Jag var in på bloggen Monas Universum häromdagen och läste ett inlägg som jag blev lite funderande över. Eller ja, själva blogginlägget var väldigt kort men det blev många kommentarer.
Varför har man välskrivning i skolan? Är inte det förlegat?
Jag tycker att det är bra att man övar sig i att skriva för hand. Jag tycker också det är bra att ha koll på en fingersättning på tangentbordet som tillåter en att skriva ungefär lika fort som man tänker.
Man behöver kunna skriva för hand för att ibland är det det enda sättet man kan skriva på. Man behöver också öva finmotoriken och det görs via handskrivning.
Däremot är det inte så bra att kombinera "skriv en berättelse" och "för hand" om handskriften inte är snabb nog för små barns ovana händer. Det leder till frustration. Berättelsen bubblar och far ... och pennan står still.
Finmotorik är bra att ha när man slöjdar på olika sätt. Eller pillrar på skruvar och muttrar. Eller gör något annat hantverksyrke.
Visst är det frustrerande också att skriva fult när det är meningen att man ska skriva vackert. Men jag tror att det går att öva upp. Om man får skriva "i lugn och ro" och inte har en berättelse i huvudet som ska ut genom stiftet.
Jag tänker också att slöjd hamnar lite i "skriv en berättelse"-sitsen. (Liksom bildämnets skapande.) Man har en idé om vad man vill göra, man ser det förhoppningsvis framför sig inuti huvudet. Och så ska man färdas dit. Genom många olika moment. Det är lätt att det blir en frustration om man inte blivit vand vid att ha tålamod. Och jag tror att tålamod inte riktigt är uppövat idag.
Det finns en "tråkighet" inbyggd i välskrivningen. Man kan inte rita bokstäver hur man vill. De måste se ut på ett visst sätt för att andra ska uppfatta dem som just de bokstäver som de är ämnade att vara. Den är alltså inte så fantasibejakande, eller kreativitietsbejakande skulle kanske andra säga. Men det beror på hur man ser det. Fantasi, nä, så mycket ryms inte i att skriva av en text så vackert man kan. Men med bättre motorik kan man ge kreativiteten bättre förutsättningar för att realiseras på ett önskat sätt.
Det kan anses vara dötrist att göra femhundrasjuttiomånga räta maskor, eller aviga för den delen. Men efter så många så blir de mer lika varandra, motoriken hittar sin lunk och man kan börja fantisera om vad man vill kreera för kreationer. Och ska man sticka kreationer så blir det ännu fler maskor.
Den första provlappen har vissa likheter med välskrivningsövningar.
Och kom inte dragande med att pojkar har sämre finmotorik och därför inte kan skriva snyggt.
Kolla på Karin Englunds farfars handstil!
Och det finns en hel del exempel på att män blivit urmakare och annat pilligt.
torsdag, september 27, 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Növlandet behövs, hur tråkigt det än kan vara, för att hitta kreativiteten i en ny form. Om man aldrig skulle träna på något nytt så skulle vi ju aldrig lära oss att gå, till exempel. Har en strax ettåring i vänkretsen och envisheten, stapplandet, fallandet som övergår i tokglädje när hen får till ett steg och ett steg till ... härligt!
Om pojkars finmotorik så utvecklas stabiliteten i handleden lite senare, i just den åldern då vi lär oss att skriva "fint". Då går det lite sämre och blir mindre roligt och så plussar inte omgivningen lika mycket. Så fast motoriken i sig kommer ikapp så är sugen ofta tappad. Och för killar blir det snabbt tydligt att man inte impar på polarna genom att prestera bra i klassrummet, så det är liks ingen vits att hålla på.
(Den ursprungliga skillnaden har jag ingen aning om vad den beror på, men det är runt sexårsåldern och det märks när man undervisar barn i piano.)
Men hepp! Det visste inte jag! Det där om handledsstabiliteten. Bara att häntheten befästs vid den åldern.
