Varför satt jag i Pamplona?
Jo, för att jag var på caminon, vandringsleden till Santiago de Compostela. Nu är det ju så att precis som att alla vägar sägs bära till Rom, så finns det även flera vägar att gå till Santiago. Vi gick den som kallas Camino Français. I Frankrike finns det fyra leder, och om jag förstått saken rätt strålar tre av dem samman i Saint Jean Pied de Port nära den västra änden på fransk-spanska gränsen och bildar Camino Français.
Det finns mycket att säga om att gå caminon så det är svårt att veta var man ska börja. Så jag börjar med lite fakta från mitt perspektiv.
Vi var en grupp på fyra personer som reste tillsammans.
Vi startade i Saint Jean Pied de Port och gick till Pamplona. Sen tog vi tåget till Sarria för att gå de sista tio milen till Santiago. Tydligen är det så att utan de där sista milen får man inget diplom. Det kan vara bra att veta.
Vi var borta två veckor från Sverige. Vi åkte 9 juni (flög till Biarritz från Skavsta) och kom hem 23 juni (flög från Vigo till Barcelona till Arlanda).
Vädret var ... alla väder man kan ha en svensk midsommar, både de man får och de man vill ha.
Det är en väldigt utbyggd infrastruktur runt leden. Det finns vandrarhem och restauranger i bekväm mängd och täthet. Vägen är tydligt utmärkt med gula pilar och/eller betongrösen med snäckan på.
Inne i städer var det utmärkt med metallmusslor i gatan.
Det går rätt bra att klara sig på engelska längs leden. Och skulle man stöta på patrull i det avseendet så kan det finnas någon annan med fler språk i närheten som kan hjälpa till.
Min ryggsäck vägde 5-6 kg, lite beroende på våg eller vad det kan ha varit. Jag bar allt själv hela vägen utom sista tre etapperna. Då var mina fötter så arga på mig att jag skickade en större del av packningen med bil. Det kostade €3 per etapp och det var väl värda pengar! (Sovsäck och annat som inte behövdes under dagen, alltså det mesta, åkte bil.)
Min första souvenir var en rejäl kasse och den kom nu åter väl till pass.
Fötterna ja. Jag har förstått att bilder på fötter kan vara motbjudande för en del, redan när de är hela. Så jag besparar omvärlden bilderna på mina fötter. Men jag kan berätta att jag hade stora blåsor på lilltårna, speciellt på höger. Dessutom blev det några blåsor på andra ställen på framfoten. Det kunde komma en blåsa precis vägg i vägg med en gammal, som radhus eller för den delen höghus. Lösningen när man har en blåsa är
inte comped eller plåster. Då blir den bara värre. Lösningen är att sy den. Trä en tråd på en nål. Ta alsolsprit eller annan handsprit och tvätta nål, tråd, blåsa och händer. Stick nålen rätt genom blåsan (det känns lika mycket som när man klipper håret) och låt tråden sitta kvar genom de båda hålen. Mycket broderier blev det ...
Comped och andra plåster kan vara bra för att från början förhindra blåsor.
Lärdomar?
Ha kondition. Ha vältränade fötter. Mitt resesällskap som brukar motionera genom att gå upp och ner för slalombacken var bra förberedd, så som jag skulle vilja vara. Men som sagt, fötterna ska vara tränade också, inte bara konditionen. Och gärna backträning, både upp och ner, för knänas skull.
Jag tror att det är bra att göra etapper utifrån sin förmåga. Nu blev flera etapper nära gränsen av min förmåga och då handlade det inte om att kontemplera så mycket som att orka och hinna fram innan orken tog slut. (Det fanns flera rösen längs vägen som markerade var olika pilgrimer hade avlidit. Ett var fem minuter innan man kom fram till nästa härbärge ... Med tanke på att ca tusen kommer fram till Santiago varje dag, så är det inte många rösen, dock, de finns.)
Så nästa gång (Hör hur fötterna skriker "NEJ!") ska jag inte "hinna fram" utan jag ska gå så långt eller kort som jag vill, och som fötterna vill. De ska få bestämma mycket mer nästa gång.
Det betyder att jag då vill ha tid till förfogande, utan bokad returbiljett eller någon tid att passa hemma. Kanske det också betyder att jag inte vill höra till någon arrangerad grupp. På caminon blir man en del av en helhet. De som man ömsom går om, ömsom blir omgådd av, blir ens sammanhang.
Jag tycker att min packning stämde ganska bra överens med behoven.
Men den långa regnrocken ska ut. In ska istället ett lätt regnställ med jacka och byxor.
Antimyggmedel behövdes inte. (En kvinna som hade gått hela sträckan berättade att hon hade bara besvärats av mygg under en enda halvtimme.)
Jag upplevde aldrig behov av mjölksyrebakterietabletterna jag tog med mig. Å andra sidan åt jag inte bläckfisk i Melide (som är en stad långt från havet och som trots detta är berömd för sina pulperior).
Mina "springskor" var för trånga för mina blåsiga fötter, i alla fall med sulorna i. Kanske att de inte får följa med en annan gång. Eller så får de det. Men kängor rekommenderas för alla kuperade partier, dvs där vi gick, och lite till. Underlaget var av olika kvaliteter. Ibland var det "trottoar", ibland var det asfalt, ibland grusväg. Ibland var grusvägen av typen uttorkad bäck med bara stenarna kvar. Och den blötaste dagen var det lervälling.
Mina fårskinnstofflor var däremot precis det som fötterna längtade efter!
Dock mådde de inte så bra av att användas på stan ...
Viskossjalen var skön att svepa in sig i när vi reste, och om kvällen.
Den vikarierade också som badhandduk.
Men baddräkten var onödig packning.
Ullunderställ var bra att ha som pyjamas kombinerad med den tunna inomhussovsäcken. Ulltröjan var också skön att ha under skjortan dagar då det inte var så himla varmt.
Ett ombyte skjorta och underkläder räcker. Dock är det bra att kunna byta sockar mitt på dagen. Jag hade tunna strumpor av bambuviskos och ett par ullstrumpor utanpå, hemmastickade på 2½:or. (Öglorna på skaften gjorde jag för att kunna hänga upp dem på ett snöre för vädring. Det var bra.)
Det torkar bedrövligt dåligt, så det är smart att duscha och tvätta så fort man kommit fram (och att bara tvätta ullstrumpor om man måste
och vädret tillåter torkning).
Ryggsäcken var rätt bra. Den hade resårstroppar på utsidan som man kunde klämma fast ännu inte torkade strumpor med på ett säkert sätt. Men sidofickorna för vattenflaskan var lite för grunda.
