Så blev det inte.
Mycket har stickats och spunnits och grejats sedan dess.
Allt för att inte ta tag i detta?
Vet inte. Men nu känns det som att jag har tillräckligt med stickat, och en stickning som jag lovat göra vet jag ännu inte så mycket om än. Form, struktur, färg och storlek behöver sina order för att det ska gå att göra något.
Så idag ägnade jag en stund åt detta igen.
Man tar ryaull och fäster i kammen som är fäst i bordet.
Sen kammar man med den andra kammen tills man fått ett moln av fluff på kammen.
Detta fluff nyper man ihop änden på och med hjälp av en tunn tunn virknål stoppas man in fluffänden i ett litet litet hål. Bakänden på en stor säkerhetsnål går bra. (Det lilla hålet kallas diz på spinnengelska och således också på nyspinnsvenska.)
Sen drar man fluff genom hålet. Då blir det en fluffig korv på andra sidan hålet. Den lindar man sen ihop och gör ett litet bo av.
Sen lägger man det boet i samma kartong som alla andra färdiga bon.
Resterna av fluffet, det som blev kvar på kammarna, stoppar man i en påse för att spinnas till något annat.
4 kommentarer:
somliga projekt kräver mer än andra. Det är bara att kämpa på:)
Det tråkiga är att jag har inget bra bord vid soffan utan behöver sätta mig nere i källaren. Så trist och tråkigt!
”Nyspinnsvenska” vilket härligt ord!
Fantastiskt med handarbete, jag hoppas att jag en dag stannar vid ett av alla de små projekten jag startat.
Välkommen hit, P!
Nja, jag vet inte om det är ett roligt ord. Nyspinnsvenska betyder att traditionella svenska ord om spånad trängs undan av engelska och glöms bort.
Heja dig och dina små projekt!
Skicka en kommentar