Sommaren, den sommaren ...

Tänk att man kunde sitta ute på altanen och sy.  

Den här randiga sidan har jag visat tidigare, i samband med sybingon. Men nu kan det avslöjas. Det är baksidan!

Så här ser framsidan ut. Och nu kan det avslöjas då de hamnat hos rätt ägare.

Men det var lite jobbigt att klippa ut kossebilderna för en snål en som jag:

Man klipper inte mitt inne i ett tyg! Det har jag fått hårt inpräntat i mig. Men ska korna hamna på rätt ställe på grytlapparna så går det åt.

Musikhjälpen!

Jag har en auktion ute om att få lära sig spinna i en halv dag.

Hur bidrar du till förmån för att alla ska ha rätt att funka olika?

snart december

Nu är det dags igen!
Eller imorgon i alla fall …

steeka ...

Färdig tröja. Nu ska det bli kofta av den.
Det finns många Youtube-filmer om steekning. Alla är överväldigande positiva. "Man gör bara så här!" Inget om varför metod A är bättre än metod B i det här läget och sånt som jag skulle vilja veta. Nåja. Jag bestämde mig för metoden virka i maskorna. Garnet hålls på avigsidan och så hämtar man upp det och gör som en luftmaskrad som sitter fast i tyget.

Men eftersom jag är väldigt skeptisk till att det faktiskt kan hålla så gjorde jag två rader till utanför.

I dem tar jag så upp maskorna (tre av fyra) som jag gör knappkanten i. Jag tror inte det kan bli dåligt att ha en extrarad virkning. Och jag tror att det är bättre att belastningen på knappraden hamnar på virkraden än på det sönderklippta tyget.

 Nu ska jag nog klippa ...

Ärmar

När jag gjorde ärmarna behövde jag inte vara pragmatisk och göra en maska till, för de var ju exakt utformade för att rapporten skulle gå jämnt upp på varvet. (Bålen på en tröj-riddari är också gjord för att gå jämnt upp. Det är bara perfektionisten som vill att det ska bli symmetriskt mitt fram som behöver åtgärda.)

Men som ni alla vet så behöver ärmar bli större ju högre upp på armen de når. Och ökningen gör man ungefär mitt under ärmen. Om man har en mittmaska kan man göra dem på ömse sidor om den. Men som i detta fallet, med jämnt antal maskor på ärmen, så tänker man två mittmaskor och ökar på var sida om det paret.

För att hålla ordning på att man ökar när man ska är det smart att märka ut varven som man ökar på. En del gör det genom att sätta en säkerhetsnål i tyget där.

Jag gör så här istället. Jag tar en lång garnstump, gör en ögla i ena änden och sätter fast den med en säkerhetsnål i tyget. Man vill ju inte gärna att den helt plötsligt ska dras ut ur arbetet …

Sen låter jag tråden löpa ömsom på rätsidan, ömsom på avigsidan och gör bytet vid ökningsvarven. Det är ganska lätt att se och räkna "stegarna" (garnet mellan två maskor) om man lägger stickan under arbetet och bräsar lite. 3 stegpinnar - 3 varv. 

Här ska man öka vart sjunde varv. Då räknar jag till 6 pinnar, lägger om markeringsgarnet, men ovanpå stickningsgarnet! Så hamnar det sjunde varvet där jag ökar på rätt sida markeringen. Nästa varv stickar jag första varvet ovanpå markeringsändringen.

Om man ska göra något mer ofta, t ex vartannat eller vart tredje varv kan man istället använda sig av en fisk. Men då får man hålla ordning på antalet ökningar, eller vad det är, på annat sätt.

