En babymössa till!

Den här lilla härvan har jag gjort på min snigelslända. Sen gjorde jag några till. De är mitt första garn på den sländan.



Och sen gjorde jag en babymössa.

Men den får inte åka till Afrika för den är nog för stickig för att kunna has direkt mot huvudet. Man ska nog ha en liten bomullshjälm inunder.

Stickad med dubbelt 2-trådigt garn och 48 maskor på varvet.

Nordiska museet söker ...

Nä, det är ingen platsannons. Det handlar om våra minnen från skolslöjden, bra och dåliga. Har vi kvar några grejer som de kan få /få låna / få bild på? Och så berättelserna då.

Senast 30 september vill de ha våra minnen.

Män Jössäs!

Idag kom mitt traderapaket och det innehåll precis det som det skulle. Om jag lagade middag när jag kom hem med det? Glöm det! Här måste ju sländan testas!

Skillnaden mot min gamla snigelskridarslända var enorm. Som skillnaden mellan en gammal sjuk och trött hund och en tio veckors valp med turbo.
Nja, nu var ju den jämförelsen tio år bort så jag ska inte säga att jämförelsen är helt adekvat. Men fort gick det. Och ludd krävde den.


Hittills (en timmes experimenterande) har jag kommit fram till:

Jag började snurra sländan åt fel håll (nedför höger lår istället för vänster) så det här lär bli mitt första entrådiga garn.
"From the fold" är inte metoden som gäller för oss just nu. Ullen ska hellre vara väl förberedd med mycket "predraft", alltså utdragen till en lång korv där man spinner från änden. (För-dragen? Du ser, Karin! Det fattas ord på svenska numer!)
Men den ska nog också hellre vara tvättad än otvättad.
När jag lindar upp tråden på sländan ska jag inte linda upp all tråd. Då finns det en buffert av tråd som kan ta emot snodden medans jag intar läget "börja spinna" och kommer igång att spinna.
När jag sen tar upp sländan (genom att göra "imse vimse spindel-rörelser" runt tråden för att linda upp den på fingrarna) så gäller samma sak: inte ha en kort tråd som får ta hand om all snodd. Eller ännu hellre: stanna sländan så inte en kort tråd får ta hand om all snodd.

Med all denna empiri i huvudet och middag i magen säger jag "på återseende" till bloggläsarna. Jag kan inte sitta här längre. Jag måste ju spinna!

(Bilder kan inte komma ifråga i nuläget då det inte finns nån kamera hemma.)
(För-dragna ullen kardades med de nya kardorna. Jag är såå nöjd! Det är glimåkrakardor med tygbotten och jag tror de är tätare än de som jag fått låna. Mer om dem i ett annat inlägg.)

Mer inköp! inkl OT

"Köp och köp, aldrig hör jag något annat", klagade Anton Svensson i Katthult. Det är inte nån större risk att någon skulle säga det i det här hemmet, om det inte skulle handla om mjölkkonsumtionen då möjligtvis ...

Men nu handlar det inte om mjölk eller smålandsbönder utan om nåt så modernt som Tradera. Där hittade jag ovan visade objekt på ett utrop och det visade sig att mitt bud räckte till. Vi får väl se hur fina kardorna är, men det stod att de var fullt funktionsdugliga så då är de väl det. Det har varit säljarens farmors i alla fall har framkommit i senare korrespondens.

Om det nu är så bra som jag hoppas så sparade jag typ 400 kr jämfört med att köpa nyproducerat.
Vad jag ska köpa för det? (som Alma hade sagt) Nej det finns inget inplanerat. Jag tror jag sparar dem till "allmäna konkursen".

Men jag måste ju få berätta vad som hände när jag skulle betala inropet. Eftersom säljaren har ett konto på en viss bank så for jag till den. Sladdade in till stan sisådär kvart i tre på cykel. Alla vet vi ju att bankerna stänger klockan 15. Förvisso. Men denna har kommit på en annan begränsning: inga kontanter efter kl 13. Jag hade gapskrattat om någon hade berättat om det, men cykelsvettig är det lätt att hålla sig för skratt. Nå, det gjordes ett undantag för den här transaktionen och jag fick gjort mitt ärende.

Har ni hört om nåt liknande? En bank som inte vill hålla på med pengar?

Får jag lov att presentera!

Min nya spinnrock!
Den sägs härstamma från Överkalix.
Jag skulle se om det fanns t ex kardor på en loppis här i stan, den som förra året sålde spolar och spinnvingar.
Det fanns det inte. Men den här rocken sa att den ville med hem, så då fick den det efter lite funderingar. Min vånda handlade inte om priset, mer om vad maken skulle kunna tänkas säga om saken.

Men han fnissade nog mest.

Så nu håller vi (rocken och jag) på att lära oss "spinning from the fold". Vi är på nivån strax innan 1A. Det är pyssligt att hålla i tussen och vi har inte riktigt kommit överens om var rockmor ska stå för att den ska dra alldeles lagom ... och hur fogar man samman nya tussen med den gamla? Och precis var ska trampan vara för att det ska gå att dra igång igen utan att behöva släppa tussen för att få drivhjulet i rätt läge (eller putta på hjulet med tån).



Det fattas en liten sån här pynttopp, men det är det enda som jag har upptäckt är "konstigt".

Nu har det hänt igen!

