en viss automatik

har äntligen börjat visa sig.

Det är ungefär som att studera in ett nytt musikstycke. Först sjunger man precis efter noterna så gott man kan och fattar inte vari storheten ligger.
Sen känner man igen sig lite här och där, rentav blir det lite sväng i det hela. Och efter ett tag är de "blanka partierna" borta och man kan börja göra utantill och det blir musik.

Nu har jag gjort tio hela rapporter från nacken och ut mot händerna, det fattas sju. Jag har alltså gjort en dryg tredjedel av stickningen, ytmässigt.

Sen var jag in och kollade på Kirisjalen igår. Den hade jag nog inte riktigt kollat in innan jag bestämde mig för den här.
Kirisjalen hade fina spetsar längs ytterkanterna. Det har inte den här. Månne man kan göra något åt det på sista varven?

Men en sak är säker: tanter över 40 gör klokt i att sticka svarta spetssjalar på sommaren när det finns ordentligt med ljus...