Jo! Kolla gärna både nu och då att du verkligen gjort ökningarna. Ibland är man så automatisk att man glömmer …

Sofia Kammeborn gör ökningarna på stegarna utanför mittmaskparet. Den sortens ökning tycker jag blir till en liten knöl. Jag ökar istället på ett sätt som jag lärde mig i Elsebeth Lavolds bok "Vikingamönster i stickat": 
På ena sidan, i början på varvet, stickar jag en ny maska i den maskan som är under den maskan som jag "borde" sticka. Sen stickar jag den maskan också.
På andra sidan stickar jag i den maskan också. Fast inte förrän jag stickat i den som jag borde. Man tittar alltså då under den maskan man just stickat. Och då blir det alltså i maskan under den som är under.
Det blir en mjuk ökning och utan hål eller knölar. 
Jag inser att det där behöver en illustration. På Youtube har jag nu äntligen lokaliserat en film som visar båda ökningarna.
   

Sticka pragmatiskt

Bert undrade nyss hur vi definierar pragmatisk.
Jag har just upplevt ett annat exempel än det jag gav i kommentaren hos honom.

Mitt personliga kroppsliga mått är något större än det som anges som mått i största storleken i Riddaris beskrivning. Och när jag mätte arbetet (något förbi nedersta bården) så var det ytterligare mindre. Dessutom är min masktäthet 20m/cm istället för det önskvärda 18m/cm.

Nej! Jag uppskattar inte att behöva riva upp arbetet och räkna om och göra om och klydda.

Jag gav arbetet en chans till. Jag plockade fram ytterligare en rundsticka av storleken 4½ och stickade ungefär halva varvet med den, så att arbetet fick sträcka ut sig och det gick att prova.
Enligt måttbandet skulle det fattas 10 cm för att jag skulle rymmas i arbetet.

Men eftersom det gick finfint så är jag pragmatisk nog att bara fortsätta sticka och vara glad. Tra la la.

Dessutom är jag nöjd med kontrasten mellan det beigea och det gula.

En annan pragmatisk sak: Jag stickar en kofta och vill ha symmetri mitt fram. Med en rapport på fyra maskor över 200 maskor blir det inte det. Så jag satte dit en maska till. Då kan jag göra det symmetriskt. Hepp!

Riddari!

Jag följer med strömmen. Tror jag. Jag gör en Riddari. Jag började idag.
Dvs igår satt jag och gick igenom 20 sidor (av 60) på Ravelry för att kolla färgsättningar. Jag sparade dem jag gillade för att se om det fanns något system i det. Jo, jag gillar inte när det blir tydliga ringar, den delen ska helst vara lite diffus, lite Bohusaktigt.

Och så kollade jag upp vilka affärer som hade Lettlópi i min stad. (Men fråga mig inte var jag kollade, för det minns jag inte.) Det fanns i alla fall på tre ställen. En större affär som jag missat att de sålde garn, en mindre affär som jag vet säljer garn, och så var det nånstans utanför stan.

Den större affären har bättre plats, således har de större sortiment, resonerade jag. Men det visade sig att de bara hade annat Sandnes-garn. Så då for jag på den mindre affären. Jag var inte först som hade varit in där för att köpa garn till Riddari. Så kan vi säga. Men det fanns garn till mig med.

Med hjälp av telefonens kameras svartvitfunktion bestämde jag mig för de här färgerna. Den gula och den havrefärgade är inte helt identiska i svartvitt, men ligger så nära varandra att jag tror de blir bra till ringdelen.

Bålen stickar jag i Rust Heather-färgen. Resten kallas  Barley (den jag nyss kallade havre), Mimosa och Golden Heather.

"Lägg upp 200 maskor." Tricket för att inte ha slut på garnände vid 184 upplagda maskor, eller ha en dryg halvmeter kvar när maskorna är gjorda är enkelt: Låt ett annat nystan få stå för "garnänden". Ta garn från två nystan och knyt ihop dem med en ögla och sätt den på stickan. Börja lägg upp maskor. Räkna inte öglan som maskor. Så nästa varv när öglan "sitter i vägen": sätt en säkerhetsnål i öglan istället. (Så att den inte går upp. Jag vet inte vad som händer då, men det är onödigt att något dumt händer.) När maskorna är på plats kan man ta av det garn man inte stickar vidare med, naturligtvis med en lagom ände att fästa. Den extra fästningen är det billiga priset för att inte behöva göra om uppläggningen.