Jag skrev om Kapten Zoom för några år sen: att internet är så bra, för när man behöver nåt så är det "bara" att "ropa" och så får man svar.

Jag blev ju så nyfiken på vem H S /M L Larsson var. Han som gjorde en spinnrock i december 1881.

Eftersom jag sett att Smulan sysslar med hembygdsforskning i någorlunda nära bygd så skickade jag ett mejl till henne: skulle hon vilja ta reda på vem denne Larsson var?

Och si! Inte behövde jag vänta länge förrän jag fått reda på att S H var fel. Han hette Lars Michael Larsson och var född 1837 i Stigsjö socken, och den tillhörde han ju även sen, när han var 44 år och gift och trebarnsfar och gjorde en spinnrock.

Nu finns det en baskunskap att utgå från. Men vem gjorde han den till? Var det till sin fru eller hade han en syster kanske som skulle få den? Dottern var bara fem år så det var väl lite väl tidigt.

Eller hade han en liten "fabrik" där i Öije?


Undrar vad folk kan veta om mig om 130 år?

Rockspa i grannstan

Ja hur det nu var så hamnade jag i "ravelryträsket" jag med. Det där stället på nätet där man kan prata garn dygnet runt: hur man gör garn, hur man köper garn, vad man gör med garn ... Det finns fyrahundrafnuttontusen grupper och forum och medlemmar som visar sina garnlager och sina alster och jaa ...

Så visst finns det möjlighet att glänsa (ikapp) och visa upp sig där. Om man vill. Eller så kommer man som jag, dragandes med sin gamla rock, som är som en tjock lurvig sovande shetlandsponny och stjärnögt förklarar som en åttaåring att "jag älskar också hästar" i det där forumet för SM-hoppningsfolket ...

Ibland känns det så när medlemmarna på Spinning in Sweden drar igång med olika förkortningar som inte förklaras och de diskuterar tekniker som jag ännu bara har lagt märke återkommer i diskussionerna men som jag fortfarande inte har pejl på vad de innebär. Och så spinner de miljooner meter garn i fantastiska färger och har hela huset fullt av fluffig ull.
Fast egentligen är det inte så, för det är trevliga människor som inte alls tycker min rock är som en fet shettis och som har gott om tips om man frågar.
Man kan rent av bli hembjuden till en av dem som ska ha rockspa i grannstan!

Så då tar man sin gröna spinnrock och erbjuder den skjuts i bilen. Bilen har många kvaliteter (bland annat är den för tillfället blank), men sådär väldans pigg på att transportera spinnrock är den inte. Det har så att säga inte slagit herrarna ingenjörerna att det är något man bör tänka på. Fast om man monterar ner allt som sitter i vägen så går den in. (Utan nedmontering fattades det några ynka centimeter för antingen ett ben eller hjulkrönet.)

Och då. Då upptäcker man. Under trampan.



Att färdtjänsten erbjuder skjuts till en gammal dam, kanske en julklapp en gång i tiden. I Öije i Stigsjö socken förfärdigades denna den 8 december 1881 av S H Larsson. (Eller står det L M Larsson?)

Jisses! Den var skolmogen när Umeå och Sundsvall brann!


Väl i grannstan så fick den hälsa på sina kollegor i branchen som också var på spa.

(Min rock står som nummer nummer två från höger.)

De bjöd "gästerna först" och min rock fick sin behandling: en liten metallbit som var på väg att krypa ut ur drivtrissan förpassades in i den igen och genast satt drivtrissan fast som den skulle på tenen, snällan roterade som om det vore 9 december 1881 och det blev återigen en fröjd att spinna.
Tack doktor Olle!

Sen förlustade jag mig med att studera ullkammar, kardor, topsband, merino, silke, alpacka, gotlandsfårull och riktiga sländor. Det är bara att konstatera: min satellitslända är som ett luciatåg bestående av sniglar ... Jag tror minsann att jag ska göra investeringar på det området.

På väg hem gjordes det investeringar. I det stora blå huset köpte jag en korv med bröd och en lampa till hallen. Och i loppisen på hörnet köpte jag den här:



Det kändes nästan lite genant när jag spanade in den när jag for iväg på förmiddagen, men med den pigga rock som kom med hem så är det inte alls omöjligt att jag får användning för den här, som har visare som går runt runt och visar hur många varv som härvträt gått runt. Enda lilla abret är att det fattas en sprint så att fjärde armen håller sig rak under pådragningen.

När man fyller år ...

så kan det hända att man får mjuka paket, t ex med lite garn.

Undrar jag om det kan bli tjocka vantar av de här nystanen, i kombination med andra så jag slipper frysa om händerna i år. Mina OS-vantar tog ju slut i vintras.

Belöning

När man gjort sina plikter så får man lov att pilla med ullen igen. Detta är en liten härva på 10½ meter tvåtrådigt av det allra första jag spann på slända.

Numera är det början på en mössa. Men eftersom det var så pass fluffigt och jag inte riktigt litar på det (draa ner mössan på huvudet) så stickar jag med dubbelt garn: den andra tråden är av mitt rockspunna "sjalgarn".

Numera finns även härva nummer två i den här serien, tolv meter långt garn. Och det finns spunnet att kunna bli härva nummer tre också tror jag. Men nu spinner jag inte så tjockt och fluffigt. Vi får väl se vad det får för konsekvenser på den där mössan.