Månne pojkar ska skriva fint något senare då? Och flickor också så de inte får nåt försprång att retas med? Eller?
varför måste allting vara roligt att lära sig omedelbart?
jag brukade få många kommentarer om hur vackert jag skrev, men det var ju mest för att jag skrev så mycket för hand, och ville att det skulle se snyggt ut. så det är klart att även om jag inte övade, hade jag som målsättning att det skulle se fint ut:)
precis som du skriver, i början är det inte lätt att få det snyggt - och det gäller mycket, men om man tränar tillräckligt mycket kommer dom flesta att lyckas. och det gäller det mesta. vill man bli bra, måste man träna:)
Jag går en kurs om läs- och skrivinlärning den här terminen, och jag har lärt mig att slarvig handstil omedvetet kommer när man vill dölja sin osäkerhet, det blir liksom rörigt i hjärnan. När man är säker på hur bokstäverna ser ut och var de ska stå, då blir det genast finare.
Jag har insett att välskrivning är det man först tog bort när alla jippon kom in i skolan. Nu menar jag inte att alla "jippon" är dåliga, många är kanonbra, men tiden kan ju inte tas från engelska, slöjd, gympa och matte, så då tas den från svenska. Och speciellt välskrivning. Religion ligger också illa till där.
Mina elever, som alla har brister i svenska språket, skriver konsekvent bokstäverna lite huller om buller, de börjar bakifrån, (speciellt araberna) vet inte vilka som hänger på linjen eller vilka som är högre än andra, så r och k är ofta lika höga, t.ex.
Och jag vet att lärarna är totalt pressade och känner att de inte har tid eller ro att låta eleverna sitta och öva handstil. Vilket jag tycker är synd.
Det är spännande med handstilar och man kan tycka att en person som är någorlunda säker med ritstiftet borde kunna skriva snyggt, men det verkar inte alls ha något med varandra att göra.
En oläslig namnteckning kan man skaffa sig på många sätt. Ett är att jobba på det som en gång hette polyklinikmottagning och skriva in patienter. 50 pers om dagen, 12 blanketter per pers, det blir... många. Alla skulle skrivas under för hand. Tar fortfarande bara någon sekund att skriva min namnteckning.
Jag kom att tänka på en sak till: i matte så finns det ju också en nötningsfaktor. Utan nötning av räknesätten och geomteriformler så fastnar de inte, ej heller multiplikationstabellen.
Det är ju inte en fysisk motorikträning, men ändå på nåt sätt samma sak. Måste man härleda varje formel varje gång så kommer man ju inte någonstans, då blir det inte plats för den eleganta matematiken och problemlösningen.
Intressant det där med osäkerhet och fulskrivning, Bloggblad.
Däremot lade jag märke till i gymnasiet att ett ämne som jag gillade hade snyggare handstil i blocken än ett där jag inte tyckte om läraren.
Många blanketter blir'e, Karin. Det var inte som den långsamma skönskrivare som skrev in filmrullarna på Konsum i min ungdom. Snygga bokstäver blev det, men man skulle INTE ha bråttom till bussen ...
Heidi, jag håller med.
Jomenvisst, utantill-slit behöver man för att kunna automatisera saker. Fråga gärna mina tidigare teorielever, de kommer aldrig att glömma hur många kors en eller annan tonart har. Eller i vilken ordning de kommer.
Vänta nu - det här har vi pratat om i ett annat bås ...
Va?! Har vi? Det kommer jag inte ihåg.
Så klokt och riktigt resonerat! En tanke jag snuddat vid men aldrig utvecklat såhär långt, att jag har nytta av mina händers kreativa träning när jag skriver för hand. Naturligtvis är det tvärt om också, att den som är ovan att skriva bokstäver kan ha svårt att hantera pennan när det ska tecknas. Det ska jag komma ihåg när eleverna blir missnöjda, att inte bara kreativiteten och seendet behöver sin träning, utan naturligtvis även motoriken! Stort tack!
Skicka en kommentar