Men det senaste året så har jag verkligen låtit bli att laga det,
även om jag hade klart för mig hur jag skulle göra.
(Kanske inte i detalj, men teknik och material i alla fall.)
Det skulle nämligen säkert bli sybingo den här sommaren också, och då är det ju dumt att inte ha det här projektet att stoppa in i några rutor. (Maken undrar om man verkligen kan vara så "snål". Och det kan man.)
Nu är det kanske inte någon större katastrof eftersom det inte dricks så mycket te i familjen.
Men nu har Dagen kommit då Tekannan ska Lagas!
Klart jag skulle använda det här garnet. Det har en "rustik känsla" och så är det ganska tjockt.
Och klart att jag skulle göra det med makramé. Om jag minns rätt så var det i fjärde klass som vi fick prova på det, och jag är inte ens riktigt säker på att jag gjorde något. Så ja, jag tycker det kan räknas som en ny teknik för mig.
Jag visste att det går åt ohemult mycket snöre i makramé och tänkte knyppling, dvs, jag jobbade med nystanen som knyppelpinnar. Allt för att slippa skarva längs vägen. Youtube bistod mig med instruktioner, men det var lite knepigt, för där gjorde man en rörelse med snöret och så "swop" kunde man sedan göra nästa del. Där gjordes knoparna runt två mittensnören, den s k "kalven", men jag skulle ju runt handtaget på tekannan. Innan jag hade hunnit dra till första knopen så hade jag glömt vilken av sidornas snöre som gjorde vilken rörelse.
Men en annan film visade på ett annat sätt och jag såg mönstret: Den sidan som hade en bula över snöret var den som man skulle lägga över nästa gång.
När jag kommit upp på nästan halva handtaget insåg jag att jag borde ha börjat längre ner, typ där "pinnarna" började. Så jag repade upp.
"Om något är värt att göras så är det värt att göras ordentligt", sa pappa.
Och hepp! Det blev klart och det blev bra. Men jag blev lite fundersam: hur avslutar man det här projektet? Som man ser på de första bilderna så är det rätt mycket kraft som ska tämjas när ståltråd och "pinnar" ska dras tillsammans. Jag hoppas att det räcker med en stadig råbandsknop och att ändarna syddes in under makraméet.
Starten var ungefär likadan: jag gjorde en enkel knop med en lång "bakände" som fick följa med längs "pinnarna" och bli fastlåsta.
De bruna ringarna har tagit sin färg från tekannans terrakotta.
Klart jag skulle använda det här garnet. Det har en "rustik känsla" och så är det ganska tjockt.
Och klart att jag skulle göra det med makramé. Om jag minns rätt så var det i fjärde klass som vi fick prova på det, och jag är inte ens riktigt säker på att jag gjorde något. Så ja, jag tycker det kan räknas som en ny teknik för mig.
Jag visste att det går åt ohemult mycket snöre i makramé och tänkte knyppling, dvs, jag jobbade med nystanen som knyppelpinnar. Allt för att slippa skarva längs vägen. Youtube bistod mig med instruktioner, men det var lite knepigt, för där gjorde man en rörelse med snöret och så "swop" kunde man sedan göra nästa del. Där gjordes knoparna runt två mittensnören, den s k "kalven", men jag skulle ju runt handtaget på tekannan. Innan jag hade hunnit dra till första knopen så hade jag glömt vilken av sidornas snöre som gjorde vilken rörelse.
Men en annan film visade på ett annat sätt och jag såg mönstret: Den sidan som hade en bula över snöret var den som man skulle lägga över nästa gång.
När jag kommit upp på nästan halva handtaget insåg jag att jag borde ha börjat längre ner, typ där "pinnarna" började. Så jag repade upp.
"Om något är värt att göras så är det värt att göras ordentligt", sa pappa.
Och hepp! Det blev klart och det blev bra. Men jag blev lite fundersam: hur avslutar man det här projektet? Som man ser på de första bilderna så är det rätt mycket kraft som ska tämjas när ståltråd och "pinnar" ska dras tillsammans. Jag hoppas att det räcker med en stadig råbandsknop och att ändarna syddes in under makraméet.
Starten var ungefär likadan: jag gjorde en enkel knop med en lång "bakände" som fick följa med längs "pinnarna" och bli fastlåsta.
De bruna ringarna har tagit sin färg från tekannans terrakotta.
5 kommentarer:
Fantastiskt! Jag är impad! Det där citatet sa min slöjdlärare någon gång under mina slarviga tonår, och tänk, jag förstod inte alls vad hon menade. Men nu, när jag närmar mig ålderns höst, säger jag det väldigt ofta till mig själv. Och förstår vad jag menar!
Så till synes enkelt, och så fint slutresultat!
Och planeringen innan dess var riktigt bra:)
Ja det gäller ju att inte gena där det syns. Och det är en konst som bygger på erfarenhet, vilket är tråkigt och dumt och trist när man inte har någon. (Var man kan och var man inte kan gena, alltså.)
Ja att jag sett den lagningen framför mig i flera år, utan att ha kommit till skott, är konstigt. Men bra för årets sybingo. (Eller vadå konstigt. Normalt ska det väl tyvärr stå.)
Wow! Det blev ju väldigt bra och passar till en japaninspirerad tekanna. I Japan anses en lagad pryl vara mycket värdefullare än den som aldrig gått sönder, just för att någon (dvs du i det här fallet) ville ta sig an den och göra den användbar igen.
Håller med om att det är mer normalt än konstigt att det kan dröja innan man tar itu med sånt.
Tack för det japanska perspektivet.
Det borde implementeras bättre i resten av världen. (I den del där slit och släng är möjlig.)
Skicka en kommentar