi-koftan för den är mest rättvisande vad gäller färgen. Den är också stickad uppifrån och ner.

För ovanlighets skull blev det en v-ringning som jag inte alls uppskattar annars. Men kanske det fanns en snålhetstanke i det den här gången också. Det fanns inte obegränsat med garn på butiken. Jag har inte "efterbehandlat" halskanten med ytterligare stickning, utan det är stadkanten som är kant.
Eftersom jag gillade knappkanten på kittiwake så blev det en sån den här gången också.

En liten diskret rand i "sidsömmen" (och "ärmsömmen") av 1 avig maska vart fjärde varv. Hjälper till att hålla räkningen så att knapphålen blir jämnt fördelade.
Muddarna är inte fullständig resår utan är 1 rät-1 avig-resår ena varvet och räta maskor andra varvet. Jag minns inte om jag gick ner någon storlek på stickor.

När jag gick in och bytte plagg såg jag julklappshalsduken på hatthyllan och tog ut den för dokumentation också. Den är alltså kardad mohair spunnen på turkisk slända och stickad 1r 1a. Men första och sista varven rätstickade över en tredjedel så många maskor. De snygga(?) hålen i stadkanterna bara blev. Någon trodde att jag designat dem, men inte så.
(Varför jag inte kan få ha bilden åt rätt håll vet jag inte.)

Medan vi ändå är inne på "stickning till maken" så kan vi ju visa fiskehalvvantarna som varit klara ca ett år nu. Fortfarande väldigt lurviga, men man kan se tendenser till ihoptovning i handflatorna nu.
Det är alltså sländspunnen gotlandsull.

Färdig!

Om nu blogspot hade kunnat låta mig plocka bilder direkt från telefonen så hade ni kunnat få se... eh ... nä just det, man måste ta bilderna också.

Ja, men när det är gjort så får ni se en kofta i alafoss-lopi som jag började på för cirka ett år sen, men som kom på skam när jag bröt handleden. Sen när jag återupptog den och började på ärmarna så visade det sig att hag fick gå upp från nr 5 till nr 7, tror jag det var. 5 blev ett mysigt tyg när jag stickade fram och åter, men sen tätnade masktätheten betydligt när jag skulle sticka runt. Mysko.
Igår kväll fick den äntligen knappar. Eller ja, själva knapparna fick den för några månader sedan när jag handlade dem i den braiga knappaffären i Övik. Men så var det slutfinishen ... Men nu har det varit så otroligt kallt några dagar (efter att vi fått absurt mycket snö!) så nu kändes det nödvändigt.
Bara därför(?) har det nu blivit ca tio grader mindre kallt. Kanske spelad det in att jag köpte ett par Dobsom-byxor idag också. (Såna där täckbyxor med dragkedja längs hela benen som man kan öppna i midjan.)

Ni skulle också få se min olle!
Den är stickad av hemspunnet tjockt garn. Minns jag inte fel har ni sett härvorna som till vikten borde räcka. Men somligt garn skulle man nog kunnat göra en mysig matta av ... tjockt och starkt.
Nu är den inte bara stickad -- trådarna är fästa idag.

I väntan på att få ändan ur och avsluta dessa projekt har jag stickat strumpor.
För en del år sen köpte jag boken Sockinnovation av Cookie A. Jag hade då sett strumporna Rick, men de har aldrig blivit av. Istället har jag nu gjort en och en halv Kai-mei. Förutom att jag gjort resår även på spetspanelen. Jag använder ett ljusblått mellanraggigarn med en viss melering. Fast jag hade inte förstått att det fanns tunna mörkblå ränder på dem. Jag trodde det bara var spräckel.
Jag tog kort på den färdiga på foten häromdagen. Men som sagt: blogspot vill inte samarbeta med mig om jag inte lägger mina bilder i ett moln, "nån annanstans". Men det är en idé som jag inte tilltalas av så vi får lösa det en annan gång.

Very long time no see

Livet har innehållit andra saker än att blogga.
Inga jobbigheter, bara det där med att jobba och fara hem och äta och sova och fara på jobbet igen.
Som tur är i kombination med stickning och spinning.
Men att sitta i kalla källaren vid världens trögaste dator och blogga - nej det har har inte lockat.

Saker hade kunnat se lite annorlunda ut, om det t ex fanns en bärbar dator som inte hade ubuntu vilket ställer till det om jag vill lägga in bilder från fånen. Eller att fånen tyckte det vore plättlätt att lägga in bilder i bloggen. Men nej.

Nu ska vi se vad som hänt sedan 18 juli ...

De gröna prickarna står för vantarna som jag äntligen kom åt att göra. De skulle ju varit klara i början på juni, men armbrott och stress på jobbet, och stor flytt av hela hemmet omöjliggjorde det ideala schemat.

Men nu är de överlämnade i alla fall.

Den blå pricken är att jag stickade när dottern var i stan. Det var nåt very special pokemon go-event så himlarns vad vi for runt stan och jagade/stickade.
Den ljusrosa pricken är att jag trots allt lagade den där underkjolen, med nyköpt resår.

Nej, det blev inte bingo på nåt sätt alls den här gången heller, men vad sjutton!

I den här vevan (semestern) blev det också så att jag tänkte göra en Siri. Jag köpte ju Kampes tvåtrådiga när Hemslöjden stängde i Härnösand med avsikt att göra en Siri. Jag kollade på Ravelry och såg att kombinationen fanns.
Men när jag sen skulle sätta igång så visade det sig att det funkar ju inte alls. Jo kanske om man stickar enligt en storlek och tycker det är bra att den blir mindre. Jag tänkte verkligen få till största storleken, men det gick ju inte alls, inte om det skulle bli ett acceptabelt tyg. Och vadå räkna om?

