Hur roligt är det att upptäcka att man gjort ett kännbart fel tre centimeter ner i en stickning? Och när det betyder att man måste repa upp 20 varv? Inte ett dugg. Fråga mig, jag vet.
Därmed vet jag också att man ska inte sticka tjocka täta manchetter i mörkblått garn utan full koncentration och ljus.
Jag känner också en viss ambvivalens för att utföra själva froggandet i dåligt ljus.
Men det är mycket lättare att sticka på strumpstickor än med krångliga rundstickor som hela tiden klagar över att stickningsomkretsen är för snäv. Massa magiska loopar här och var på varvet blir lite påfrestande efter ett tag. Det blir ingen rytm i stickandet.
Mamma är varskodd. Snart behöver jag veta måtten på knapparna så jag kan göra den tjocka täta knappkanten. (Och hur länge måste man vara totalt koncentrerad då??)
Sen får vi se hur mycket garn som finns kvar till att göra koftan lång och vacker.
lördag, februari 10, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag läser här och förundras nästan dagligen över hur lite jag stickar. Vad är froggande? Substantiv "froggning"?
Froggning är ett ord som i grunden är onomanopoetiskt.
"Repa upp" är den äldre pre-internettermen. (Man tar alltså bort stickorna ur arbetet och drar i tråden, som Lotta på Bråkmakargatan när hon gjorde krullgarn hos tant Berg. Då försvinner det man stickat, så man kan börja om längre ner, "före" felet.)
På engelska blir det "rip it". Om man säger det grötigt nere i halsen så blir det samma ljud som engelska grodor (frogs) har för sig.
Att jämföra med en svensk stickerska som ojade sig och sa Ack ack ack ...
Så, hade utbytet varit fullständigt hade vi väl "grodat" i Sverige.
Men "Jag måste groda" blir lite knäppt. "Jag måste frogga" gör verbet lite tydligare.
Har förresten idag pratat med en gymnasist som ska göra examensarbete om språkets förändring pga internet.
Skicka en kommentar