före sista stunden

 

... tog jag upp det sista av den f d otvättade ullen och lade det på tork, inne. (Bilden är från ett tidigare sköljvatten.)

Så nu har jag i snabb takt klarat av två av de där punkterna på listan: blogga om swaggern och tvätta klart ullen.

Det laxrosa linnet börjar helt klart närma sig slutstationen i linningen. Den lila toppen glömde jag hemma, men bättre lycka nästa vecka.

Vävningen är åtminstone påbörjad som prova-på-lapp och vilken dag som helst sätter jag stickorna i det röda silkegarnet!

I sista stund

Packningen inpackad i bilen. Mätta och belåtna. Motorn startad. ...
Äntligen kom då brevbäraren! Med mitt nyinköpta silke! Lycklig pulade jag ner kuvertet i stickpåsen och så for vi.

Nej, inte så.
Vi for och lycklig sprätte jag upp kuvertet och pillade på silket. Sen stoppade jag ner härligheten i stickpåsen och tog upp stickningen.

Men här finns ju ingen slända att spinna med. Mitt i bilden kan man ana en liten "stropp" fingerspunnet tvinnat. Det är vådligt stiligt!

Jag anar att jag nu tänker införskaffa en liten turkisk slända ...

Nummer tre!

 

Får jag presentera den tredje swaggern! Precis som den första så är den stickad i originalfärgsättningen: mellangrå med ljusgrå kilar i omvänd slätstickning.

 

Men den här har fått egna knappar, inhandlade på Hemslöjden. (Och fråga mig inte hur knappbilden kunde bli så blå. Färgen stämmer i den övre bilden.)

Den svarta pensioneras nu från mer offentliga uppdrag och blir mer hemmamyskofta.

Provlapp

Som ni vet så är det bra att göra en provlapp.

(Som vi vet så är det sällan de görs ...)

Men eftersom jag inte kan påstå att vävning är min gren så kan det ju vara bra att åtminstone skaffa sig en susning om vad det innebär.
Jo, jag vävde en duk i slöjden. Alla grupperna var inblandade i uppsättningen av väven. Vi var med och drog på varpen tror jag.
Sen har jag vävt band med bandgrind.
Och så ärvde jag svärmors vävstol med mattvarp på så där satt jag och solvade och solvade och så småningom vävde en trasmatta. Men det var 22 år sen.

Man kan alltså lugnt påstå att alla finesser och knep går mig förbi medan jag blint försöker se rakt fram.

Så därför: provlapp!
Också för att det är så svårt att bli klar om man aldrig börjar.
Så igår kväll "tog jag tag i" saken och varpade upp en liten testbit.

Jag borde ha tagit bild på härvan först. Det gjorde jag inte. Jag får beskriva den istället. Den var bara några varv lång på knäpphärveln, så jag vek den dubbel. Den var hysterisk även fast den suttit på härveln rätt länge. Jag tvättade den och daskade den och den fortsatte vara kraftigt övertvinnad. Ni vet hur en härva ser ut när man virat den runt sig själv för att sen sätta ena änden som stopp i den andra? Så såg den ut alldeles automatiskt.

Varpa.
Varpa kan man göra runt stolsben eller nåt. Då är det bra om de är helt parallella och raka i formen. Istället använde jag knäpphärveln. Jag knöt fast ena änden i en arm, gick över den fällbara armen, vände runt den tredje och gick samma väg tillbaka och vände runt den där jag knutit fast änden.
Det var inte helt jätteoptimalt då bara ena skälet syntes i vändningsändarna. Men det här är ju "bara på låtsas" så det fick duga.

Jag trädde in "pinnen-vid-varpbommen" i skälet längst bort från startänden (som tur nog även var slutänden, startänden alltså) och började dra på.
Tumstocksbiten fick agera skälskiljare. Den var inte riktigt väl fungerande i det utan ramlade ur rätt vad det var.

 

En stor säkerhetsnål fick hoppa in och assistera, men då var skadan redan skedd, somliga trådar hade rymt och ställt till ofog.

 

Sen skulle jag då solva igenom bandgrinden ...

 

 

(Bortse från tumstockens återinträde i historien. Bilden togs tidigare.)

Grinden hade jag hängt upp ungefär så som de blå solven hängt tidigare och med samma snören använda. De var ju bevisligen lika långa och förhoppningsvis bra i längd.

 

Här kommer vi till det knepiga. Mina ögons problem med ränder. Vilken rand är vilken? (Vilken tråd är vilken?) Vilka ränder hör ihop? Kombinerat med övertvinnad varp och förrymda trådar var jag tacksam över att jag bara hade cirka tjugo trådar att ta hand om.

