Det var en ovanligt hektisk december för mig i år. Det stickades två julklappar, det sjöngs en massa juloratorium, det skrevs uppsats, det sköttes normala decembersysslor (icke att förglömma att Lottens julkalender ingår i mina decembersysslor) och åretruntsysslor. Dessutom stickade jag en present som skulle överräckas i mitten av januari, nämligen dessa vantar.
Nån som känner igen modellen? Jajamänsan, det är samma anledning till presentandet den här gången, men dessa flyttade till Jämtland.
Även om mönstringen är logisk och lätt att klura ut när man kommit en bit så gör de sig inte som bilstickning när det är nermörkt. Och åka bil utan att sticka är förspilld tid, det anser jag. (Detta gäller mig själv, andra får åka hur de vill. Men kör man så bör man hålla händerna på ratten och ögonen på vägen.)
Alltså behövdes en stickning när resor ideligen gjordes till grannstaden för juloratoriets skull.
Det blev dessa strumpor. Jag minns inte riktigt om jag började på dem redan i advent eller om det då var ett par andra sockor (troligtvis presenterade i nästa inlägg) som stickades, men det stod i alla fall snart klart att de skulle ges bort.
Till decemberrutinerna hör nämligen att baka en engelsk fruktkaka. Men ve och fasa! Tidningen från 1989 var försvunnen! Antagligen hade någon nitisk julstädare svept med den förra året.
Eftersom Lottens bås är att likna vid en gemytligare kvarterskrog ropade jag till de församlade: Finns det någon som har detta recept, händelsevis?
Efter diverse skämtande så var det en som skärpte till sig och frågade om jag var så allvarlig som jag verkade. Jo, det var jag ju.
Och rätt vad det var, någon dag före julafton så fick jag receptet av Béa. Klart hon skulle ha dem! (Har man bakat samma kaka i 23 år så är det mycket värt att få fatt på det bortsprungna receptet.)
Sockorna fick ett alldeles unikt stuk. Ett sprund framtill gör att det lite påbjuds att vika ner mudden. Rent praktiskt tillkom det för att jag i bilmörkret inte klarade av/inte ville misslyckas med att sluta rundstickningsvarvet. Det blir så lätt moebius av det. Så jag stickade på där i mörkret tills jag en dag i lugn och ro och ljus kunde göra rundstickning av det hela istället. (Ja naturligtvis är det magic loop som är metoden som vanligt.)
Hälen är min första erfarenhet av tomato heel, tomathäl, och den var angenäm.
2 kommentarer:
De är med mig på jobbet. Mycket skönare att sitta vid skrivbordet i än att sitta med varma vinterkängor.
Så bra!
Jag är så glad att de passar.
Skicka en kommentar