Jag har tänkt göra en kofta. Mitt livs första steek! Kammebornia som leder KAL-en tipsar om att inte sätta ihop mitt fram med en steek förrän efter resåren. Jag anar att det är för att inte den kraft som ändå läggs på resåren ska kunna repa upp arbetet. (Ja, jag är skeptisk till steek, men alla säger att man kan klippa, så jag litar och litar och litar och litar … och tvivlar.)

Mitt tips är att även om man gör en tröja så kan man även göra rullkanten före resåren fram och tillbaka, innan man sätter ihop arbetet och stickar runt. Varför? Jo, för har man en för snurrig rundsticka (eller bara otur, eller slarvar) så är det lätt att man har vridit uppläggningen och så måste man göra om alltihop. Med några varv stickade innan man sätter ihop så är det lättare att se att det blir rätt. Den lilla sömmen som behövs för att sy ihop även rullkantens sidor kan man fixa med uppläggningsgarnets ände innan man fäster den.

Projektet

2012 trodde jag att det här skulle jag fixa 2013.
Så blev det inte.
Mycket har stickats och spunnits och grejats sedan dess.
Allt för att inte ta tag i detta?

Vet inte. Men nu känns det som att jag har tillräckligt med stickat, och en stickning som jag lovat göra vet jag ännu inte så mycket om än. Form, struktur, färg och storlek behöver sina order för att det ska gå att göra något.

Så idag ägnade jag en stund åt detta igen.

Man tar ryaull och fäster i kammen som är fäst i bordet.

Sen kammar man med den andra kammen tills man fått ett moln av fluff på kammen.

Detta fluff nyper man ihop änden på och med hjälp av en tunn tunn virknål stoppas man in fluffänden i ett litet litet hål. Bakänden på en stor säkerhetsnål går bra. (Det lilla hålet kallas diz på spinnengelska och således också på nyspinnsvenska.)

Sen drar man fluff genom hålet. Då blir det en fluffig korv på andra sidan hålet. Den lindar man sen ihop och gör ett litet bo av.
Sen lägger man det boet i samma kartong som alla andra färdiga bon.

Resterna av fluffet, det som blev kvar på kammarna, stoppar man i en påse för att spinnas till något annat.

joråvars ...

Visst blev det ett par sockor. Men med tanke på att de är stickade av  samma garn, samma bad, båda från det inre av nystanet, så blev de tyvärr väldigt olika. Färgrapporterna är omkastade och det ena garnet har blekare färger än det andra, syns tydligast på det grå och det mörkgröna.

De duger för mig som bara ska ha dem i stallet.  Men tänk om jag skulle hetssticka presentsockor?

Gör om, gör rätt, Falkgarn!

(Omkastade färgrapporter har jag råkat ut för med Järbo också vill jag minnas.)

Antik?

När vi var på husvisning för 1½ år sen, eller nåt, så blev jag så förtjust i ett av rummen i källaren, den gamla tvättstugan. Det utnämndes snabbt till "ullrummet" och där har jag alla mina ulliga pinaler. Och: den gamla tvättmaskinen av märket Electrolux. Huset byggdes 1953, och tvättmaskinen är nog inte så mycket yngre. (Det finns också en nyare tvättstuga med nyare maskiner.)

På sidan hänger en centrifug. Man lyfter på locket och stoppar i, stänger, låser med mekaniken och har man satt i stickkontakten i väggen (jordad) så drar den igång när man vrider på vredet. Perfekt för att centrifugera handtvätt.

Nu när jag skulle färga blusen tänkte jag att då kan jag ju använda den gamla tvättmaskinen, så slipper vi få färg i den nya. Vreden har lägena Tvätt och tömning, respektive 0, V, M, V+M.
I mitten syns en temperaturskala och ett litet fönster inunder, kanske att en lampa ska lysa där.