De små hålen i grinden var inte riktigt överens med garnet, eller om det var tvärtom. Men som tur är har jag i min ägo en fin fin virknål som fick assistera.

 

Så småningom kunde jag knyta fram varpen till "pinnen-vid-tygbommen" och börja väva.

 

 

Som inslag har jag använt överblivet garn efter dockkoftan som blev klar vid midsommar.

 

Det visade sig att upphängningen av bandgrinden var värdelös. Eftersom den hängde i en loop så rörde den sig inte när jag grejade med ... ja, den som skulle varit trampa om det vore en vanlig vävstol. Och sen visade det sig att säkerhetsnålen satt för nära bakom och var i vägen och inte alls intresserad att släppa till det andra skälet.

 

Och så tycker jag att det verkar för glest det här, och sladdrigt.

Och om inget drastiskt sker så kommer jag att anse att vävning är dötrist.

Dock vill jag genomföra projektet.

Att väva eller att väva ...

Det här vävprojektet jag tänker starta har en hel del kvar att funderas på. Jag tror det kan vara praktiskt att använda en liten barnvävstol. Då kan man lämna vävningen smidigt utan att behöva knyta loss sig, som man ju behöver göra om man väver bara med bandgrind. (Då knyter man fast bortre änden av varpen i något fast - vilket alltså förutsätter att sådant finnes - och så hitre änden knyter man fast i sig själv och så spänner man upp varpen så medan man väver.)

 

Det kan säkert vara fiffigt att använda bandvävstol också, men då jag tänkt att remsan ska vara sisådär 8-10 cm och det inte verkar finnas bandvävstolar till den bredden så faller det. Det faller också på "det var sjutton vad attiraljer man behöver!"-faktorn. Barnvävstol har jag inte. Annan liten vävstol skulle behöva införskaffas.

 

Nå. Då kör vi på barnvävstol (om det nu inte kommer väldigt bra argument mot). Men vad ska vi ha för något att skilja skälen med?

 

 

De blå grindarna agerade solv som original, men de är ju gigantiskt glesa.

 

Bandgrinden överst i bild finnes också, men min erfarenhet av den är att det vävda blir mycket smalare än bandgrinden föreslår. Kanske för att varpen varit samlad i en knut till att börja med, kanske för att det faktiskt inte finns någon anledning för varptrådarna att sitta så glest isär i det vävda. (Kanske för att jag slagit in för för korta inslag som "strypt ihop" varpen?)

Kanske kan alltså det vävda tyget bli mer i samma bredd som bandgrinden påstår om man knyter varpen i en ... pinne som går över magbommen ... som antagligen varken heter pinne eller magbom.

 

Sen finns ju varianten brickvävning. Den kan ju göras ungefär hur avancerad som helst, men det är inte argumentet här. Här är argumentet att brickorna sitter tätare än hål och springor i bandgrinden. Alltså borde den metoden vara mer "ärlig" för hur brett tyget blir. Eller?
Det borde välan gå att väva vanligt tuskaft med brickor? Alltså inte snurra snurra snurra och sen snurra tillbaka efter ett tag. Utan bara vicka fram och tillbaka.
Fortfarande har jag tänkt varpen fastsatt i barnvävstolen och bara använda brickorna som skälgörare.

Hjälp mig att tänka kring detta!

lista

Det känns som att allt bara är rörigt i mina projekt uppe i mitt huvud så nu listar jag upp dem så det kanske blir nån reda i det hela:

• den tredje svaggern är färdig och invigd men obloggad.
   
• den lila sommartoppen är färdig och invigd och funnen behöva ändras på. Den kröp upp lite när jag använde den så att flätorna på framstycket liksom såg ut att börja vid "källorna" och det var inte så stiligt. Därför bestämde jag mig för att peta upp den i färgskiftningen och fylla på med så mycket mörklila som jag har kvar för att sen sätta ihop med det ljuslila.
  Jättefiffig idé, men resultatet ser inte klokt ut. Nu ser det ut som en mörklila topp nerpulad i en ljuslila korsett ... (Jag minskade ju i början av det ljuslila.)
  Dessutom blev jag inte nöjd med ihopsyningen.
  När jag petade isär delarna trädde jag garnet genom maskorna. Det blev hemskt slitet av det så om jag skulle sy ihop delarna igen med maskstygn skulle garnet jag sydde med bli slitet och svagt och inte alls vare sig snyggt eller hållbart.
  Därför tänkte jag virka ihop delarna eller hur jag ska förklara det: en maska mörk stickas ihop med en maska ljust och sen maskas det av: sticka två maskor och dra den-före över den-efter.
  Eventuellt kan man göra detta på ett annat sätt.
  
