In memoriam

I december 1985 påbörjades ett par vantar som var tänkta som julklapp till min pojkvän som jag blivit tillsammans med tidigare under hösten. Han hade tydligen en egenhet enligt egen utsago: att tappa högervantar. Jo, för det fanns alltid så mycket i höger ficka så när han lade in vanten överst där så ramlade den tyst ur och försvann.
Vi åkte tåg söderut för att fira jul. Han tittade förälskat på när jag knåpade med stickningen: "Hon stickar till mig!" Det hade ingen annan än hans mamma gjort dittills.

Jag vet inte vad jag gjorde som kunde hålla på så länge med dessa vantar, men jag kommer ihåg att det var ett tag efter vi kommit hem från jullovet som de högtidligen presenterades för honom. De lååånga vantsvansarna (som skulle hjälpa honom att hålla ordning på dem) var förbundna med en tråd av det röda garnet som jag broderat hans initialer med. Tråden, som höll ihop vantarna till ett par, så ingen försvann, fick bara ersättas med honom själv.

Tjugoett år senare säger min man att nej, nu har de gått sönder. Jag lagade insidan på tummarna förra vintern (eller den före?), men nu har de nog tagit slut. Jag tillstyrker inte lagningsskarvar när man ska nöta i dem ett (förhoppningsvis) helt vasalopp.

Vantparet, både höger och vänster vante och stickerskan och hennes pojkvän, har lyckats hålla ihop genom alla dessa år.

Vantarna läggs nu undan och stickerskan har ett par nya på stickorna.
Denna gång i dubbelt raggigarn på nr 4, för slitstyrkans skull. Maken väntar. Men han verkar inte behöva vara lika otålig denna gång. Hur kunde jag stickat så långsamt?