Tvättmaskinen är ordentligt inkopplad med sladden monterad i en dosa på väggen.
Men inte ville den tvätta ändå. Huruvida den ens är inkopplad bland de moderna vippsäkringarna vet jag inte, de är måttligt märkta.
Ja, så då fick jag ju tömma ut allt vatten jag tidigare hade tömt i. Tömningsvredet var ur funktion.

För att få ur allt vatten (och gammalt smuts) så lyfte jag bort den toppmatade tvätt-trumman. (Mallig att jag kom på hur.)

Och då blottlades värmeelementen och utrinningshålet.

Nej, den maskinen blir nog inte använd till annat än "centrifug med bordsyta bredvid".

Det skulle väl vara om någon antikelektriker kom förbi och undersökte och grejade och fixade.

Fyra nya!

Nej, de är inte tänkta att höra ihop. Men jag tog allt i samma fotosession.

Först ett omgjort ufo. För femton år sen köpte jag det här blå tyget och satte igång att sy en klänning med prinsess-skärning. Det gick inte så bra. Om det är för att den sortens vävning på tyget inte riktigt samarbetar med sömmar som vill gå lite åt alla möjliga håll gentemot trådrakriktningen, eller om det beror på "sömmerskan", eller kombinationen, det låter vi vara osagt. Men det blev ingen klänning i alla fall och det ofärdiga projektet har legat och räckt ut tungan åt mig varje gång vi mötts i hyllan.
Och nu är det så många kilo sen att det hade inte blivit vi två ändå, om klänningen hade blivit färdig.

Så nu i sommar, före sybingon, så gjorde jag något läskigt. Jag satte saxen i klänningen, rätt tvärs över livet! Antagligen borde det ha förevigats, före och efter och under tiden, men jag blev blind för bloggandets möjligheter av beslutsamheten.
Det fanns mer tyg så jag gjorde en linning och två fickor. (Som sagt, före sybingon. Det här hade kunnat bli hur många rutor som helst, fast inga som inte ändå blev kryssade.)
Jag köpte en kortare blixtlås och en knapp hos Allan. Och det blev en kjol!
Eftersom kjolen var något vidare än linningen behövde vara så gjorde jag några veck.

Sockorna är stickade av omgjort garn: tre olika raggigarn har blivit ett tretrådigt garn. Men den här gången har jag prövat en ny metod. Tidigare har garnerna A, B och C blivit en tråd vardera som tvinnats ihop. Den här gången har tre trådar gjorts där bitar från A, B och C slumpvis kommit in. Det slumpade sig dock så att det kom mycket rött garn på samma ställe och knappt någon annanstans. Nå, nu vet jag det. I fortsättningen ska jag nog hålla mig till den ursprungliga metoden.

För några år sen köpte jag två benvita blusar i viskos. Och sen har de hängt i garderoben. I förrgår kom jag på den fiffiga idén att man kan ju färga dem! Varför inte gult? Jag tycker om gult, gul är modefärg nu. (Eller är den på utgående?)
Och igår köpte jag färg och satte igång. Men när jag vägt blusarna så blev jag tveksam till om färgen skulle räcka till båda, så jag nöjde mig med den ena. Mycket enkelt. Rätt så bra. Det blev pyttesmå gröna prickar här och var, men det kan bero på missar från mig. Man ska t ex ta det torra plagget och stoppa i maskinen ihop med en påse färg. Fast man ska ha tvättat tyget någon gång före för att eventuell "spinnolja" eller liknande ska försvinna. Som om jag skulle tvätta och sen torka innan jag färgar? Glöm det! Blöt blus och färgpåse åkte maskin tillsammans. Först några funderingsvarv för att maskinen ska känna av vad den har att göra med den här gången. Jodå, det blev alldeles fullt med ockrapulver över hela tyget. Tänkte inte på det. Nå. Nu blev det så och i stort sett är det bra. Den andra benvita blusen med knäppning kanske man kan ha som jacka över nästa sommar, ifall det blir för gult/svalt med bara den här.

