händer ... och ull ... och färg

Mina händer och jag är inte riktigt överens om vad vi ska hitta på. Jag vill spinna och sticka och surfa och skriva på datorn och rida, men de vill inte så gärna alltid.
Idag var vi iväg till arbetsterapeuten för att ha ett samtal om saken. Hon tyckte att jag skulle tänka på att kudda upp under armbågarna när jag stickar, sätta datorns tangentbord långt in på skrivbordet så att armbågarna också får stöd. (Och inte bara halva underarmarna med en bordskant som trycker mitt på underarmarna.)
Hon tyckte också att jag skulle variera mig ofta och inte sitta timmavis med liknande rörelser och inte gå från den ena statiska rörelsen till nästa ...
Det är också en god idé att ha vetevärmare. Det har jag ingen men det borde väl gå att sy sig. (Sy har jag nämligen funderat över under de här senaste veckorna. Det är väl inte lika jobbigt för händerna, säg?)

Så nu har jag hittat på att jag inte ska göra mer kammade ulltussar för att spinna med. Jo, de som jag redan har färgat ska väl få bli klara, men jag ska inte fortsätta med den metoden. Och jag ska bara kamma några enstaka tussar på raken, sluta långt före händerna protesterar.

Därför har jag nu dragit igång operation tvätta vitull och beta den för att sen karda och spinna. Jag tror nämligen att kardningen är något mindre slitsam än kamma ulltussar.

Tvättningen har skett i diskhon och sen har jag betat sisådär 25 g ull i taget i min "nya" ullkastrull inköpt på auktionsverket. För att få liiite ekonomi i det har jag återanvänt nästan samma vatten vid betningarna, men fyllt på inte bara med kallvatten (=snö) för att få ner temperaturen till nästa sats utan också med alun.

Häromdagen läste jag nånstans på nätet nämligen att om man först betar garnet och sköljer ur överskottet så kan man vara mer säker på att färgen fastnar i garnet med hjälp av betningen. Har man i betning samtidigt som man färgar kan färgen fastna i betningen - utanför garnet, i vätskan. Och det är ju synnerligen onödigt. Jag har inte riktigt tänkt klart om det där med färgningen, om jag ska färga ull innan jag kardar, eller om jag ska färga färdigt garn. Om jag bestämmer mig för att färga färdigt garn är det ju egentligen onödigt att beta ullen. Det är större risk att ull tovar sig än att garn gör det när man värmer. (Så därför kan man stoppa i mer garn per liter vatten än ull vilket ju är mer energiekonomiskt.)

Jag har påbörjat ett pyttelitet experiment också. Två teskedar gullavsfärgbad plus nästan en deciliter vatten har stängts in i en liten burk tillsammans med en liten betad ulltuss. Burken står nu i ett fönster. Den som lever får se om det händer nåt. Jag tycker det låter så intressant med långtidsburkfärgning i solvärme, så det här får bli mitt första "alster". Det kanske inte alls är tillämpligt på mina breddgrader utan en sak för de som bor långt söderut (söder om Sverige tänker jag då), men det får jag ju inte veta utan att försöka.

OT "Can't get it out of my head"

Så jag försöker den här metoden.(Skriver jag så behöver jag inte komma ihåg.) Mitt huvud ska nämligen innehålla andra saker än ordvitsar nu.

Har ni hört talas om Werner Werup?

Nähä, men Edits nya hit kanske?

Visste ni inte heller att Jakob sålde nejlikor?

Fler galenskaper av samma modell mottages i kommentarerna.

Mer om julen

I julklapp av maken fick jag inte bara en digital kött-termometer som löpte amok vid första försöket som ulltermometer och sen påstod att vi inte hade en grad under 114 Celsius som inomhustermperatur (Ja, jag vet. Man ska reklamera på stört.) Jag fick även den här fina boken. Den är proppfull med bilder på både får och ulltestar och garnstumpar och provlappar. Och text. Än så länge har jag inte hunnit mer än glutta på Gotlandsfår och fårbilder i allmänhet. Jisses, jag trodde att ett får var ett får, liksom. I koret i min kyrka finns en bild på "Guds lamm" som jag tycker ser fåraktig ut. Men får får tydligen se ut så även på riktigt.



Och på annandagens väldigt tidiga morgon stormade det väldeliga här. Det resulterade i många nedblåsta kvistar och grenar. Varav en del hade gul lavpåväxt. Varav en del fick följa med hem till mig och befrias från denna plåga(?).
Och häromveckan landade äntligen de gula lavarna i en vatten-ammoniak-lösning och se vilken färg! Det är liite knepigt att fotografera den där ljuvliga färgen som är nån sorts röd à la blåbärssylt.
När den blir stor och jag har tid och sommaren solig ska jag förena den med ull som jag sen ska lägga ut blöt i solen så den inte längre blir rosa utan blå. Jorå. Det sägs att det fungerar så.

Samtidigt rev jag sönder en massa avocadoskal och lade dem i blöt på samma sätt.
En hel massa andra burkar med mysko(?) innehåll står också och drar. Egentligen borde jag tvätta ull som bara sjutton, för det går säkert att göra utan att använda händerna så förskräckligt. Så den är klar sen när färgerna är klara.

