Den svartvita tröjan

Det var en gång en tröja som min mamma hade stickat till sig. Som tonåring älskade jag den och snodde den gärna. Mina klasskompisar var inte lika förtjusta, för jag blev lite elektrisk och gav ifrån mig stötar lite till höger och vänster.
Här har jag på mig den på en promenad med mina morföräldrar.

Enligt beskrivningen skulle det vara mönster på hela framstycket, men mamma hade nöjt sig med att sticka det bara i tre rader mitt fram.

Nåväl. Nånting hände under historiens gång och tröjan försvann. 

Tidigare i år pratade mamma om den och om hur mycket hon saknade den. Stickad nån gång på 60-talet och upphört att existera nån gång … 90-talet eller senare?

Så jag började titta på garner, lite sådär lågintensivt och bara på nätet. 

Och sen åkte jag till Östersund och såg en liten liten garnbutik vid buss-stationen. Jag behövde ju inte köpa något bara för att jag gick in och tittade lite. Väl?

Nej. Det behövde jag ju inte. Men där  fann jag Garnet: borstad alpacka från Sandnes garn. Helt i alpacka utom några procent nylon för att hålla lite ordning på garnet. Alpacka är känt för att kunna hänga ut sig och nylonen är med största sannolikhet tillsatt för att inte det ska ske. Eller i alla fall för att motverka det.

Rätt kulörer och allt.

Jag hade skaffat beskrivningen av min mamma och inhandlade sisådär 800 g garn. Helt galet egentligen för jag har inte ens minnet av att originalet var tungt. Jag tror att de tog i lite i överkant på beskrivningen. 

(Min hela tröjstickning vägde så småningom 325 gram!)

Dessutom upptäckte jag häpet att det som benämndes som storlek 44 i beskrivningen inte på något vis kunde bli godkänt som storlek 44 nuförtiden. Så för att reka lite började jag med ärmarna. Resultatet blev att jag lade på några fler maskor per varv på kroppen. Men ärmarna fungerade så som det var skrivet.

När jag kommit till det här stadiet kom en stor känsla av gammal SAKNAD över mig. Jag visste inte att jag hade saknat tröjan så. Konstig erfarenhet.

Så blev den då klar. Typ idiotsnabbt.  Fast vi var inte överens om hur många varv det går på en raglanminskning. Eller jo, men inte hur många centimeter det innebär om man mäter på ärmar och på framstycke. Så det blev en del justeringar där. Nej, det blev ingen snygg bild det här.

Och så blev den julklapp till mamma. Och hon blev jätteglad.
Hurra!