 Men anledningen till att det blev fotografering precis nu är att Siri är klar! Jag har stickat den i Solkustens tvåtrådiga, precis enligt beskrivningen. Det är ett mjukt garn, men kanske något stickigt som stickat. Varmt blir det i alla fall. Jag ser fram emot att få ha den på mig.

(Fotografen lyder ordern "Tryck på knappen!", men tar inga egna initiativ till att rätta till kläder som sitter snett och så.) Den var kul att sticka, även om man nog bör undvika att ha mönsterdelen som konversationsstickning ...

Knapparna från Allan förstås. Alla knappar isydda, alla trådar fästade. Alldeles klar att använda. Yes!

Så vad ska jag göra nu då? Ja eftersom jag ska ut och resa en del nästa vecka har jag börjat på en raggsockstickning. De jag har i stallet ser lite väl tunna ut på undersidan.

sybingosammanfattning

Koftan står för de gula prickarna, kjolen för de orangea.

De grå prickarna blev till när jag lagade vantarna.

Siri! Gröna prickar

Ljusgrön prick.

Röda prickar.

Och så var det det där med bästa sommarminnet med sybingon ...

Jag kommer inte på något särskilt tillfälle som är "bäst". Det bästa är att jag har känt mig så nöjd och tillfreds. Att det har känts enkelt att både påbörja och avsluta projekt. Att det har varit att "bara" ta fram symaskinen och "bara" sy omkring och så har det "bara" varit klart. Både kjol och grytlappar har varit samarbetsvilliga. Annars så brukar tygbitar få klipp i sig på fel ställe eller så äter symaskinen tråd på ett bulimiskt vis och vill inte alls botas. Nu var det lika enkelt som att sticka! (Nej, det är inte alltid lätt att sticka, det kan krångla det med, men då är det ju "bara" att repa upp och börja om igen. Det alternativet finns inte på samma sätt vid felklipp i tyg.)

Men sockmuddsvantarna kan vara det bästa minnet. Min vän sedan femton år kom förbi och jag kände att jag så gärna ville ge henne de vantarna, de som ännu bara fanns som en målbild i mitt huvud. Och så började jag göra och de blev till. 

Ja, det får bli "idén med sockmuddsvantarna" som är det bästa sybingominnet för mig i år.

En ruta till!

Tack kompis för en trevlig kväll!

På bilden kan man se hur jag nu börjat min andra ärm på Siri, efter att även bålen blivit klar. 

I skrivande stund är det bara ett varv kvar till avmaskning. Sedan är det knäppkanter och halsringning och knappisyning kvar. Allan hade jättebra knappar!

Nej, jag tror inte det blir några fler rutor iprickade i år.

Jag är stolt och häpen över att det blev så pass med rutor. Det har varit skralare tidigare år.

Tack Fredrika på vinden för den här jätteroliga traditionen som jag hoppas återkommer nästa år.
Kanske att jag då ska ha några projekt på lut och se vilka som passar in på rutorna.
(Tävlingsmänniska? Jag? Nej, det tror jag inte … Hur så?)

Spinnrocksproblem

Det började låta väldigt slamrigt om spinnrocken. Nåt satt inte fast och det blev värre och värre.
Till slut hade vevstaken lossnat från hjulet.

Det såg alltså inte ut som på bilden. Den bruna ploppen satt på vevstaken, men inte fast i hjulet. Ur ploppen stack en träskruv, men det fanns ingen möjlighet att få tag på huvudet av skruven, för det satt inuti ploppen och ploppen satt som löst runt skruven. Hur i hela friden?!

Se nu på dessa två bilder: de två över denna text. Se skillnaden. På den första ser ploppen ut som en liten cylinderhatt med brättet mot hjulet. På den andra ser man att brättet är en ring som kan flyttas uppåt, mot hattens översida, mot vevstaken.