  Läget nu är att jag tar med den till Uppsala och hoppas att det i någons vrå ska gå att hitta en härva med rätt mörklila nyans så att jag bara kan fortsätta som jag tänkt från början. Så får det ljuslila vara till något annat.
    
• Den laxrosa verkar ha hittat sin lunk och har avancerat väl. Flätan är nu 40 cm så det finns hopp om livet. Faast ... så var det det där med ärmar som jag tänkt lägga till ... Det har jag inte börjat tänka på än.
    
•  Mitt spinna-för-att-väva-projekt har inte kommit igenom tänka-tänka-tänka-fasen än vilket stressar mig. Jag trodde att det var det jag skulle hålla på med i sommar. Men jag har fått tänkhjälp så det är nog ganska nära "jag gör som hon tänker" och beställning av ull och saker. Men så har jag fått för mig att jag ska använda det garnet som jag gjorde av den bärplockarkammade ullen för att provväva, men så har jag inte kommit till nån sorts skott. Dock är det garnet både spunnet och tvinnat och till hälften härvlat. (Fast det är inte så långt precis ...)
    
• Jag håller på att tvätta gammal ull från första dosen jag fick. De där sju kilona verkar kunna ta slut! Nu är det nog bara en kastrull kvar att börja tvätta.
  Tvättandet sker på ett lågintensivt sätt. Ullen får ligga i vattnet i flera dygn och ifred. (Varmt vatten och gnidning gör ju att det filtar och det ska jag inte göra!) Sen byter jag vatten då och då och när det inte verkar bli smutsigt längre tar jag upp ullen, kramar ur den och sprider ut den på en handduk.
    
• När jag tagit om hand det som torkat av det tvättade har jag skiljt på såna tussar som är vita, såna som är missfärgade gula och såna med grått i. De gulfärgade har jag tänkt spinna ett garn av att färga med svarta bönor. Än så länge har jag spunnit en spole och påbörjat en annan. En hel del kardning blir det.
  Så karda, spinna, tvinna, härvla, beta med alun och färga är momenten med ullen.
  Fast före färga (som tydligen ska kunna vara utan uppvärmning fast under några dygn) så ska bönorna ligga i blöt några dygn. Det gör att jag tänker att färgningsfasen är något som kräver flera dygn hemma, men det borde väl gå att få maken att skrämma ihop bönor och vatten i väntan på min hemkomst?
     
• Jag har köpt en bok: The intentional spinner, a holistic approach to making yarn. Jag kan inte påstå att jag läst den än, men tänker att det "kommer jag nog att göra sen när jag behöver" ...
  (Bara för det kollade jag i den nu och ser att det jag är intresserad av kommer på sidan 62 och sen var jag tvungen att slita mig från den för att skriva klart här ...)
    
• Jag skulle ju vilja sticka med mitt omgjorda sockgarn. Skew-strumpor har kommit för mig i tanken, men jag tror att garnet ska vara mer randigt än vad det här är för att det ska bli tydligt hur konstiga de är.
    
• Jag har på "sen-nån-gång"-basis bestämt med en kvinna att hon ska komma hit och lära sig spinna. Ser man den här listan så kanske man inte kan tro att det går att klämma in, men det gör det ju visst det. Resten av listan är flyttbar, så det så.
    
• Ja och så nåt av födelsedagsgarnet och nån sorts sjal av silkegarnet och så har jag ju funderat på halsduk eller vantar eller nåt av långdragsgarnet. (Varför har jag inte fotograferat det?)

Jamen det blev väl lite ordning av det? Lottens sockar finns inte med här, men de är ju både klara och  bloggade.

Två härvor

Två helt olika härvor med helt olika historia:

 

Först en ljus yllehärva. Den är tvåtrådig. Den ena tråden är spunnen av mina gäster och den andra av mig. Riktigt vad det ska bli vet jag inte än, men det är ett helt okej garn, 80 meter och 66 gram.

Den andra härvan är i silke. Den är inköpt i Gamla Stan på Sticka*. Det är en trevlig affär med många olika sorters garner. Till exempel såna här silkeshärvor. Materialet till de här silkesgarnerna är överblivet material vid saritillverkning sägs det.
Tidigare har jag läst att det är återvunnet material av utrangerade saris (sarier?) men det är inget jag hittar nu när jag söker på nätet. I vart fall verkar det vara kooperativ eller liknande med anständiga löner för de medverkande.

