lördag, februari 03, 2007

In memoriam



I december 1985 påbörjades ett par vantar som var tänkta som julklapp till min pojkvän som jag blivit tillsammans med tidigare under hösten. Han hade tydligen en egenhet enligt egen utsago: att tappa högervantar. Jo, för det fanns alltid så mycket i höger ficka så när han lade in vanten överst där så ramlade den tyst ur och försvann.
Vi åkte tåg söderut för att fira jul. Han tittade förälskat på när jag knåpade med stickningen: "Hon stickar till mig!" Det hade ingen annan än hans mamma gjort dittills.

Jag vet inte vad jag gjorde som kunde hålla på så länge med dessa vantar, men jag kommer ihåg att det var ett tag efter vi kommit hem från jullovet som de högtidligen presenterades för honom. De lååånga vantsvansarna (som skulle hjälpa honom att hålla ordning på dem) var förbundna med en tråd av det röda garnet som jag broderat hans initialer med. Tråden, som höll ihop vantarna till ett par, så ingen försvann, fick bara ersättas med honom själv.

Tjugoett år senare säger min man att nej, nu har de gått sönder. Jag lagade insidan på tummarna förra vintern (eller den före?), men nu har de nog tagit slut. Jag tillstyrker inte lagningsskarvar när man ska nöta i dem ett (förhoppningsvis) helt vasalopp.

Vantparet, både höger och vänster vante och stickerskan och hennes pojkvän, har lyckats hålla ihop genom alla dessa år.

Vantarna läggs nu undan och stickerskan har ett par nya på stickorna.
Denna gång i dubbelt raggigarn på nr 4, för slitstyrkans skull. Maken väntar. Men han verkar inte behöva vara lika otålig denna gång. Hur kunde jag stickat så långsamt?

5 kommentarer:

Mia sa...

Vilken fin historia! Hoppas något av det man stickar nu kommer att hänga med så länge.

den blyga sa...

Jag läste AAndlöst!
Skönt att det blev Happy end,
åtminstone för det humana paret!

Tack vare Dig har jag kommit igång att sticka - har stickat 3 moderna långlånga halsdukar som julklappar i vinter!
Jag har, som Du kanske minns, en hel mangelkorg med restgarner - just VANTAR är nog lämpligt att förfärdiga av dessa - det får bli nästa projekt.

Knit-Marie sa...

Höll vantarn i 21 år??? Måste varit magiskt garn.

Boel sa...

Håller med Mia om att det var en fin historia som man/jag blev alldeles glad av att läsa.
Jag får nu efter nästan 15 års samboskap sticka en tröja till min man. Något som jag velat göra i mååånga år.

Sofia sa...

Åhh vilken söt historia! Man blir ju alldeles tårögd.. ;)