 
Placerad längst från hjulet, ger ringen fritt fram för att cylinderns andra sida, som är flikad, kan expandera och …

… låta innehållet gå fritt. Den där metallcylindern skruvar man lätt fast mot hjulet, då skruvhuvudet lätt nås, där i mitten.
Sen trär man över plastploppen och makar ner ringen mot hjulet.
Och vips har man en hel spinnrock igen!

"Skapa något till hemmet"

Grytlappar. Check.

Jag är mäkta stolt faktiskt!

Man kan fylla år också.

Då kan det hända att man önskat sig en tygsax eftersom den jag har ibland glömmer klippa av trådar. Maken gick in till Allan och blev rekommenderad den här saxen. Den är försedd med linjal på båda skänklarna, med start vid spetsen. Och den klipper jättefint! Jag är såå nöjd!

Jag har också en person i min närhet som kommer med diverse olika garner när jag fyller år/till jul. Den här gången var bambugarn en nyhet för hen, och då kanske det var det för mig också.

Riktigt vad de där nystanen ska bli får vi se.

Glömde visst ...

...blogga i vintras. Det skulle hållas lotteri och arrangörerna var ombedda att bidra med fem saker var.
Jag bidrog bland annat med ett par grytlappar och ett par vantar.

Jag hade hoppats vinna tillbaka grytlapparna, för de behövde jag.

Men det visade sig att jag vann tillbaka vantarna. Nåja. De kan få åka lotteri nästa år igen. Jag stickade dem enkomt för lotteriet.
Vantarna är stickade i Kilafors tretrådigt garn. Minns jag inte fel så var det:
1 varv aviga,
1 varv *1r,1a*,
1 varv aviga,
1 varv rät,
1 varv *1r, 1a*,
1 varv rät,
1 varv aviga. Och det är samma som första varvet.

Anledningen att jag kom på denna blogposts frånvaro var att jag ville kolla den här bilden. Jag tycker det blev en snygg hank som dessutom håller sig öppen. Om man bara viker fram och tillbaka så måste man ibland mickla med den för att den ska öppna sig.

Taktik!

Om man nu är inne på sin sista semestervecka, då kan det vara svårt att hinna sticka klart bålen innan man stickar klart en ärm före tiden för sybingon är ute. Så därför kan det vara smart att strunta i bålen en stund och ta tag i en ärm istället. 

Och vips har jag erövrat en ruta till!

Jag är imponerad över hur många rutor jag klarat i år

Sybingotaktik?

Nej, taktiktänkandet är måttligt må jag säga.

Men de här mjuka fina sockorna, man kan ta skaften från dem ...

Och göra dem till muddar på ett par vantar!

Garnet som jag stickar med är sådant som blev över när jag gjorde makens fiskehalvvantar.

Jag har dessutom tänkt ut vem som ska få dem.

Då har vi kommit så här långt i pricktävlingen. Jag vet inte om det godkänns att jag härmed också syr om ett plagg (sockor blir vantar) och skapar något efter eget huvud, om än jag inte har något mönster att följa mer än att jag har en ganska bra hum om hur vantar ser ut och hur jag ska förena många små maskor med stort garn till en lagom stor omkrets runt handen.

Jag har också för avsikt att brodera på dem, men har ännu inte riktigt bestämt hur, mer än att jag ska använda garn från sockorna till det.

Men däremot har jag tagit tag i mina gamla tjockvantar som hade starka drag av tunnvantar här och var. Jag har med originalgarnet (färskt) fyllt i maskorna och så förnyat dem. Jag har använt nål och jag har fört tråd i ett speciellt mönster, som när man broderar. Huruvida man kan säga att jag sytt i trikå är väl en definitionsfråga: Vad är trikå?

Man kan också säga att jag har sytt mina vantar om igen … Och rutmönstret är ju mitt eget i alla fall!

Ringarna är alltså en bedömningsfråga som jag tänker att domaren får titta på.