Jag vet inte vad det ska bli för nåt av den röda härvan, men det lutar starkt åt att det blir nåt sjalaktigt.  Jag har läst andra som köper garn som souvenirer. Det var i sådan åtanke jag köpte det här. (Förutom att det vägrade släppa mig.) Det inhandlades i väntetiden i Stockholm innan det var dags att fara på båsfesten.


*Där blev jag tvungen att kolla upp ett och annat. Jag har för mig att det stod att affären hette Sticka, men ville kolla så att det inte var Stickat eller nåt liknande. På kvittot står det mycket riktigt att den heter Sticka, men att den ligger på Österlånggatan 20. Men det gör den ju inte, den ligger ju på andra sidan gatan. Det blev till att trava runt med Googleearth för att kolla upp. Enligt vad jag förstår så ligger affären på nr 41, men i augusti 2010 (då bilen körde där) hette affären Sinne Minne. Och det minns jag ju nästan att den gjorde nu också. I alla fall på skylten som hänger ut från huset. Men den kanske gäller galleriet (eller vad man ska kalla det) som man inte fick gå in på som var rakt fram när man kom in genom dörren.
Så frågan är om Sticka har legat på nr 41 i tre år men fortfarande har fel adress på kvittot? Får man ha det?

How shall I compare thee ...?

Det finns olika genrer även i bloggskrivandet.
En sort som jag läser är Elisabets. Det är mycket "underbart!" i de formuleringarna, vilket hon nogsamt påpekar om man skulle råka missa det. Det är frestande att falla in i hennes språk när jag nu tänker redovisa lite av det senaste dryga dygnet.

Jag har varit i ett gult hus med

röd matta utomhus och

blå matta inomhus.

 Mat fanns i överflödande mängd och i alla möjliga smaker och former. Somligt gjordes på plats och somligt medfördes av de pratglada gästerna.

Jo, för prata, det kan vi, i muntlig eller skriftlig form. Och precis som i Lottens bås så spretade samtalet både momentant och successivt. Det här var alltså Lottens bloggbåsfest!  Äntligen kan man säga, då det löst talats om att träffas geografiskt i flera år.

 

Vi försågs med stickade grejer i början, saker som sades vara bloggtofsar, men som ganska snart identifierades som stickade bindor.

Dessa applicerades på mångahanda sätt:

t ex som skepparkrans à la fiskargubben eller som nån sorts stiliserad rödluva.

 (När festen närmade sig sitt slut samlades tofsarna in igen för att återgå till att vänta på att skickas till bättre behövande.)

 

Naturligtvis kan man inte resa iväg så långt utan att ha med sig en stickning. Eftersom min huvudsakliga stickning just nu verkar vara en lömsk sak som då och då får maskantalet att miss-stämma tog jag även med mig en strumpstickning som konversationsstickning. Två räta två aviga har liksom inte riktigt samma potential att kunna trilskas. Men inte förrän sista timmen på resan insåg jag att sockorna också skulle kunna tjäna som mer beständigt mitbringsel än mat.

 

Jag anar att Lotten har lite att växa i ...

Det här var första gången jag stickade hälarna enligt den här beskrivningen. För tillfället minns jag inte mer om den än att den var tydlig och lätt att följa. Lite bekymrad var jag dock när hälen var klar och jag tyckte att överkanten lutade bakåt. Men det var något som rättade till sig med höjden.

Må de värma Lottens fötter länge, de började i god stil.

 

Tack Lotten, familjen Bergman och båskamrater för en himla trevlig fest! Underbar!

 

Man tager vad man haver ...

I Lottens kommentarsbås blev jag återigen uppmärksammad på att Emma Frosts ullkammar tidigare var bärplockare.
Eftersom hårdslöjdstalangerna äro ganska få i min del av världen så suckade jag uppgivet vid tanken på att göra ullkammar själv (eller lägga ut det på entreprenad), men i slutet av utandningen kom jag på genvägen!

Varför hålla på och åbäka sig och göra ullkammar av bärplockare? Varför inte kamma ullen direkt med bärplockare? Då kan man ju använda dem till det ursprungliga syftet när de inte kammar ull, typ.

Jag hittade bara den ena, men tänkte även utanför denna låda och greppade Kammen. Den underbara kam jag köpte för ohemula 75 kronor för sjutton år sen och som jag älskat sen dess. (En valp för tolv år sen tyckte också att den var fin. Som tur var koncentrerade han sig på bakersta delen av skaftet.)