Tänk om. Tänk rätt.
Så då tänkte jag istället Minetta från knitty.com.
Den blev först lite väl trång i ärmarna, men då gjorde jag om dem så de passar mig bättre.

Det blev den första användbara koftan efter att kittywake-koftan tog slut i våras.
Och så är jag jätteglad att jag funnit en bra knappbutik här i min nya hemstad.

Jag skrev i förra inlägget att ni ska få se mina svarta sockor också. Håll till godo!

Ja sen har det blivit en antal till strumpor/sockor. Några i omgjort tretrådigt, något par i överblivet miniraggi. (Vilket gjorde att de första i det garnet behövde kompletteras med helt annat garn när jag lagade dem.)
Ett par trevliga raggisockor var tänkta som julklapp, men sen sprang jag på en bättre julklapp så de ligger kvar.
Ett par vanliga svartvitspräckliga raggisockor blev lotterivinst på jobbet.

Den kardade mohairen blev ännu mer mohairgarn, spunnet och tvinnat tvåtrådigt på turkiska sländan och sen en julklappshalsduk till maken. Jag återanvände ungefär modellen från sonens: lägg upp "lagom många" maskor. Sticka ett varv. Öka till dubbelt så många och sticka 1r, 1a. Då blir den upplevda ytan två slätstickade ytor. Minska till ursprungsmängden maskor, sticka ett varv och maska av.

Rätt vad det var så blev jag less på alla sockor och plockade fram mina tjocka hemspunna garner.

Enligt vågen borde de räcka till en tröja, à la Islandströja, om än utan flerfärgsstickning i oket. Bara en-färg-i-taget-stickning.
Det visade sig att det stämde inte. Så nu har jag kompletterat med mer garn från ull som vi hittade utanför knuten hos Limmo design för flera år sen.
(Har jag sagt att jag destashar?). Jag har inte stickat med det än, men det känns ljuvligt mjukt i härvan. Jag stickar den uppifrån och ned.

Den gula koftan börjar närma sig att bli klar. Igårkväll tror jag att jag stickat  "klart" ärmarna. Det som blev över där förlänger jag livet med. Och sen är nog tanken att jag ska göra nederkanter och halskanten med gotlandsull. Men frågan är om det blir bra med kardgarnet jag har gjort tidigare och som jag inte randat oket med, eller om jag ska göra kamgarn. Och så är också frågan om jag ska färga det grå med lökskal för att förta kontrasten.
Eller om jag ska göra mer garn enligt tidigare (Nej! Jag vill inte!!).
Vi är inte riktigt överens, jag och mig om saken.

Man kan tro att detta blev årskrönikan, men jag tror vi ska göra en enligt vedertaget koncept.

Förresten. När jag fyllde år så fick jag en större färgargryta!

Fototime!

Tadaa!
Här kommer då de bilder som jag befarade skulle dröja. Men idag var det ljust, ja sen kom solen rent av!

Makens "t-shirt" eller "t-olle" som han kallade den idag är alltså stickad av enkelt garn, samma garn som den tvåändstickade. När jag tänkte ut den här så kände jag starkt att den skulle ha lila slätstickade kanter. De är stickade av Visjögarn från Östergötlands ullspinneri och har använts till kofta och basker att ges bort för några år sedan.
Det garnet är tunnare än det bruna, därför ökade jag en maska i var fjärde maska och hade tunnare stickor. (Dokumenterat hur tjocka/tunna stickor jag använt? Nä ...)
Som vikkant har jag använt ett avigt varv bland det släta.
Naturligtvis stickade jag fast kanterna på baksidan på nåt fiffigt sätt som jag glömde dokumentera.
Den är stickad top-down, som sagt, och för att ytterligare snåla på garnåtgången så att den skulle kunna bli längre gjordes intagningar i sidorna på bålen. Sidorna är också markerade med en maska rätstickning.
Fickan är en påse som hänger på baksidan, helt stickad i Visjögarn.
(Oj, vad många detaljbilder jag inser att jag inte tagit ...)

Så min Kittiwakekofta då. Man kan tydligt se att jag stickade bakstycket först. Jag hade inte lagt märke till att härvorna var lite olika färgade utan stickade med en i taget. Därav den kraftiga randen mitt på ryggen.

Jag tyckte att jag lärt mig lite till framstycket och letade därför fram två liknande härvor att börja med.
Men det blev ändå en tydlig övergång när de härvorna tog slut och nya (som liknade varandra) tog över.

Men skam den som ger sig: när jag gjorde ärmarna tog jag fyra härvor på en gång. Två som liknade varandra (A) och två andra som liknade varandra (B). Sen stickade jag med dem så att A och B tog vartannat varv i vardera ärmen.
Det blev mycket bättre.
Ärmarna blev lite tajtare än jag brukar vilja ha dem, och vi var inte helt överens, ärmkulle, ärmhål och jag, utan det blev lite omstickningar där.
Kittiwake original har en större krage än jag gjorde. Urringningen är ganska stor, så kragen fyller upp in mot halsen.
Och så det där med sy i knapparna ... se tidigare inlägg. Knapparna har jag vunnit en gång i tiden. Många plastknappar med ögla på baksidan och med ett litet relieftryck.
Kanske inte de stiligaste knapparna, men de går bra ihop med den ganska röriga ytan i övrigt.
Hade jag hittat på koftan själv hade jag inte gjort så många knapphål, men även om det är mycket att knäppa så gillar jag nu att de sitter så tätt.
Jag är inte riktigt säker på att jag hade valt det här röriga garnet om jag vetat hur spräckligt det är, till en tröja med flätor. Men nu är det så.
Och den är Varm!