Snygg sjal

Nån som minns att jag en gång i tiden köpte ett solgult garn på kon som jag skulle sticka en sjal av? The Ultimate Shawl, så att säga. Det ultimata sjalmönstret tycker jag mig ha hittat lite nu och då, men jag har aldrig kommit till skott. Nu är jag där igen:

http://www.knitty.com/ISSUEwbis11/PATToceanspray.php

Det tråkiga är att mina händer inte alls tycker att jag ska "hålla på" just nu. Surfa är också sånt som känns.

Håll alla tummar (ni som kan ... :-\) att jag åtminstone kan avsluta sånt jag påbörjat.

en annan julklapp

När jag fyllde år i somras fick jag två nystan garn, ett grönt och ett blått. Då funderade jag på om de skulle bli tjocka vantar till mig. Men det blev ju inte så, jag gjorde nya vantarna i samma garn som OS-vantarna.

Så då fanns de här garnerna kvar när det strax före jul meddelades att dotterns sambo nog kunde tänka sig att önska sig en mössa i julklapp.
Jag bestämde mig ganska omgående för att göra en tychus och efter några olika försök med stickfastheter blev det en mössa klar. Vips åkte den in i julklappspapper och vips blev den inte fotograferad.

Så ni får tänka er hur den ser ut.
Tyvärr upptäckte jag alltför sent att den nog kunde ha varit en gnutta längre på varven. Kanten som man ska vika upp blev inte så bred så frågan är om den håller sig uppvikt. Jag erbjöd mig redan på julafton att ordna vid reklammation, men jag har inte hört nåt.

sen bloggpost

Det har varit väldigt mycket irl-grejer som varit ivägen på sista tiden, så det finns en hel del obloggade stickrelaterade grejer.

Nån som minns den här posten?

En närmare titt avslöjar att de svarta lössen på baksidan blir garnlockar. Att det även finns ett avsnitt helmörkt.

Inomhusmuffen väckte stor förtjusning hos modellen och så var den julklappsidén fixad. Med modifikation förstås!

Den här prickiga muffen är en utomhusmodell stickad efter samma principkonstruktion som inomhusmuffen, men som sagt med "lockar" på insidan. Men redan efter ett fåtal lusvarv så insåg jag att jag skulle "bli galen" om det skulle vara löss på båda sidor av mellanväggen. Så istället gjorde jag mellanväggen av bara det tunnare lusgarnet.

Ytterdelarna är dessutom stickade med så tunna stickor det var genomförbart att sticka med för att ytan skulle bli så (vind-)tät som möjligt. Jag hade funderingar både på tvåändsstickning och sticka-tova, men det blev den här metoden som jag gjorde.

Garnerna är Kilafors svenskullgarn, det ljusa fyrtrådigt och det mörka tretrådigt.

Vernissage på Nordiska museet. Skolslöjd.

På torsdagsmorgonen satte dottern och jag oss på bussen söderut. Ibland var det besvärligare förhållanden för busschauffören att forcera och ibland bättre. Men allt gick galant.

Väl i Stockholm, som var snålblåsigt och kallt, installerade vi oss på af Chapmans vandrarhem, fast på land och sen tog vi Djurgårdsfärjan över till Gröna Lund, för den stannade inte vid Nordiska museet. Vi blev en gnutta sena, så Maria Perers, ansvarig för utställningen, hade redan börjat tala och det var fullt med folk. Ja, det är bra om man kan ta mindre suddiga bilder, men nu blev det såhär.

Efter att Maria Perers och Nordiska museets chef, som jag inte uppfattade namnet på, hade talat var det dags för Miriam Parkman att först hålla ett underbart tal och sedan slå i en spik som invigningsritual.

Så småningom var det så dags för även oss (kö!) att beskåda utställningen. Och där! I taket! Där hänger min blårandiga storskjorta som jag gjorde i slöjden på högstadiet. Jag tror inte det finns en söm som jag inte sytt minst två gånger på den. Himmel vad jag slet! I katalogen nämndes både "afghanpälsen" till vänster och de två lika klänningarna i olika färgställningar till höger.

Vi var inte ensamma om att ha åkt långt. Damen som broderat kudden med kattungen på och några av dukarna kom från Småland i en utkyld buss.

Det föremål jag tyckte var vackrast var den emaljerade skålen som en sextonåring hade gjort en gång i tiden. På den tiden när man inte alls fick sätta ihop blått och grönt sådär. Åk dit och se den själva, för det blev fula blänk i den på min bild.

Men det finns ännu mer att se! Många slöjdpåsar förstås, en uppsättning av olika föremål som man skulle göra i träslöjden för att utvecklas i sitt lärande, vackra prydliga arbeten, en vilt blåmålad kamel (och berättelsen om den), utvecklingen av ämnet, eller bristen på den under en viss period, visas också i en monter där mors och sons arbeten ligger bredvid varandra. Hur syftet med slöjdämnet ändrats genom tiderna och hur det syns i våra alster.

Läs gärna i katalogen medan ni ser utställningen. Jag läste den inte förrän på hemvägen och insåg att jag missat en del saker att se.