Det gick jättebra. När jag väl kommit på att ullkammens krattform gör att man kan vrida och vända på kammen och ändå få fibrerna åt samma håll, men att det inte riktigt gäller för en vanlig hårkam. Där måste man tänka så det blir rätt.

 

Se så fint det gick! Och som diz* använde jag en liten uddanyckel som låg här och skräpade.

 

* Diz: ett litet hål genom vilket man drar fibrerna som man kammat så att det blir en lång korv av ull.

 

 

Fylla år jag spinns

Rubriken hänsyftar på den s k båsmetern som utvecklats i Lottens bås.

Fast nu var det inte så mycket jag som spann den här dagen utan mina gäster.

Det är inte riktigt så konstigt som det ser ut. Det är fotografen, a k a jag, som inte sett att drivhjulen skymmer varandra.

 

 

 

Även en underbar sommardag tar slut så småningom och vi får flytta in. Alla fick välja mellan rock och slända.

Alla gästers trådar tvinnades senare samman (som en tråd) mot en tråd som jag spann. Jag har tänkt att jag ska sticka någon sorts minnesmärke över dagen av garnet senare.

 

Tack familj och vänner som var här och spann!

 

Den lila sommartoppen premiäranvändes, men mer om den en annan gång.

Rösta på stickpodden!

Man kan rösta på sin favoritpodd här.
Stickpodden är nominerad.
Men det finns poddar i andra klasser också.

(Suck ... Inte förrän nu såg jag att rubriken var ju helt fel. Nu blev den rätt.)

Det här med att karda … det är så konstigt …

Alltså, det är inte så konstigt att tufsig ull blir som luftigt sockervadd, men hur går det till?

Vi börjar med att titta på kardorna. Man har två. De benämns undre och övre. Den undre hålls med skaftet uppåt och den övre med skaftet nedåt under tiden man kardar. Hur man än sen viftar med kardorna så behåller de sina respektive namn genom hela kardningen.

Vi sätter på lite ull för att se hur den förflyttar sig på kardorna. I vanliga fall sätter man ju ull längs hela kanten mellan C och D på underkardan, men vi gör så här för syns skull idag. Man sätter ullen med rotänden (där som den är avklippt från fåret) upp mot linjen A-B och låter topparna hänga ut över kanten.

Nu ”borstar” man med den övre kardan på den undre: lägg kardorna på varandra och dra isär dem i skaftriktningarna. (Fast den undre ligger stadigt mot benet.) Då fastnar en del av ullen på den övre istället.

Sen vänder man den undre och byter riktning på den övre.  Kolla youtube för en mer visuell beskrivning … Då föser man över ullen från den övre till den undre. Ull som har sitt ursprung på A-C-kanten hamnar då längs B-D-kanten och vice versa. Fortfarande har ullen riktningen rotänden upp mot A-B-linjen. Man gör så här för att i praktiken så blir ullen närmast botten i kardan inte så mycket ”borstad” som den närmare ”ytan”.

Avfösningen gör att ytullen från övre kardan hamnar som översta lager på underkardan. Men, när man sen börjar karda igen så hamnar den närmast botten på överkardan. Man kan göra jämförelsen med att grädda pannkakor: ullen i överkardan har blivit vänd.

En liknande pannkaksvändning görs också för underkardans ull.

När sen all ull är genomkardad och fluffig, det kan gå åt flera vändningar, föser man över all ull till underkardan och börjar rulla ihop den, som en rulltårta fast utan sylt, från C-D-kanten upp mot A-B.

 

Et voilà! En kardrulle!

censurerad

Man kan säga att det räntar mer att sticka med 3½-or än med 2-or. Men ändå har jag inte kommit längre än att ni inte får se längre ner än såhär. Isagers Fletninger är rolig att sticka. Det händer saker med flätan och det händer saker med stickningen som går på diagonalen. Ja till och med på "avigvarvet" (efter ett tag blir det ju rundstickning) finns det uppgifter att utföra; det är inte bara "sticka likadana maskor som förra varvet".

En trevlig stickning som sagt, och tydlig beskrivning. Men jag höll på att drunkna när jag gjort de 43 maskorna i sidorna. Medeltidens djävulsfönster kom i åtanke ...
Jag klurade dock ut att jag bara borde ha 31 maskor i sidorna och si det blev mycket bättre!
Nu är det bara att köra! Sisådär 30 cm till.